Ego - har fått tid i Hbg till första delen av mf-utredning. Hon bad om ursäkt för att det skulle dröja så länge - "ända till" den 19 mars får jag vänta! Bah, Malmö/Lund har inte ens skickat kallelse till första mötet och det är fyra respektive två veckor sedan vi var i kontakt med dem. Hbg rules! Antar att det faktum att jag hänvisade till dr LM hjälpte också - hon frågade inte någonting om hur mina mf gått till.
Saftis - åh nej, f-n mitt hjärta slog dubbelslag här nu! Jag hoppas VERKLIGEN att det är ett falskt alarm! Hur mycket är det...? Har du varit hos gyn...?
Saftis, vad skönt att höra - sa till min man i bilen innan idag, att jag tänkte på hur det gått för dig... Håller tummarna för att VUL ser fint ut då!
Jag har inte tänkt så mycket på hur jag äter och dricker - mer än att jag varit försiktig med alkohol mellan äl och plus. Icke desto mindre har jag ju lyckats få in alkohol i två av tre graviditeter (innan plus då). Kaffet är jag lite mer försiktig med också mellan äl och BIM. Med tanke på att jag plussade första gången efter en visdomstandsoperation två dagar innan äl, med bedövningsmedel och alvedon så det sprutade ur öronen och andra gången efter vår seglats i Västindien - då jag druckit alkohol i princip varje dag (innan äl, som inföll två-tre dagar efter hemkomst) och satt i mig postafen mot sjösjukan, så är jag inte så bekymrad över det man äter just då, det är att få plusen att stanna som är mitt problem - och sen jag har fått plusen så är det nolltolerans och att sköta sig som gäller!
Åh Kaprifolen - en jättekram till dig, känner hur missmodig du känner dig nu... Deppa ihop lite nu, var sur, arg och ledsen och förbanna gudarna eller helvetet och om några dagar så känns det litelite bättre - och under tiden finns vi här och skickar virtuella kramar!!
Ego - imorgon är det gynbesök för mig, någon som vet om det gör något att det är sista dagen på mensen...? Varning för TMI - Ska kolla efter bakteriell vaginos, och antar att det inte gör något om det är lite blodblandat...
Åh, stora kramar till er alla tjejer, håll bara näsan över vattenytan!
DubbelA - du kanske ska höra om ni kan gå direkt på IVF nu? Om det känns som att inseminationerna inte fungerar - varken när de ska göras eller efteråt så att säga?
Mumwannabe - kram på dig också, ni har fler försök kvar också...?
Ego - var på mitt besök hos gyn idag för bv; den verkade ha försvunnit, men jag fick i alla fall ett recept på Dalacin att ta "om det hände igen". Jag kommer att köra en kur ändå nu, för att säkert ha blivit av med bakterierna...
Annars var hon gullig och snäll men väldigt okunnig. "Du vet, de tre missfallen du har haft, det skulle inte bli friska barn av det" och "mycoplasma, det innebär hosta och har inget med det här att göra" - missat mycoplasma genitalis? Och ureaplasma behandlar man tydligen inte ens om en som är gravid får det, så det tyckte hon inte heller var nödvändigt. Hon sa också att "man kan aldrig veta förrän efteråt när man hade ägglossning, man räknar 14 dagar bakåt från mensens första dag och då hade man ägglossning". Eh, du säger det till en person som har 11 dagars lutealfas...
Positivt var att jag fick en kur antibiotika, att hon tar ett klamydiatest (kan ju vara hidden) och att hon gjorde ett vul för att kolla att allt såg bra ut so far i alla fall; tunn slemhinna (sista dagarna på mensen) och vad hon sa var "pigga äggstockar". Hon sa också att jag skulle ringa och få gjort ett vul när vi är i vecka 7 (om vi kommer så långt nån gång) - kan vi se hjärtslag då så har vi kommit en bit på vägen.
Vet precis vad ni menar med att känslorna ligger på ytan! För några dagar sedan pratade jag med min kollega som vet om vår situation och jag grät såklart (vilket fick henne att gråta också - hon har döttrar i min ålder och den ena kan inte få biobarn pga att mannen är steril), och hon sa något om att "hon inte ville göra mig ledsen" - jag tänkte på det sen och sade till henne igår, det var inte hon som gjorde mig ledsen, jag är alltid ledsen nu, det är bara att skrapa lite på ytan så gråter man... Och då är jag ändå i en ok period nu...
Anwen - du har inte testat rosenrot? Jag har läst någon annanstans att de är lite som "naturens pergotime", att de hjälper äl lite och kanske då också älflytningar? Min cykel rättade till sig väldigt mycket - jag gick från att vanligen ha äl på dag 17-19 ungefär till äl på dag 15 och från 11 dagars lutealfas till 14 dagars. Och mina älflytningar startar förresten 5 dagar innan äl ibland...
