AP-snack & babbeltråd

Ja, tänkte mest på att det i huvudsak kanske inte handlade om nattamning för er del just nu. Jag slutade ju nattamma min yngsta vid 8-9 månader och han sov som en kratta ändå just runt 1,5 . Kanske går lätt att dra ner om någon månad eller två.

Inget av mina barn har heller börjat sova som stockar bara för att vi slutat nattamma. De har sovit som stockar när de varit redo för det och inget annat som oroat utvecklingsmässigt. Däremot har det gått ganska snabbt när de varit redo eftersom vi samsover och innan dess så att säga bytt vana från amning till enbart närhet. Båda mina hade lika mycket uppvak efter avslutad nattamning som innan under en relativt lång period. Bara att de inte just ammade som omsomningshjälp.

Fågelungarna, är det inte just det där med nätterna som är tuffast med att vara ensam förälder? Så känner jag när jag är ensam med dem iaf, bara nätterna flyter smidigt går det rätt bra för då finns det ork till tålamod. Jag tänker rätt ofta på dig av nån anledning. Brukar tänka att jag hade orkat en ensam men två alltså...det är häftigt hur du klarar det. Ja, jag vet, du har inget val men ändå

Det här med nattamning och amning överhuvudtaget har jag inte så mycket input att ge. Vi hade lätta nattamningsavslut på bägge barnen då de var kring 10mån. Pappa gav vatten och så var det bra med det, några tårar första natten men sen inget. Har verkligen ingen input att ge merän styrkekramar i massor...för mig är det en gåta att man orkar. 

Flickan och kråkan, vad skönt att det stabiliserats och antagligen inte var någon fara som det verkar!

Me like coffe, fyraåring här med hihi. Fast faktum är att min lugnat sig jättemycket. Han är väldigt harmonisk just nu, har för mig han är några månader äldre än din? I höstas var det värre, mer av det du berättar. Nu är han ganska lugn och samarbetsvillig. Klart han har vilja och lever ut men på det stora hela harmonisk. Jag tror han trivs rätt bra med sin tillvaro. Förskolan går super, han har kompisar, vi har nåt lugn här hemma och han får tid ensam med farmor och farfar/mormor och morfar. Lillebror däremot lever ut för fullt Snart två år och vi vet vi lever. Han har dock varit sjuk länge, fick till slut penicillin i torsdags så det är inte konstigt han varit ledsen och gnällig. Nu när krafterna återkommer blir det mycket ilskeutbrott över minsta lilla, mat flyger över hela köket, saker flyger över huvudtaget, rivsår i ansiktet dagligen, slag och bett. Tja...det är mycket känslor antar jag och med tanke på att han inte kan många stavelser i talet blir det väl inte så många andra sätt att uttrycka sig på. 

           

Det är nog väldigt olika hur det blir med sömnen efter avslutad nattamning, verkar det som. För vår del har det blivit mycket bättre i allafall. Vissa nätter sover sonen hela natten utan att vakna, oftast vaknar han en gång och behöver hållas om, strykas över ryggen eller ligga på min eller pappas mage för att somna om. Ibland vaknar han två gånger. Det är en STOR skillnad mot innan, då han kunde amma upp till åtta gånger per natt, och ofta låg han och snuttade upp till en timme i sträck och sov sedan högst en timme innan han ville snutta igen. Det var tungt att kombinera med heltidsjobb eftersom jag inte tillhör de lyckligt lottade som kan sova under tiden de ammar... Men sonen är ju bara snart 16 månader, kanske blir sämre igen runt 18 månader för oss med. En stor fördel är dock att skulle jag bli helt slutkörd kan jag nu med gott samvete lägga mig i ett annat rum och sova ut, eftersom jag vet att sonen somnar om lika bra med pappa. Kan tillägga att vi samsovit hela tiden. Vissa kvällar somnar sonen faktiskt i spjälsängen som står kloss mot vår säng, han har då själv krupit dit och lagt sig där och somnat. Men för det mesta sover han mellan oss i dubbelsängen. Så det enda som förändrats är att vi hjälper honom somna om med andra former av närhet än just amning, och att båda föräldrarna kan dela på nattansvaret. Jag som mamma är betydligt piggare nu :)

Ja, skräcken är ju lika många uppvak fast utan möjlighet att amma för att somna om utan måsta gå upp o bära (somna om i sängen funkar ännu inte alls, då blir det bara skrikeskalering tyvärr). Och alldeles för tidigt att säga såklart efter bara fyra nätter, men hittills har det ändå blivit dubbelt så bra :) Så jag håller tummarna för att vi är bland de lyckligt lottade där uppvaken försvinner m amningen.

Nu ska jag sova och se hur det blir den här natten...

Min har nyligen börjat med att absolut inte vilja somna bredvid mig i sängen, utan det är på min mage eller sittandes i min famn tätt, tätt. Får han det så somnar han på stört på kvällen, medans sängen tydligen är jätteläskig nu. Har funderat på om det är närmandefasen som gör att han vill vara så nära vid nattning (vi sover bredvid varandra hela natten) - men han är ju bara knappt 16 mån, var väl 15 mån när detta började, kan det ändå vara den?

Hej förresten, hoppas det är okej att jag hänger på här, har läst lite tidigare men aldrig skrivit något

Hej Antilopen! Du har garanterat mycket att tillföra i tråden.

Som jag har förstått det så har de en sväng av separationsångest vid 12 månader och sedan en ny vid runt 15 månader och sedan brukar det hela kulminera vid 1,5 någonstans. Märkte det inte så tydligt med äldsta (barn är ju olika), men med yngsta....tveklöst . Runt 15 månader var det mest "mamma, mamma, mamma var NÄRA, bär mig, krama mig, får jag krypa under ditt skinn!" Runt 1,5 så var det mer.....samma sak som vid 15 månader, men i kombination med kan själv, vill, vill inte, och NEEEEEEJ, VRÅÅÅÅL!!!!"

Vi har förresten varit på RUL idag. Allt såg bra ut . Fick med oss en fantastisk fin bild av hans/hennes huvudprofil. Så märkligt.....redan en hel liten människa liksom.......väldigt lik sin yngsta storebror tyckte vi, utifrån vad vi såg .

Nämen oj, det var väldigt snällt sagt! Tack