Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Men det du skriver om separationsångest vid 12 och 15 månader stämmer in mycket bra på min son! Då ser jag fram emot 18 månader som kanske blir ännu värre då Grattis till det lyckade ultraljudet!
Ser att ni pratar nattamning, här är en till som försöker dra ner/sluta. Jag började försöka runt året för att sonen sov så himla taskigt och snuttade i princip hela nätterna. Det gick sådär, lyckades aldrig sluta nattamma helt men kunde hålla ut från nattning och fram till tidig morgon i alla fall. Under några dagar verkade det som att sonens sömn blev lite bättre och jag var sprudlande glad över att jag kunde få honom att somna och somna om bara genom att hålla om och klappa lite på honom. Men så blev han sjuk och nattamningen var tillbaka. Sedan gick det ett par månader med fortsatt konstant snuttade hela nätterna, och jag orkade bara inte ta tag i det igen. Strax innan jul fick jag lite ny motivation och försökte igen att ta bort nattamningen. Två dagar hann jag hålla på innan sonen blev sjuk igen, först förkyld med feber och sedan magsjuk. Typiskt Nu är han strax 16 månader och jag har påbörjat mitt tredje försök till att sluta nattamma. Det är skitsvårt men jag måste göra det för min skull, jag vill verkligen inte amma på natten längre, det gör ont för han nyper mig och tänderna skaver. Dock så hyser jag inget som helst hopp om att han ska börja sova bättre då jag misstänker att hans många uppvak beror på allergi och inte "ovana". Vi ska till BVC imorgon och kräva utredning... Men hur som helst, det jag egentligen skulle säga är att det är galet svårt att neka sonen hans älskade tutte, för han blir så hysterisk. Jag har tänkt tanken att sova borta några nätter, men jag vet inte om det skulle gå. Pappan har tyvärr inte så bra tålamod, och har inte varit så närvarande sedan sonen föddes, så jag är rädd att det bara skulle bli pannkaka av alltihop om han försökte ta några nätter...
hostlycka.blogspot.se/2013/01/joda-han-nattammar-fortfarande.html
Så läser man sånt här, och tänker att man kanske är helt fel ute som försöker avbryta nattamningen... Men allas livsförutsättningar är ju olika med. Har man två barn och ingen man har man ju ingen möjlighet att sova ikapp på dagen, som du skriver Chokladkaffe. Eller om man börjat jobba. Det är trots allt få förunnat att ha ett så självständigt jobb så man kan sova på dagen lite när man behagar...
Lillebror har svårt att somna på kvällarna. Ibland somnar han i min famn när han ammar, men 8 ggr av 10 vaknar han och blir helilsk när jag lägger ner honom. Liggamma vid sövning går inte längre, han bara bökar, och jag ligger obekvämt och blir täppt i näsan. Att bara vara i min famn går inte alls, och att ligga ner vill han inte, utan gnölar och vältrar sig upp till en timme vilket försvårar insomningen för stora som vill ligga nära mig och hålla handen. Men idag så lugnade han sig faktiskt efter bara kansek tio min, och låg stilla och höll handen för första gången. Jag hoppas på att det var en vändning här i afton! Man vet aldrig.
Flickan och kråkan: Grattis till ultraljudet!!
Skickar pepp och energi till alla nattammande mammor. Det är kämpigt! Hoppas ni hittar en lösning som fungerar och känns bra för er och era små. Det finns nog ingen universallösning som passar för alla, precis som du skriver Fågelungarna så har alla olika livssituation. För min del var det jobbet som gjorde att jag inte orkade fortsätta nattamma mer, höll ut fyra månader med heltidsjobb och konstant nattammande, det räckte. Men jag har tur som för det första har en man och för det andra att han varit hemma mycket med sonen.
I natt vaknade min lille två gånger under natten, men somnade om när han fick ligga nära och kramas, visade inte intresse av bröstet ens, förrän han sovit klart vid 5.45, han ammar alltid innan vi stiger upp.
