L Maria skrev 2010-10-28 17:42:18 följande:
MD77 - grattis!!
Jojjo - have faith, du är inte ensam!
Själv så börjar jag nästan tro att det är en äl på gång här nu, även om det inte visade sig nån gubbe imorse. Har haft lite (ursäkta detaljerna) flytningar nu - genomskinliga, glatta och lite sega, har nog inte sett sådana innan faktiskt. Och från att ha haft fullkomlig öken sen mens så kan jag inte annat än att tro att det är älflytningar, kommer att köra på ikväll i alla fall och så får vi se vad ältestet säger imorgon.
Jag har också läst en massa i andra delar av forumet, men den här tråden är i princip den enda jag skriver i (har skrivit något enstaka inlägg i två andra bara).
Håller med Mallanis att det är lite svårt att komma in i efterhand i någon tråd, så den här blev bra, där vi på något vis hittade hit samtidigt allihop! Håller också med Ernlia om att det märks skillnad på 20-nånting och 30-nånting... Inte för att man vill gå in med pekpinne överallt, men ibland så undrar jag om folk har tänkt igenom det här med barn ordentligt... Vi, å andra sidan, har kanske tänkt för mycket!
Kikade lite på några av era presentationer och såg att det var ett par som nämnt utbildning och karriär som skäl till att det dröjt lite med familj. Vad har ni andra pluggat till...?
(Känner att jag får klämma in lite annat prat än bara om BIM och äl, för annars blir jag tokig även här!
)
Haha, vad full i skratt jag blev när jag läste att vi kanske tänkt för mycket
är nog stor risk att det blir så när man börjar bli "gammal".
För min del har jag aldrig haft någon dirket barnlängtan, har inte tidigare kunnat se mig som mamma och har inte blivit alldeles till mig bara för att jag sett en bebis. Men den senaste tiden har det börjat gå upp för både mig och mannen att åren går väldigt fort och att vi faktiskt inte vill sitta där en dag och inte ha barn.
Jag har fokuserat mycket på mig själv, har läst på universitet, är gymnasielärare, vilket kräver mycket jobb. Jag tycker om mitt jobb och är engagerad i det jag gör och det resulterar i att jag jobbar för mycket. När jag inte jobbar så har jag ett stort socialt umgänge och jag och mannen tycker om att resa. Mitt i allt detta känner jag inte att barn har passat in, eller helt ärligt, jag har inte velat offra mig och mitt, oss och vårt... Men under det senaste året har jag gått och blivit vuxen
och känner att det är nu det känns helt rätt att vi blir en större familj och att jag inte känner att jag offrar något om/när vi får barn. Det är nog den här känslan jag väntat på, hos mig kom den sent och hos andra kommer den tidigare.
