AP-snack & babbeltråd

Åh frustration!! Vår älskling närmar sig 4 år och det märkt!! Humöret har bara toppar och dalar och man får verkligen testa på hur det är att vara en tålmodig förälder . ALLT ska diskuteras, meningen "jag ska göra det NU!!" är som ett evigt mantra här hemma och ja, nu fattar jag verkligen vad ni har skrivit om när ni har pratat om era 4-åringar. Puh! Dessutom har hon varit sjuk hela veckan (dock första gången i hennes liv som hon har legat sjuk så vi ska inte klaga!) vilket gör att det, återigen, bara är jag som duger. Pappa är inget värd och många av gångerna får han inte ens ett svar när han pratar med henne och om han får ett svar så låter det för det mesta "jag pratar med MAMMA!" Han blir förstås jätteledsen av att varken kunna få kontakt med henne eller kunna hjälpa till att avlasta mig. Han känner sig väldigt nere just nu ochdrt känns bara så tråkigt för oss alla. Hoppas det lägger sig när hon frisknar till och dom kan åka iväg och göra lite saker tillsammans. Det brukar funka bättre. Men just nu är det verkligen inte kul!

Flickan och Kråkan: har det hänt nåt mer med vattnet?

Nej, ingenting. Har släppt oron för det. Antingen så var det inte vatten (vilket är helt möjligt), eller så var det en liten rest från fvp som samlats mellan hinnorna och inte kommit ut tidigare (inte ovanligt och inte farligt). Hade det varit bristning någonstans så hade det ju fortsatt att sippra lite smått mer konstant. 

Tack för att du undrar . Ska på RUL nu på måndag och är både förväntansfull och lite orolig. Ska bli kul att se liten, men samtidigt finns ju en liten oro för att något ska vara galet. Ja, så känner väl alla på ett eller annat sätt .

 

Fågelungarna: japp, i Pildammarna. Tycker också att det ser härligt ut o var på besök i höstas. Verkade hur bra som helst för 15-timmarsbarn, jag hade nog tänkt en vända till om han skulle gått heltid. Speciellt till vintern för han är frusen o lite pjoskig sådär. Å andra sidan går det förhoppningsvis över när han får leka m andra ute. Och dessutom - innan nästa vinter SKA vi ha flyttat t hus i då blir det ju utanför stan.

Me like coffee: hoppas hon kryar på sig snabbt.

Har börjat trappa ner nattamningen. Var borta på fest en halv natt o kom hem t katastrofläge, så vill/vågar inte låta sambon ta det lasset när jag åker bort fem dar i mars. Lilla killen protesterar ilsket o högljutt, men jag bär o tröstar o på bara fyra dagar har vi gått fr 7 till 4 uppvak, varav jag ammar 3 fortfarande. Så känns ändå som rätt beslut. Men kommer att bli jobbigt för både honom o mig att ta bort kl 2-amningen, vilket är nästa steg. Då är jag som tröttast m minst tålamod o säkert han också. Nån som har tips för att underlätta?

Jag har suttit och guppat med barn på pilatesboll. 

Läser vad ni skriver då och då men var länge sedan jag själv tog mig tiden att skriva nåt... Alexe, jag har för mig att våra små är i ungefär samma ålder, min är snart 16 månader. Har ammat väldigt mycket på nätterna under hösten vilket varit tufft att kombinera med heltidsjobb (sonen har varit hemma med pappa på dagtid). Till slut kände jag att jag höll på att bli deprimerad av trötthet. Vi har tidigare provat att neka bröstet, men det blev panik om jag försökte söva om på annat sätt, samma sak om sambon försökte ta över. Till slut bestämde vi att prova att jag sov i annat rum. Det var värst för mig, jag grät första kvällen. Sonen vaknade, frågade efter mamma och gnällde lite när han insåg att jag inte var där, men det blev inget skrik och inga tårar och han somnade om på pappas mage efter en liten stund. Så var det några nätter och nu vaknar han oftast bara en gång per natt och då somnar han (nästan alltid) om utan amning även fast jag också sover bredvid. Så det gick väldigt mycket smidigare än väntat och vi är väldigt lättade. Men nu hade ju du varit borta och kommit hem till katastrofläge...så i ert fall kanske det är ett dåligt tips. Det underlättade nog mycket för oss att sonen varit med pappa hela dagarna sedan september. Kan tillägga också att jag fortfarande söver med amning på kvällen, sonen sover lika bra nu oavsett om han somnat vid bröstet eller om han somnat med pappa - så skrämselpropagandan vi hela tiden fått höra om att söva med amning och att barn vill "vakna som de somnar" verkar inte stämma på vår son i allafall... Jag vet inte om det var några direkt användbara tips för dig Alexe, alla barn är ju så olika. Men skickar lite pepp till dig, förstår att det är jobbigt att gå igenom detta, jag hoppas det löser sig lika bra för er som det gjort för oss.

