AP-snack & babbeltråd

Annan fråga, har någon nåt tips på mat för barnkalas. Tänkte ha nåt mer åt mathållet, tänkte först korv med bröd men det känns lite kladdigt. Pizza som man lägga upp i slicar var en annan tanke. Är det någon som har nåt bra tips att komma med på nåt annat säg till. Efteråt blir det tårta

Piroger kanske? Går att göra i  en massa olika varianter och är goda även kalla.

Tapas är alltid gott och uppskattat (bland våra vänner i alla fall) men det är väl ingen "barnkalasmat" direkt. 

Här hemma har vi återigen hamnat i utbrottens vardag. Ett år sen sist och då gick jag nästa under och nu är jag på god väg igen...

Dagarna är som en ständig vandring på ett stort minfält där minorna ligger tätt. Mamma har varit här måndag och tisdag för att avlasta och i tisdags åkte hon hem i chocktillstånd efter dotterns härdsmälta. Hon har aldrig sett henne så och tyckte att det var väldigt otäckt att se hur dottern helt förlorade kontrollen när hon inte fick upp ytterdörren. Skönt för mig att hon var här och kunde ha koll på lillebror.

Det är så psykiskt påfrestande att inte veta vad som kan leda till utbrott och att hela tiden försöka vara förutseende. Det är knappt att jag vågar lämna huset i rädsla för att hon ska kollapsa totalt mitt ute bland folk. Det är ju inte direkt små utbrott hon får utan hon tappar ju helt kontrollen med sig själv under 30-90 minuter. Just det här att se tecknen på att ett utbrott är på g men inte alltid kunna vara så förutseende att det går att stoppa. Jag vet ju att hon kommer att ha vissa utbrott och att jag inte kan skydda henne från alla men det tär mycket att försöka.

Häromdagen hade hon, lillebror och pappa varit ute och lekt. Sedan skulle de gå på affärn och lämnade stjärtlappen utanför dörren. Samtidigt kommer jag hem med hundarna och min man ber mig ta upp stjärtlappen vilket jag gör. Sen följer jag med och handlar. När vi sedan kommer från affären och hon inser att stjärtlappen är borta och att jag har tagit upp den blir hon väldigt ledsen och vill att vi ska ta ner den igen och "börja om", alltså gå in på affären igen och komma tillbaka när stjärtlappen ligger där och då bära upp den tillsammans. Efter att ha pratat lite så gör vi så som hon vill då det uppenbarligen fyller ett syfte för henne och även om hon är väldigt ledsen även efteråt så hamnar hon iaf inte i total kollaps.

När mormor var här låg hon hela tiden på gränsen till utbrott men när hon inte fick upp låset på dörren så rann bägaren över för henne och härdsmälta var ett faktum. Har lärt mig att hon inte är kontaktbar och att allt jag kan göra är att finnas vid hennes sida tills hon är kontaktbar igen.

Imorse hade hon lagt sin tröja på sängen då lillebror kom och tog den. När hon väl fick tillbaka den var hon arg och ledsen för att hon inte kom ihåg hur den hade legat innan och det skulle jag fixa. Men även om jag skulle ha vetat så var allt fel. Snudd på utbrott men jag lyckades avstyra.

Sen kommer lillebror och flyttar på en stol och då stod inte den som hon hade tänkt och det var dags för krig igen.

Igår hade vi varit och lämnat igen en grej på en affär och när vi sedan ska åka hem vill hon sitta på sina händer i bilbarnstolen. Då hon inte kunde sitta som hon ville och samtidigt vara fastspänd blev det kaos igen och hon skrek och fäktade. Men hon var iaf fortfarande kontaktbar och vi bad henne om hon hade någon lösning. Hon ville att hon och pappa skulle gå hem (lååångt hem) . Härligt iaf att se att både hon och vi har utvecklats mycket sedan förra året och att hon har blivit lite mer flexibel.

Men det är sååå utmattande att alltid försöka ligga steget före, inte veta vad som kan trigga igång något hos henne (ännu svårare nu än förra året då lillebror fortfarande var så liten att han inte kunde "ställa till med något"). Jag vet ju att det ligger i tiden detta då hon blir 4 år i maj... Men hur orkar ni?

Hon blir ju oerhört trött under dessa perioder och väldigt knuten till mig (ingen annan duger). Att försöka få lite tid för mig själv är svårt då det nästan varje gång inleds med en mycket utdragen diskussion om att hon inte vill vara ifrån mig och sedan slutligen härdsmälta. Det ger mig inte alls någon energi att försöka hitta tid för mig själv så jag behöver lite andra strategier. Jag har bett mamma om hjälp för att bara få lite stöd och någon att prata med. Idag har jag bett min man vara hemma för avlastning men han får nästan panik över att se att jag inte orkar och är rädd att jag ska gå ner mig som jag gjorde förra året. Ikväll ska vi till brorsan vars dotter fyller år och jag är så rädd att hon ska tappa kontrollen där... Usch va less jag är!!

Tror mest att jag skriver av mig här. Vet inte riktigt vad jag vill ha annat än att någon här kanske lyssnar och förstår hur jobbigt det är och kanske ni även känner igen er?

Me like coffee: usch vad det låter påfrestande o utmattande. Inga tips, tycker ni verkar hantera det så bra som det går även om det ju är tröttsamt.

Vår stora (snart tre) hade en kort släng av utbrott, men sen försvann de igen o nu är han nästan alltid resonerbar. Antar att de kommer tillbaka när man minst anar det.

Men Me like coffee...här börjar jag fundera lite kring om det är så det måste behöva vara. Jag känner ju igen vissa delar du skriver men inte i samma omfattning. Det jag egentligen tycker är värt att fundera på är din reaktion, som säger något. Du försöker ju och gör allt i din makt för att förhindra, lindra, förstå..ja allt du kan för dotterns skull. När du nu börjar vackla igen så tänker jag att kanske läget är som det är med dottern, att det är utveckling, fas och allt sånt "normalt". Däremot behöver du ju finna nån förklaring, begriplighet i det hela för att kunna hantera det hela. Har du pratat med någon om detta? Bvc kanske inte är rätt och jag vet inte riktigt vart jag hade vänt mig heller men det är ju otroligt viktigt att du orkar i detta. Förstår verkligen att du inte tar dig nån tid själv när det blir så. Det hade jag nog också slutat med till slut. Vi har ju lillebror som itne är värd att argumentera med och kräva sin tid ifrån men det är inte riktigt på samma sätt. Han lugnar ju sig när jag till slut ger mig i väg men det är skillnad på 2 år och 4 år.

Vi har varit kräksjuka...storebror har födelsedag idag. Inget kalas alltså med tanke på smittorisken. Det gör verkligen ont att göra sitt barn besviket. Berätta att inga kompisar kommer och hälsar på, inget kalas, ingen fiskedamm Tycker ändå det går rätt bra. Han fick en ficklampa (egen!) och findus flyttar hemifrån boken. Han blev jätteglad, särskilt när jag och maken kom insjungandes med presenterna till frukosten. Sen har vi blåst ballonger, gjort tårta och hängt upp vimplar i taket. Det krävs inte så mycket för att göra hans dag Lilla hjärtat. och vad nostalgisk man blir, fyra år sen jag kämpade järnet på förlossningen inför livets förändring. Jag blir så rörd när jag tänker på hur fantastiskt det är med barnen, uppskattar dem nästan ännu mer nu när jag tänker att jag inte kommer att skaffa fler. Det är nu eller aldrig liksom. Ja...nu fick jag skrivit av mig lite