Bra straff på barn?

Jag läste förresten en intressant artikel härförleden där man testat hur barn betedde sig i grupp om de fick materiella belöningar (pengar, godis) för att bete sig väl och altruistiskt. Märkligt nog så blev barnen MINDRE benägna att spontant bete sig snällt mot andra när de blivit vana vid belöningar - det verkar som om de slutade vilja göra andra glada och istället ville köpa sig belöningar. DET tyckte jag var intressant! Tyvärr är det något vi märkt hemma också - vi införde lön för en enda hushållsyssla (jag hade ett litet barn som ville ha ett sätt att förtjäna pengar när han fattat att pengar = lego) och vi fick tillbringa väldigt lång tid med att förklara för honom att nej, han fick inte en krona varje gång han hjälpte till med något. Lönen var bara för att han också skulle ha ett jobb och en chans att påverka om han fick pengar eller inte, men hjälpas åt hemma måste vi alla göra med de andra sakerna, annars är det inte rättvist. Det tog rätt lång tid innan han förstod det.

Så jag är tveksam till belöningsscheman också, annat än för väldigt specifika situationer - och såklart om man känner att ens uppfostran hemma har totalhavererat och man bara skriker och gormar, då är både belöningsscheman och de där gräsliga time-outmattorna anständiga alternativ för att komma på fötter, men grundinställningen måste väl ändå vara att barn och vuxna lever tillsammans som en familj, och konflikter kan man lösa på någorlunda respektfyllda sätt?

Jag läste förresten en intressant artikel härförleden där man testat hur barn betedde sig i grupp om de fick materiella belöningar (pengar, godis) för att bete sig väl och altruistiskt. Märkligt nog så blev barnen MINDRE benägna att spontant bete sig snällt mot andra när de blivit vana vid belöningar - det verkar som om de slutade vilja göra andra glada och istället ville köpa sig belöningar. DET tyckte jag var intressant! Tyvärr är det något vi märkt hemma också - vi införde lön för en enda hushållsyssla (jag hade ett litet barn som ville ha ett sätt att förtjäna pengar när han fattat att pengar = lego) och vi fick tillbringa väldigt lång tid med att förklara för honom att nej, han fick inte en krona varje gång han hjälpte till med något. Lönen var bara för att han också skulle ha ett jobb och en chans att påverka om han fick pengar eller inte, men hjälpas åt hemma måste vi alla göra med de andra sakerna, annars är det inte rättvist. Det tog rätt lång tid innan han förstod det.

Så jag är tveksam till belöningsscheman också, annat än för väldigt specifika situationer - och såklart om man känner att ens uppfostran hemma har totalhavererat och man bara skriker och gormar, då är både belöningsscheman och de där gräsliga time-outmattorna anständiga alternativ för att komma på fötter, men grundinställningen måste väl ändå vara att barn och vuxna lever tillsammans som en familj, och konflikter kan man lösa på någorlunda respektfyllda sätt?

Nä det är därför vi inte har belöningssystem heller för han är inte så intresserad av att få grejer ändå, eller inte tillräckligt intresserad för att det skulle räcka som motivation. 
Stänga in i rummet eller fråntas efterlängtade aktiviteter tycker jag också bara är grymt, ineffektivt och grymt. Du skriver det som om jag skulle ha föreslagit något sådant Absolut inte!

Då missförstår du mig, var bara lite allmäna reflektioner och jag har inte sett att du skrivit något sådant (och med tanke på dina övriga inlägg hade jag blivit ytterligt förvånad om du skrivit något sådant), så var inte alls min mening att det skulle tolkas som att du förespråkar instängning på rum osv.

Belöningssystem kan vara väldigt effektiva för att bryta ett visst negativt beteende eller att tex belöna barnet om det gjort något obehagligt, tex tagit en spruta.

Belöningssystem tycker jag alltså är bra att ha under en bestämd period, tex att barnet får sammanlagt 10-20 st klistermärken. Det tar ett tag att lära in en ny vana och under den perioden kan man belöna barnet. Mina barn har i vart fall aldrig frågat efter mer när perioden tagit slut.

Jag belönar mig själv ibland när jag varit "duktig" och finner det inte konstigt alls att belöna även barnen.

Dock har jag aldrig gjort lördagsgodiset till en belöning, eller annat som jag tycker hör till vad barnet ska få i alla fall.

Effekivt är det säkert men bra är det väl inte om barnen blir MINDRE benägna att spontant bete sig snällt mot andra när de blivit vana vid belöningar.

Effekivt är det säkert men bra är det väl inte om barnen blir MINDRE benägna att spontant bete sig snällt mot andra när de blivit vana vid belöningar.

Jag klarar av att fostra mina barn, leva med dom och umgås med dom UTAN straff. Konsekvenser absolut, gränser absolut, men aldrig straff.

Jag har aldrig hört "dumma mamma", "jag hatar dig", etc etc och diverse skällsord, trots väldigt upprörda små barn emellanåt (ja, som sagt gränser ).

Jag har samma inställning som du och nu när de äldsta går sista året på gymnasiet kan jag med facit i hand säga att den fungerar alldeles utmärkt genom alla faser och åldrar.

Om man straffar (och mutar) sina barn till ett önskat beteende skapar man en rad onödiga svårigheter.
A) Barnen lär sig bete sig "rätt", men de riskerar att förlora delar av det känsloregister de behöver för att möta livets alla upplevelser och utmaningar.
B) Jag riskerar att fostra ögontjänare som beter sig som jag vill när jag kan se och kontrollera dem men gör något annat när jag (eller någon annan "auktoritet") vänder ryggen till.
C) De förlorar förmågan att tänka själva och dra slutsatser så att de kan hantera nya situationer.
D) De tappar förtroendet för mig och vänder sig till andra med sina känslor, tankar och behov.
E) De blir "utifrånstyrda", dvs behöver andras reaktioner för att motiveras.

Ja, jag kan fortsätta rabbla brister på straff men poängen är väl klar: straff är både otrevligt och känslomässigt skadligt. Dessutom är  det en inneffektiv metod att få barn att agera som man vill.

Jag har samma inställning som du och nu när de äldsta går sista året på gymnasiet kan jag med facit i hand säga att den fungerar alldeles utmärkt genom alla faser och åldrar.

Om man straffar (och mutar) sina barn till ett önskat beteende skapar man en rad onödiga svårigheter.
A) Barnen lär sig bete sig "rätt", men de riskerar att förlora delar av det känsloregister de behöver för att möta livets alla upplevelser och utmaningar.
B) Jag riskerar att fostra ögontjänare som beter sig som jag vill när jag kan se och kontrollera dem men gör något annat när jag (eller någon annan "auktoritet") vänder ryggen till.
C) De förlorar förmågan att tänka själva och dra slutsatser så att de kan hantera nya situationer.
D) De tappar förtroendet för mig och vänder sig till andra med sina känslor, tankar och behov.
E) De blir "utifrånstyrda", dvs behöver andras reaktioner för att motiveras.

Ja, jag kan fortsätta rabbla brister på straff men poängen är väl klar: straff är både otrevligt och känslomässigt skadligt. Dessutom är  det en inneffektiv metod att få barn att agera som man vill.