Arvidsmamma: låter ju hoppfullt att det gått så fint för er. Och ja, de är nästan lika gamla, vår är 15 månader igår :) Tyvärr har ju pappa här inte alls varit m lilla så mkt. Vi var hemma tillsammans första tio månaderna, men även då var lilla "mitt" barn. Och nu jobbar ju sambon mer än heltid o tar bara de kvällar jag är iväg på jobb el kul. Brukar gå bra fram t 23, men därefter hade det tydligen varit otröstligt när jag nu en gång var borta längre. Och tålamodet är inte det bästa så vill inte riskera fem helvetesnätter när jag sen är borta.

flickan o kråkan: ja, jag gör typ samma, fast inte på boll. Men det är ändå 5-10 minuters riktigt arga skrik (han är en arg och utåtagerande typ rent generellt) innan han lugnar sig. Det tycker jag kan vara okej, även om det såklart är jobbigt, men sen går han ibland, inte alltid, över till ledset gnäll o låter liksom helt översiggiven. Det var då jag brukade ta fram brösten innan, vilket ju också kändes skit för då hade han ju först skrikit i onödan. Ja, och så lade jag istället helt ner o ammade på vilket fick oss dit vi var nu m typ ett uppvak i timmen o ändå absolut ingen nöjd sömn däremellan. Men jag håller ut nu hoppas jag och tror att det kommer att bli bättre.

Nånstans är det väl magkänslan som får råda o när jag rent fysiskt känner irritation över att han är på brösten då känns det som att det är bäst för oss båda att sluta. Djur gör ju så, har jag sett, nafsar efter ungen o går sin väg m brösten :)

Oh, ett ämne som jag med går och grunnar på. Min är 18 mån. Redan när han var 13 mån så drog jag ner lite, så att två av uppvaken fick han somna om utan amning. I perioder har det funkat, och några gånger har han sovit hela nätter. Uppvaken blev sen bara 1-3 st, och då tyckte jag att jag kunde amma de få gångerna. Men nu har jag ju börjat jobba sedan en vecka, (fast vabbade fyra av de fem arbetsdagarna). Några veckor innan jobbstart så drog jag ner helt på nattamningen, ammar bara vid sövning och på morgonen. Men det går ju inte alls bra, faktiskt. Man läser ju bara om hur alla barn börjar sova som stockar hela nätterna när man väl bryter nattamningen, men här kan det bli både två och tre arga uppvak om det vill sig illa. Hur jag än försöker få honom att somna om, erbjuder vatten, håller om, låter honom ligga nära, ligga långt bort, inte hålla om, inget funkar. Han kan tystna en stund, men börja gnälla tio min senare igen, etc. Några gånger har vi vaknat alla tre i familjen och gråtit ikapp... Nä fy, det är knepigt just nu. Svårt att få honom att somna på kvällen med, om han inte somnar av amningen. Ibland tar jag honom i selen, men då blir jag så himla begränsad halva kvällen innan jag kan lägga ner honom i sängen, så jag gillar det inte. Jag är inte religiös, men det är nästan så jag vill be en bön ändå.

Just runt 1,5 så brukar de ju sova oroligt oavsett. Min yngsta hade massor med uppvak, gnydde och sov som ett frimärke på mig under ett par månader där runt 1,5 år. 

Nå, det låter ju lite hoppfullt!