Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
En stor dag i storasysters liv idag, hon har slutat amma!
Hon har inte frågat efter det, och därför heller inte ammat på flera dagar. Men idag så ville hon och då hörde jag mig själv själv säga att nu var det dags att sluta amma tycker jag. "men jag är inte stor" svarade hon. Efter att ha förtydligat för henne att man kan amma även om man är stor och att det inte beror på att jag tycker hon är för stor utan för att jag tycker det räcker nu, att amma två barn kan vara jobbigt ibland så köpte hon det rakt av.
Så då sa jag, skall vi amma en sista gång nu och säga hej då till brösten sedan? Det gjorde hon och sedan pussade hon och sa "hej då amm". Det var inga stora känslor öht, inget av den stora allvarstyngda ceremoni som jag hade föreställt mig.. Där ser man
WOW vad jag stör mig på min egen formulering "en stor dag i storasysters liv"! Som om det vore något särskilt stort utvecklingsmässigt steg framåt att sluta amma. Så menade jag inte! Men ändå.. en speciell grej är det - för mig åtminstone. Ungefär som den knepiga känslan av vemod när lillasyster slutade att helamma..
Skulle jag tycka. Blir lite blödig när jag läser det, är inställd på att JAG kommer tycka det är lite vemodigt när sista amningen kommer. (OM jag nu vet om när det är, vet man kanske först i efterhand, om man inte gör ett speciellt som ni gjorde)
Ang TV - tittar ni aldrig på film/underhållning/gör-det-själv-program etc med era barn 0-3 år?
Vi tittade på TV när dottern var nyfödd, hon somnade i famnen och var ju föga intresserad av TV:n.
När hon började röra blicken och söka tyckte jag det kändes fel, var rädd att det skulle bli för mycket intryck speciellt innan läggdags, så vi har haft uppehåll under sommaren.
Nu (snart 1 år!!! nästa vecka, galet så tittar vi ibland på något TV-program eller film, om jag märker att hon blir för "uppe i varv" så gör vi något annat men nu verkar det som att hon inte bryr sig lika mycket som när hon var 6, 7 månader.
Nu kan vi titta på film på kvällen och hon tittar upp ibland (vi har en stooooor bild) men sen sysslar hon lite med "sitt"; leker med gosedjuret, ammar, klättrar omkring i soffan, petar på mina glasögon, ammar lite till och somnar ibland i famnen.
Jag var mer orolig för TV:n när hon var mindre men nu känns det som att vi har läget under kontroll.
Får se hur man ställer sig till riktade barnprogram när hon blir äldre.
Peap, jag har resonerat på precis samma sätt som du. Fast min son brukar inte bli så upp i varv av tv:n, om något så kan han kolla en stund och sen vill han amma och sova. Mest är han intresserad av att klättra omkring.
Lustigt att ni diskuterar TV. Här är ytterligare en som är kluven till TV. Jag är vansinnigt tacksam för den....samtidigt som jag har lite dåligt samvete. Båda mina ser varje dag. För tillfället tror jag att jag skulle få spader om de inte kunde se då och då. Med det här vädret som varit nu ett tag så har vi inte kunnat vara ute på samma sätt som tidigare och precis som wonder womans tösabit så vill min äldsta INTE leka själv. "Maaaammmmaaaa!!!!! Han har för tillfället ett intresse - pussel. Vi pusslar, pusslar, pusslar och pusslar igen.....men man kan inte pussla hur som helst utan det ska pusslas på speciella vis och gärna samma pussel om och om och om igen. Eller så ska vi bygga med lego.....och då ska jag bygga....men ändå inte. Vad han vill är att jag ska sitta bredvid och iaktta aktivt, gärna plocka fram bitar och diskutera med honom. Och så är det bokstäver och siffror......Efter ett par veckor varje dag så ja......engagemanget sjunker .
Och så har vi lillebror för tillfället.......1½ år och jösses vilket humör. Allt som innebär att man bestämmer över honom och han blir "hanterad" leder till hysteriska utbrott. Han skriker för sina lungors kraft och kastar sig, sparkande omkring. Och storebror kan liksom inte låta bli att mer eller mindre hela tiden bara sitta liiiiite på honom, hålla fast hans fot liiiiite grand, stå liiiite för nära, putta undan lillebrors saker bara en liiiiiten bit..... .
Båda tycker om att hjälpa till med tvätt, matlagning etc. men det är inte helt friktionsfritt. Båda kommer glatt springandes och ska hjälpa till......men så bara måste de stå på samma stol vid diskbänken.....och så var det frågan om vems tur det var att ge mig en potatis.....och så får inte lillebror låna det glas som storebror nyss druckit ur men ställt ifrån sig....och så trängs storebror bara liiiiiite, håller fast lillebror bara liiiiite.......
"Ska vi se om det är något kul på TV?" 
(Och ja, jag är så hemsk att jag låter dem se själva ibland också).
Nu på morgonen brukar det bli fåret Shaun och småkryp......småkryp är himla mysigt tycker jag .
Detta kanske är en jättedum fråga i tv-diskussionen, men varför är ni så kluvna till tv? Det är en fråga av ren nyfikenhet och svaren kanske är självklara.
I mitt fall hade jag tyckt det var jätteskönt om han velat se tv 
Men den ron har aldrig funnits i den kroppen. Det har lett till att tv:n bara är på när han somnat eftersom jag själv inte kan slappna av framför nåt program. Vi ser nån serie tillsammans efter han somnat. För mig är tv-tittande avslappnande, kanske för jag gör det så sällan och när jag gör det är det för det är ett program jag vill se, aldrig slötitta på nåt som bara råkar vara på. Om det är något som inte görs konstant tycker jag det skulle vara helt okej med tv för barnen. Särskilt om man sitter med i soffan.
Jag är inte säker på att ständigt interagerande med barnet är nyttigt heller. Ibland behöver jag vara lite för mig själv och med mina egna tankar. Jag tänker att barn behöver det också...
Jag anser inte att jag är kluven till TV:n (men det heller kanske inte var mig su ställde frågan till?
Vi har ingen TV. Vi tittar på web-TV om det är något program vi vill se, det är ett medvetet val. Jag har själv "slängt" bort för mycket tid i mitt liv framför TV:n genom slötittande, på tiden innan jag träffade min man, då TV:n stod på som "sällskap".
Jag håller med Madeleineh om att jag behöver också vara ifred med mian tankar ibland och det tror jag definitivt att dottern behöver, och än mer när de blir äldre (6, 8, 11 år....) men om jag får bestämma så är det bättre att "tänka" ute på promenad eller genom att bara vara och pyssla med händerna eller något liknande. Jag vill inte uppmuntra till slötittande.
MEN, å andra sidan. kan min man och jag tycka det är jätteskönt att bara kasta oss i soffan och titta på ett "bygg-program" (vår hang-upp
När det gäller tanke eller reflektionsmöjligheter försöker jag trösta mig med att när sonen är i vagn på promenad får han det. Jag ser hur han slappnar av, tittar sig omkring och bara är. Jag tänker att det är bra, fast mest tänker jag väl på det när det dåliga samvetet över att han inte får gå själv alltid kommer.
Frågan var mest ställd till de som skrev att de var kluvna, annars blir det ju lite svårt att svara