AP-snack & babbeltråd

Nej, hon är kär i brösten ännu (snart 1 år, galet!

Vid första vaccinationen satte jag mig att amma, hon fick amma en stund så att hon kom in i det.
Det kändes för jävligt att hon blev så ledsen, för det är klart att det kändes och gjorde ont även fast jag ammade. Vid första sticket grät hon till, släppte snabbt taget om bröstet men tog snabbt tag igen och fortsatte amma. Sedan kom nästa stick, och då blev hon ledsen en längre stund. (Dvs längre = vilket för en orolig/ledsen/ömmande mor och far känns som en evighet, jag fällde någar tårar för att jag var den som gjorde min dotter ont och samtidigt var den som skulle trösta.)
Ångrar inte för en sekund att jag ammade och känner spontant att jag kommer erbjuda bröstet även nu när det snart är dags för spruta igen.

Jag hade läst om detta att amma vid spruta (tror jag?) i Katerina Janouch bok "Barnliv" och var väldigt fast övertygad då vi åkte till sjukhuset föra att ta PKU då dottern var ett par dagar. Jag hade även läst att det underlättar att lägga en varmvattenfylld plasthandske på ovansidan av barnets hand för att blodkärlen ska vidgas och det var jag fast i att kräva men det var visst standard så det gjorde sköterskan utan att jag behövde säga något.

På BB tänkte du? Ja, vi blev tillsagda att  lägga honom på deras arbetsbänk på en skötbbädd. Där fick han ligga medan de värmde hans hand med en liten riskudde och så fick han ibland vänta innan de stack honom för att de var upptafgna med annat. Tjejen från labb - som de ringde in när båda hans händer var blå och samtliga barnsköterskor vägrade sticka honom mer - gav mig värmekudden, sade åt mig att sitta med honom och värma, och när hon stack så sade hon att "han ligger så bra hos dig, håll honom så här så jag kommer åt och pappa får ge socker". Hon fixade det på första försöket och min man grinade av tacksamhet. Tyvärr så lyckades de förstöra provet (!!!), men vid det laget hade vi ju lärt oss och jag sade att jag ville ha honom i famnen. Och mycket riktigt gick det bättre den gången också.

Visst är det självklart egentligen? Men det är ju så lätt att bli osäker när man nyss har fått sitt första barn. Vi mådde jättedåligt båda två över att han låg där och skrek och de stack och stack och stack, men vi trodde ju att han behövde ligga där. Usch, det där är en av sakerna vi är kritiska mot under vår bb-vistelse.

Jag blir GALEN när jag hör alla dessa, enligt mig, skräckhistorier om BB.
GALEN!!!

Så glad att det blev som vi önskade med hemmafödsel - inga främmande människor som ska "hålla på" med bebisen.

Jag är väldigt dubbel inför vår bb-vistelse. Vi var ju kvar i en vecka, dels hade jag en jobbig och lång förlossning och vårt lilla pyre var trött och orkade inte suga och dels fick han gulsot vilket inte direkt förbättrade saken. Förlossningsteamet jag hade var KANON och jag är supernöjd med amningshjälpen jag fick första dagarna, att jag fick snacka igenom förlossningen, jag kände förtroende för personalen och så vidare. Vi hade familjerum och min man fick stanna alla dagar (vi har 15 mil dit, så det var naturligtvis skönt).

Men sen var vi kvar över en helg och då var det något enstaka rötägg i personalen som lyckades sabba det mesta. Om du blir galen när du hör det där, hur reagerar du då på detta: hon hade antagligen en förutfattad mening att jag inte hade någon mjölk, sade att han MÅSTE få ersättning OMEDELBART (för att han förlorat några gram mer än 10% av sin födslovikt), kom tillbaka med en flaska inom tio minuter och tog sonen och började ge honom. För det första gav hon en nästintill fylld flaska (men det står att det bara var en tredjedels i journalen), för det andra satt hon och sade sådant som "OJ så gott att äntligen få äta! Åh så hungrig du var, så gott att äntligen få mat!" medan jag satt i en säng och grät två meter därifrån. Hon rullade pliktskyldigast in en bröstpump efteråt och inte var det ju några problem, jag hade ju mjölk, han orkade bara inte suga. Allt hände så fort, hon frågade inte ens, och jag vet att de säger att utan föräldrarnas uttryckliga medgivande måste all ersättning vara läkarordinerad. Vi tog dock upp detta redan där och jag vet att hon blev kritiserad för att ha frångått rutinerna. Nu tycker jag inte att det är världens katastrof att han fick ersättning, han blev ju piggare, men sättet hon bemötte mig och oss på känns så fruktansvärt respekt- och tanklöst, och lite onödigt kändes det när jag pumpade ur samma mängd mjölk som hon nyss tillmatat honom. (Hennes kommentar när hon såg flaskan? "OJ då!") Det var för övrigt samma människa som stack sönder hans båda händer.