. Runt 15 månader var det mest "mamma, mamma, mamma var NÄRA, bär mig, krama mig, får jag krypa under ditt skinn!" Runt 1,5 så var det mer.....samma sak som vid 15 månader, men i kombination med kan själv, vill, vill inte, och NEEEEEEJ, VRÅÅÅÅL!!!!"
F o k och chokladkaffe: oj, det där minns jag inte alls m vår stora. Var jag för upptagen m att vara gravid el drabbades han bara inte så hårt? Känner jag vår lilla rätt så lär han ju bli så arg som det bara går. Det blir han ju för allt annat. Är killen som kastar sig i golvet o skriker på max när han inte får öppna kexlådan/kasta klossen på storebror/köra sin gåvagn in i spegeln mm mm.
Och också då när han nu inte får amma på natten... Ni andra, som har slutat eller försöker, ammar ni nåt alls på dag, kväll eller morgon? Vi slutade dagamma helt för nån månad sen. Innan dess hade det blivit en gång var 3-4:e dag el så sen han var runt 6-7 månader. Kvällar har vi egentligen bara ammat en kort period, men på morgonen vill jag gärna hålla kvar så länge lilla själv vill. Tycker det är mysigt sätt att vakna och morgna sig på.
Annars har vi bakslag nu sen två nätter, uppvak o bärande/vaggande en gång i timmen. Precis det jag befarade. Blä. Har sagt att jag ger det två veckor, men vet inte riktigt vad som ska hända då om det inte blivit bättre. Ska jag börja amma igen o fortsätta t 3-årsåldern (ang den länkade bloggen)? Åh, det vill jag ju inte. Jaja, vi får se vad natten nu har att bjuda på.
Alexe, vi ammar rätt mycket dagtid, inte riktigt varje gång sonen vill, men nästan Igår kväll lyckades jag söva utan bröstet kl 19, sen ammade jag inte förrän kl 5 nästa morgon, och vi gick upp kl 7. Dock så vaknade han ca 1 gång/tim precis som din, men jag hoppas verkligen att det blir bättre snart! Det måste det bli, jag kan inte riktigt se något alternativ - jag tror INTE att jag orkar nattamma tills han blir tre, hu! 
Här nattammas det också för fullt, han är drygt 15 månader. Sover uruselt men jag gissar att det hade varit så även utan amningen. Men jag vet ju inte. Har något vagt minne av att stora också höll på så och det släppte ju trots att vi fortsatte nattamma. Det går verkligen i vågor sen tillhör ju jag den lyckliga skaran som normalt sett knappt märker att det ammas men just nu märks det tydligt! Samtidigt är jag alldeles för lat för att orka lägga ner någon ansträngning på att avsluta nattamningen . Det får väl rulla på tills jag blir desperat . Så blev det ju med stora som fick sluta nattamma när hon var ca 2 år och jag var gravid och verkligen inte mottaglig för nattligt tuttande. Då gick det hyfsat lätt även om hon var rätt ledsen i början. Men jag vekar få dessa barn som fullkomligen älskar att tutta, för igen av dem skulle släppa amningen utan en ordentlig fight! Som, tur nog för dem, deras mamma är för lat för att ta
Flickan och kråkan: Underbart med bild på Lill-skrutten!! Härligt att det såg bra ut!
Alexe: Vi ammar alltid innan vi stiger upp på morgonen, sedan jobbar jag och sonen är hemma med sin pappa. När jag kommer hem blir han som en liten igel på brösten, men han äter bra på dagarna med sin pappa så tror inte det är av hunger, utan helt enkelt för att han vill mysa, och det har jag inget emot. Idag tror jag vi satt en timme i soffan och ammade och pratade och myste när jag kommit hem :) Om sonen somnar med mig (vilket han alltid gör när jag är hemma, pappa duger inte till läggning då) så ammar vi till sömns. Är jag borta på kvällen så somnar sonen bredvid pappa istället och då går det bra utan tutte. De dagar jag inte jobbar blir det lite snuttande på dagarna också. Försöker minska på det men det blir vilda protester ibland och jag har inte känt mig motiverad att ta den fighten, jag tycker fortfarande att det är mysigt med amningen så långe det inte sker på natten :)