AP-snack & babbeltråd

Ja, det är ju så.
En del som säger "hade jag fött hemma hade jag och/eller barnet dött"  har ju oftast haft en graviditet/förutsättningar som inte är gjorda för att föda hemma.

Jag var extremt påläst inför min förlossning och var väldigt inriktad på att ha en naturlig förlossning, utan värkstimulerande och bedövningar (men med inställningen att "är det medicinskt motiverat så är jag positivt inställd") och skräcken var ju en instrumentell förlossning. Så egentligen var det som hände mer eller mindre ett "mardrömsscenario" om än jag inte kan se det så i efterhand.

Jag hade inte sovit på över ett dygn när jag kom in på förlossningen och det räckte. Jag hade ont HELA TIDEN, precis hela tiden, och jag visste att jag behövde vila. Men jag var så pass öppen (8 cm) att barnmorskan tyckte att det var för sent för bedövning eller sovdos. Med facit i hand hade jag ju rätt, eftersom värkarbetet stannade av. När jag fått spinalen så sov jag mellan värkarna.

Det jag tänker inför nästa gång, det är dels att jag ska ta det mer som det kommer, lyssna mer och lita mer på min kropp och kommunicera det lite bättre. För själva bb-vistelsen kommer vi nog båda två att vara mer ifrågasättande. Och så kommer vi att åka in tidigare.

Men, det är ju lätt att säga nu och jag vet inte hur jag kommer att reagera om och när jag blir gravid nästa gång.

Ja, vi pratade om värkstimulerande och dess vara och icke varande i allmänhet och så kom vi in på din erfarenhet.

Det känns nog lite fel att ta det här, inför alla, eller?

Jag tänker så här:
är man rädd för att föda, så är det ju självfallet att man inte förespråkar att föda hemma.
Om man ser framför sig att att krysta ut sitt barn som någonting otäckt, så ser jag att det är där det finns något att bearbeta. Man ska inte vara rädd. Rädslan måste bort. Hanteras. Jag tycker att det måste bearbetas/ "fixas" innan man ska föda. Då finns det ingen bedövning som kan hjälpa det, för det som ligger och gror där kommer ligga kvar.

Lästips till dig:
www.profylaxgruppen.com/produkter
fodautanradsla.se/
Signekursen: www.viforaldrar.se/gravid/psykoprofylax/

Tack Jag ska ta tag i det lite bättre den här gången, jag vill liksom inte känna så här. Sen är det som du säger, smärtlindring är lindring som dessutom alla bär med sin negativa biverkningar, de är inte smärtborttrollare. Jag vill föda utan, lustgas fine, men inget annat egentligen. Jag kan hantera smärta ganska länge och andas efter år av yogaträning och mental träning för idrott. Det är nåt annat som skrämmer mig här och det känns lite onödigt.

i boken "Innan du föder"  finns en del övningar som man kan göra, tex att rita.
Vad tänker du på när du tänker på att du ska föda ditt barn?
Rita. Pang. Boom. Rätt på.
...och sen titta på vilka färger har du använt? Ljusa? Mörke? Lugn i bilden? Dramatik?

Har du skrivit födelseplan?

nej....jag tänker att jag vill ta det som det kommer. Ha mitt utgångsläge i huvudet vilket är ta det som det kommer, inte ha några föreställningar och så.

Jag tycker det är jättebra med födesleplan!
Frågar du mig tycker jag enbart det är av godo.

Fick en mall från min MVC som jag dock kände var lite förlegad, kollade runt på internet och smickrade ihop en egen med min man. Skrev en för att föda hemma, och en för att föda på sjukhus. De BM vi hade hemma hade vi träffat 3 ggr innan det var dags dock.

Personalen på förlossningen hade vi ju dock aldrig träffat och dom skulle ju inte ha en aniiiing om vem jag var, vilka vi var och våra önskemål.

Även om läget kan bli lite turbulent så är det väl vanligast (?) att någon i personalen hinner läsa igenom födelseplanen, nu verkar det ju vara standard på alla sjukhus. Jag utgår ifrån min egen verkligen (såklart) och antar att din man för din talan om du inte själv är vid dina sinnens fulla bruk, men han kanske får blackout och behöver födelseplanen.

Jag känner igen mig i att vara rädd för ytterligare en förlossning. Nu är jag inte gravid och fasar lite för att bli det igen, även om jag jättegärna vill att dottern ska ha syskon. Jag var inte så rädd denna gång (första barnet), jag har alltid "litat på kroppen" men HUUA så ont det gjorde. Jag trodde att jag skulle kunna hantera smärtan men det kunde jag inte.

Vattnet gick kl 24, vi kom in till förlossningen kl 03.30. Då var jag öppen 1 cm och hade "lagom ont". En timme senare var jag öppen 6 cm och hade fruktansvärt ont. Jag kunde inte alls andas mig igenom några värkar och mellan verkarna låg jag och skakade o hackade tänder. De föreslog då epidural (som jag inte tänkt ta), det tog jag tacksamt emot (jag hade nog tagit emot vad som helst i det läget). Jag fick epidural ca kl 6 och efter det kändes det som en "baggis" att föda barn trots att det var lite komplikationer. Nåja, hon föddes strax efter kl 9 så det gick ju bra.

Jag förstår inte hur det ska gå till att våga gå igenom en förlossning till. Jag är dessutom så pass gammal så om vi ska ha fler barn så kan vi inte vänta några år tills förlossningen fallit i glömska .

Usch då, Madeleineh....detta var inte så peppande.....nåja jag vill våga bli gravid igen jag med och jag tror att jag ska försöka förbereda mig bättre då. Vet inte riktigt hur....Å andra sidan, vi är ju inga "pilotprojekt" det har fungerat förr

Nu har jag i och för sig fött två barn med bara lustgas, men om det är någon tröst så kan det ju gå rätt fort med nummer två . Jag hade sådär "lagom" ont när jag åkte in med tvåan för att vattnet gått (var öppen 3-4 cm). Fick snabbt ruskigt ont och väldigt täta värkar. Tänkte då att om det skulle hålla på så här och gå i samma tempo som med ettan så kommer jag att "dö". I samma ögonblick kände jag att krystvärkarna startade och 10 minuter senare föddes lillebror. Det tog 55 minuter från det att jag var öppen 4 cm tills han tittade ut. Gjorde djävulusiskt ont, men undan gick det och jag hann inte fundera särskilt mycket....på något. Med första så var jag öppen 7 cm när jag kom in, hade kämpat på hemma bra länge innan, sedan tuffade det på i långsamt gemak. Öppnade mig en cm i timmen cirka. Lite skillnad .

Jättepositiva erfarenheter av förlossningarna och personalen under förlossningarna. Däremot är BB inget för mig. Stannar inte längre än nödvändigt. 

Nej jag har inte provat det. Jag skulle hellre hitta ett sätt som inte påverkar kroppen kemiskt. De senaste två veckorna har jag försökt amma väldigt regelbundet och det har funkat hittills. Men tack för tipset , får jag stockning igen kanske jag testar trots allt.