Jojjo - jag är nästan lite avundsjuk på ert beslut, önskar att jag också kunde släppa tankarna på barn annars, men jag har hela tiden sett oss som en familj, som ännu inte är komplett, dvs maken, jag och så fattas det något... Önskar lite att jag skulle kunna vara nöjd med beslutet att inte fortsätta i all evighet. Det är jag rädd för - att man kommer att vara lika olycklig om tre år, för att man fortfarande kämpar då...
Tedax - vad bra att besöket i Varberg gick bra, skönt att hinnorna såg bra ut! (Hur ofta säger man det i vanliga livet...? 
)
Ego - medicindag (vagitorier) två av tre idag - vilket är en lättnad, då maken och jag ska iväg på spa med övernattning på fredag, hoppas ju på lite mys då! 
Tedax - ältesten säger ju att äl är på gång bara, dvs äl kommer en-två dagar efter utslagen på ältesten. Tempmetoden säger att du har haft äl = sista dagen med låg temp = äldagen. Kör du med fertility friend? Då får du "svart på vitt" när du haft äl. Jag väntar oftast tills jag får det bekräftat av ff, dvs efter tre dagar med förhöjd temperatur innan jag börjar med något som ska tas efter äl, tex progesteronkrämen eller barnalbylen.
Så då fick man byta kanal; Lyxfällan på trean - ett par där hon är 21, de har skulder, dåligt förhållande, kommunicerar inte - har ett barn och ett till på väg. Ja men grattis, kul för er att ni bara ynglar av er... 
Hade besök på jobbet imorse, en säljare, och jag såg ju redan när jag hämtade henne i receptionen - jodå, gravid. Innan vi kommit upp i hissen hade jag kallat henne en hela massa taskiga saker i huvudet - utan att veta hur hennes liv ser ut. Irrationell, jag?
Men det var inte det jag tänkte på nu... Jag kan känna mig avundsjuk på er som känner att ni har ett val på något vis. Jag önskar att vi skulle kunna prata och säga att "nä, men vi slutar här, eller kör mer på händer det så händer det", men jag kan inte se oss utan barn, det ingår i bilden. Samtidigt så ser jag på oss exakt som du Jojjo - jag observerar livet som passerar förbi, utan att kunna delta fullt ut. Och jag är livrädd - eftersom jag vill det här så gärna, jag längtar verkligen efter barn - att vi ska stå här om två år, bittra, slitna, med ett förhållande som tagit stryk - och fortfarande lika långt ifrån vår dröm om en familj... Det känns lite övermäktigt att inse att jag kan inte sluta försöka...
Jag förstår hur ni menar och det är en massa tankar som snurrar kring allt det här, men jag inser att jag tillhör en annan kategori i vår tråd. Å andra sidan finns det väl lika många skäl och lika många tankar kring det här med "barnskaffande" som det finns tjejer här inne... Jag har ju tänkt på barn ganska länge, och väntat in maken som är yngre, det är därför jag hann bli över 30, annars hade jag kunnat tänka mig som 28-åring typ.
Men Jojjo, kan ni inte skjuta på försöket till april, så har ni hunnit flytta och allting?
Isadora - jag är nog någonstans mittemellan, för jag vill väldigt gärna ha biologiska egna barn, dvs i längsta möjliga mån undvika donationer av något slag. Om vi kommer till den punkt att vi inser att det inte går med våra egna "produkter" så får vi väl sätta oss ner och fundera på vad som skulle fungera för oss - fungerar det med någon annans spermier, eller någon annans ägg? I vilket läge väljer vi att gå på adoptionsspåret? Jag vet inte... Eftersom vi trots allt lyckats bli gravida så hoppas jag ju att vi en vacker dag ska lyckas med eget material, så jag försöker att inte tänka längre...
DubbelAA - åh, vilken press att jobba med barn... Just den biten har jag tyckte har blivit värre de senaste månaderna; innan var det gravida jag inte klarade, men nu har jag svårt med små barn också. Såg på Livet på BB (dumt, jag vet!) och började gråta när en av de nyfödda gjorde nån söt min... Tycker det är jobbigt att träffa våra vänner som har barn och faktum är att vi inte umgåtts så mycket med någon av dem under den senaste tiden...
Min kollega tyckte att jag har det lite illa (hon vet hur det står till för oss) som är i kontakt med alla som ska vara föräldralediga etc hos oss, det blir ju en grej för HR att ta hand om (jobbar som personalchef), men att jobba på dagis slår det med hästlängder. Det är ok att gråta en skvätt då och då!!
Glöm inte att vi är starka, fantastiska och briljanta kvinnor (eller hur var det vårt motto var...? )!!