Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag ska ta tag i det lite bättre den här gången, jag vill liksom inte känna så här. Sen är det som du säger, smärtlindring är lindring som dessutom alla bär med sin negativa biverkningar, de är inte smärtborttrollare. Jag vill föda utan, lustgas fine, men inget annat egentligen. Jag kan hantera smärta ganska länge och andas efter år av yogaträning och mental träning för idrott. Det är nåt annat som skrämmer mig här och det känns lite onödigt.
. Mina värkar gick i varandra och det gjorde så ont att jag bara inte stod ut. Så jag fick epidural och efter det kunde jag verkligen följa med i förlossningen, andas och känna hur barnet rörde sig ner mer och mer istället för att bara tänka AJ AJ AJ och svimma av lustgasen 
. Jag tyckte att det var helt fantastiskt. Jag fick påfyllning en gång och det räckte tills barnet var fött, jag kände inte av värkarna över huvud taget. Jag vet att det kan finnas en förhöjd risk för komplikationer med smärtlindring men man måste också acceptera sina egna begränsningar.
. Jag hade sådär "lagom" ont när jag åkte in med tvåan för att vattnet gått (var öppen 3-4 cm). Fick snabbt ruskigt ont och väldigt täta värkar. Tänkte då att om det skulle hålla på så här och gå i samma tempo som med ettan så kommer jag att "dö". I samma ögonblick kände jag att krystvärkarna startade och 10 minuter senare föddes lillebror. Det tog 55 minuter från det att jag var öppen 4 cm tills han tittade ut. Gjorde djävulusiskt ont, men undan gick det och jag hann inte fundera särskilt mycket....på något. Med första så var jag öppen 7 cm när jag kom in, hade kämpat på hemma bra länge innan, sedan tuffade det på i långsamt gemak. Öppnade mig en cm i timmen cirka. Lite skillnad . Tänkte "ska jag ha så hääääär ont ända till 10 cm, det fixar jag inte!" Men från 3 cm tills dottern var ute gick det knappt 1,5 timme. Ont som f*n gjorde det men lätt värt "tidsbesparingen" 
Undrar lite hur det kommer att gå med nästa...
, får jag stockning igen kanske jag testar trots allt.
madeleine - det jag kanske mest ville få fram med min berättelse var nog att jag tror min positiva upplevelse av min första förlossning banade vägen för de andra. Mycket är naturligtvis rent fysiska förutsättningar och inte sällan unika för varje graviditet och förlossning men man ska inte förringa värdet av en god förlossningsmiljö för värkarbetet. Sen är det ju så att överburna löper större risk för värksvaghet och komplikationer - det kan nog inte åtgärdas med förlossningmiljö men värarbetet kan säkert försämras om man har en dålig miljö. Så finner du ett bra sätt att berarbeta, hoppas jag det kommer kännas tryggt och lungt.
Att sätta igång en förlossning eller få ett snitt, anser jag egentligen att man inte ska ha upplevelsen av att ha fått välja. Nu menar jag inte att läkarna inte ska vara lyhörda och ta till sig att någon är för trött men jag menar att den födande ska lämna förlossningen med känslan av att läkaren fattade beslutet och tog ansvaret. Jag hoppas att du kände dig bekväm med beslutet om igångsättning men eftersom du talade om att du inte gillade att bli ifrågasatt ang detta, undrar jag om sjukvården inte lämnat lite väl mycket ansvar på dig. Det är ju inget fel att bli igångsatt men det kan väl göra mer ont. Ibland måste man ju sättas igång. Ibland kan det ju vara så att den födande kunde fått kämpa på ett litet tag till men att utsikterna att det ska funka utan igångsättning ändå är små - då kanske vitsen att vänta med en trött föderska inte är så stor.
Min första barnmorska sa "varje värk är en värk närmare barnet"! Det kunde jag verkligen känna nu med sista. Jag kände hur hon kom närmre och närmre för varje värk. Det var allt jag tänkte på. apuapupuapu en värk närmare barnet: . Men håller det på i dygn kanske den metoden inte känns lika käck...
Signekursen är utarbetad utifrån barnmorskan Signe Jansson som var en pionjär inom sitt område på 70-talet.
Artikel om "Signes döttrar";
www.trelleborgsallehanda.se/personligt/article503655/Signes-doumlttrar-foumlr-arvet-vidare.html
Som Örtagård skrev så kan man bl a i Signekursen läsa; "Tänk dig värkarna som knutar på ett rep. Ta en värk i taget
och jobba dig fram till ditt barn."
Mer om MJÖLKSTOCKNING KAN FÖREBYGGAS AV SPECIALPROCESSAD SPANNMÅL SPC-Flakes®
www.barnmorska.net/artiklar/amning/194-forebygg-mjolkstockning-med-specialprocessad-havre-och-vete.html
Tack för ni delar med er om era förlossningshistorier
Intressant det ni säger om eda. Det stod tydligen nånstans att jag sagt att jag inte ville ha det för jag blev inte erbjuden någon på förlossningen När jag inte orkade mer var det för sent för den och jag hade lite tur och fick nåt annat jag inte ens minns vad det hette men gud så bra det funkade. Ska nog inte nämna något om att jag inte vill ha eda för hur mycket tårar som än kommer nu när jag tänker på gröna skynken och sprutor så minns jag ju att man inte bryr sig i det läget.
Jag hade tjatat om igångsättning sen två veckor tillbaka. Mådde riktigt dåligt på slutet och när jag kom in på överburenhetskollen hängde jag på sambon och sa ingenting, jag var så nere, så trött på alltihopa och ledsen. Jag hade hellre tagit ut barnet med snitt utan bedövning än varit gravid en dag till så jag välkomnade verkligen dropp och hinnsprängningen. Så nog var det mitt beslut och ändå inte, jag sa ju ingenting utan bara lät allt hända. Kanske säger lite om min känsla av makt över sig själv i sjukvården.