Jag är jätteglad att bb fanns. Sen har jag väl alltid varit en relativt stark person i avseeendet att jag skiter i folks åsikter hit och dit. Jag kunde ju knappt stå på benen efter förlossningen efter allt blod jag förlorat, amningen funkade sådär osv. Tycker jag fick rätt bra stöd av personalen och efter två dagar åkte vi hem. Alla barnmorskor är ju inte dumma i huvudet. De försökte hjälpa mig med amningen, gav mig amningsnapp med varning om att det inte är det bästa, sa att ersättningen tar vi inte i nuläget utan först ska vi jobba med amningen om inte jag prompt ville nåt annat, satt på sängen och lyssnade på mig, hjälpte mig med mat och annat. Tog sonen om jag behövde ut på toa och sambon inte var där osv osv. Om jag skulle tvingas föda hemma hade jag inte haft ett barn i magen nu så alla är vi olika

Jag har inte sagt att alla BM är dumma i huvudet.

Vi har väl pratat om det här förut?
Jag tror att sjukhus, förlossningen, BB i sig kan skapa problem hos många, osäkra, föräldrar.

Jag tror att det största problemet för oss var att det var en personal som var lite "high chaparall" och sket i rutiner och inte var speciellt smidig. Dt första hon sade till mig, minns jag, var "usch så otrevligt det ser ut, han fryser ju!", och så slängde hon filten på min son. Då hade jag fått hjälp med att klä av honom tidigare av förra skiftet, för att han inte skulle somna så fort han fick bröstet. En person förstörde så himla mycket för oss, det var hon som stod för de dubbla budskapen, missade rutiner, att man kände sig överkörd... Överlag tycker jag att vi har ett bra BB, majoriteten av de som jobbar där är oerhört duktiga. Bara en sådan sak som att jag faktiskt fick chansen att föda vaginalt för att de vågade testa en spinalbedövning så att sonen kunde sjunka ner (han fastnade i de taggiga utskotten), istället för att rulla iväg mig för kejsarsnitt - och jag hade fullt förtroende för dem, det kändes bra. Men, nästa barn kommer vi att resonera annorlunda med.

Det håller jag med dig om. Det är därför det är så himla viktigt att ha och följa rutinerna som finns, och att ha lite fingertoppskänsla...

Absolut har vi det, de var inte menat att du skulle ta illa upp (för tolkar ditt svar som du gjorde det!?). Ibland vill jag bara belysa att man kan tycka annorlunda i vissa frågor även om man har samma grundsyn i sitt föräldraskap vilket jag upplever att jag har med de som diskuterar i tråden. Jag tycker ofta att det är påhopp på sjukvården och barnmorskor vilket jag reagerar på, vill säga att alla är det inte fel på. Jag gillar inte heller när åsikter blir helt enkelspåriga, då vill jag gärna se det från andra håll eftersom jag aldrig tror det finns enkla universella svar på frågor kring föräldraskap. Hemmafödslar är ju en fantastisk möjlighet för de som vill och att minnas sin förlossning så underbart som du ger intryck av tycker jag är roligt att läsa.

Jag är verkligen ledsen om du tog det som ett påhopp

Hur kommer du att resonera nästa gång? Jag funderar jättemycket på förlossning och bb för nästa barn eftersom det snart är dags. Jag vet att jag vill föda på sjukhus och jag är inte främmande för smärtstillande. Däremot är jag jätterädd för att bli snittad samtidigt som jag inte vill krysta ut ett barn till, jag gillar inte alls att tänka på det. Jag höll ju emot krystvärkarna sist för jag inte riktigt fått pratat igenom min rädsla för det. Tänker också att jag nog åker hem med bebisen tidigare nästa gång om det funkar med min kropp och att jag kan stå på benen. Usch, jag borde kanske ta tag i den här rädslan på riktigt den här gången. Jag vill vara så övertygad som många är hur bra det går.