Intressanta funderingar det där vem som tar vilket beslut. För mig känns det inte som att det finns något beslut att ta, man ska föda vaginalt och så är det bra med det. Nu vet jag en som spruckit sönder och samman så nu är jag inte sugen på det längre heller utan börjar fundera om jag ska försöka få till ett snitt. Ska nog ta upp det här med överburenheten igen, om det är så att det kan bli samma igen med värksvaghet och så.
Jag har iaf bytt barnmorska och kanske det får bli ett samtal på Aurora också. Jag vet inte om mitt allmäntillstånd påverkar det här också. Känner mig jätteledsen och nere hela tiden och jag vet inte riktigt varför. Borde ju vara världens lyckligaste. Sorry, nu är jag lite ot men jag är inte riktigt med mig själv
Trots all förlossningsrädsla längtar jag ihjäl mig efter bebis. Plocka fram sjalarna, amma, vara hemma igen, så härligt
När jag inte orkade mer var det för sent för den och jag hade lite tur och fick nåt annat jag inte ens minns vad det hette men gud så bra det funkade. Ska nog inte nämna något om att jag inte vill ha eda för hur mycket tårar som än kommer nu när jag tänker på gröna skynken och sprutor så minns jag ju att man inte bryr sig i det läget.
Ja, jag känner inte igen någonting av det som någon av er skriver, får jag uttala mig ändå?
Vi har ju i denna babbeltråd kommit in på att berätta om våra erfarenheter av att föda.
Vår berättelse började 2 dagar innan BF: på söndagskvällen kom slemproppen, precis innan läggdags, och täckningsblödning, värkarna började så smått.
Hela måndagen rullade värkarna av och an, oregelbundet.
Tisdag morgon känner jag att de tar i i styrka, ringer våra två BM som kommer vid kl 09 och konstaterar att att jag är öppen ca 3 cm. Vi skickar återigen iväg BM för att vi vill vara ensamma. Vilar, andas, äter lunch - tuggar mellan värkarna - och en av BM kommer åter vid kl 15 och jag då öppen 5 cm. Jag och maken tar en kort promenad, väl hemma ökar återigen värkarna i styrka, kräks vid kl 18 och då vet jag att jag troligtvis är öpen 7,8 cm och att dottern står vid spinalutskotten. Yeah!, tänker jag, som väldigt sällan kräks och välkomnar det. Andra BM kommer hem till oss vid 19-tiden, jag svettas och maken matar mig med russin & banan mellan värkarna, vid kl 22 går vattnet, krystvärkarna kommer vid kl 23 och 30 minuter senare föds vår dotter
Jag tänker så här angående beslut gällande igångsättning/ks osv - vårdpersonal ska vara oerhört lyhörd. De ska höra när någon inte orkar och man ska kunna få gehör för en påstridighet om de inte anser det vara en större risk med ks eller igångsättning men man ska som föderska känna sig trygg med att det är läkarens beslut och ansvar och att de har vägt alla för- och nackdelar. Överburenhet är ändå lite speciellt. Det finns visst tankar om att det skulle kunna vara bättre att plocka ut en bebis några dagar tidigare än man anser idag. Det är inte helt självklart. Just nu anser man väl att just den dag man bestämt som gräns är den mest väl avvägda.
Jag tror, är övertygad om, att man som mamma ska lyssna på sin kropp. Om man starkt känner att förlossning bör komma igång, finns det säkert fog för det. Någon signal i kroppen leder en dit. Visst kan man vara överdrivet orolig men inte sällan handlar det om att kroppen talar. För dig kanske det handlade om din depression (det var så du kände om jag förstod dig, att du var mycket nedstämd?). Du behövde kanske föda just då. Det kanske var akutare än du förstod då. Det har ju betydelse för barnet också.
Jag har också varit med om att kvinnor känt att något är fel men att vården inte hittat någon förrän efter väldigt många undersökningar och mycket påstridighet. Med facit i hand har det räddat barnets liv och det har krävts ks.
Att föda vaginal är inte en självklarhet för mig. Ja, att jag har väldigt lätt för att föda, gör ju att jag ser det som osannolikt - hemförlossningar hade jag inte varit rädd för om de skett spontant, men jag har sett så mycket av oväntade tillstånd under graviditeter och förlossningar, att jag vet att det inte alls behöver bli en vaginal förlossning.
Om du får bearbeta din förlossning på ett bra sätt, kanske du kan komma till ro med att försöka en vaginal förlossning men vara inställd - tillsammans med personalen - att ett snitt kan bli aktuellt och ok? Om du har en bra kontakt med personalen kan de kanske se till att du verkligen är med i hur förlossningen förlöper? Att du får komma in tidigt, får stöd och information. Känner man att värkarbetet går framåt som det ska, hjälper det säkert mycket. Sen får du inte känna det som ett misslyckande om värkarbetet är sämre och inte räcker för som jag förstår det är det vanligt vid överburenhet. Det är ju fantastikt att vi har så god förlossningsvård att förlossningar nästan alltid, alltid går bra! Personligen hade jag nog hellre haft ett snitt än en sugklocka och det har inget med smärtan att göra utan ett något bristande förtoende för metoden om läkaren skulle vara det minsta osäker. En sugklocka ska tex inte användas mer än en 15 min. Jag har varit med om fall där så inte varit fallet. Känner du dig orolig efter samtal, kanske ks inte är helt fel att försök planera? Hur du mår innan förlossning har ju ofta stor betydelse för tiden efter.
Lycka till med detta nu Varmt lycka till Och till våren sitter du på gräset och ammar och leker med den stora !