Bra straff på barn?

Tyvärr kan inte vi föräldrar göra så att barnen respekterar sina lärare genom straff eller belöningar. Vi kan lära barnen att respektera andra människor men att respektera är ju inte alls samma sak som att lyda

Man kan ju lyda någon man inte respekterar, bl.a. av rädsla för straff, men det är knappast en önskvärd inlärningssituation. Personligen har jag svårt att respektera någon som begär lydnad av mig - den som vill ha lydnad från sin omgiving har ju per definition inte respekt för andra.

Genom att alltid försöka ha en dialog med mina barn har både de och jag fått träna på att lyssna, förklara och jämka och denna inställning har de (och jag) haft med oss i skolan. Under alla sina år i skolan har ingen av dem någonsin orsakat en störning som varit stor nog att komma till min kännedom, så jag tror att det funkar rätt bra med dialog. (De fick väldigt bra betyg i nian och gymnasiet går jättebra så jag törs säga att jag har kvitto på att det är ett bra förhållningssätt :))

Det har funnits en hel del lärare som inte visat mina barn respekt och vi har funderat hemma på hur barnen kan hantera det. Min erfarenhet är nog att det är vuxna som brister så i respekt för barnen att vi får skylla oss själva när barnen inte vet vad respekt är.

Låt mig citera Dorothy Law Holte 

Ett barn...

Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete
Men...
Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

//

Allting har en konsekvens. Det gäller bara att peka på den isf att hitta på en.

Jag vill också att mina barn ska lära sig lyda, men inte för att de är rädda för straff utan för att de förstår varför.

Det är intressant att du säger att fri uppfostran (straff-fritt?) bara funkar om människan är god. Och det verkar vara kärnan i det hela.

De som utgår från att barn gör fel pga någon slags ondska tror att de måste lära barn att vara "god" genom div mer eller mindre skrämmande och kränkande metoder som leder till att barnen blir rädda och arga och beter sig "ont").

Och de som utgår från att barn är naturligt goda förklarar för barnen den naturliga konsekvensen (att tex någon blir arg eller ledsen av deras beteende) och förväntar sig att det ska räcka eftersom barnet såklart inte vill att någon ska vara ledsen.

Är du på riktigt ts? El skämtar du?

Fast bara för att man får ifrågasätta auktoriteter så innebär inte det att man får ifrågasätta dem på vilket sätt som helst! Om min son kallade sin lärare för idiot eller betedde sig illa på en lektion skulle jag läsa lusen av honom (eller skicka honom till farmor och mormor) - för man måste kunna bete sig med vanlig hyfs även mot dem man inte håller med. Jag tycker kort sagt att min son måste acceptera att det behövs regler i ett klassrum, men han har rätt att på ett artigt sätt ifrågasätta vilka regler och vad som lärs ut.

Appropå lydnad så förklarade jag för min 6-åring i somras, att det är tack vare att han lyder mig när vi är ute och cyklar, som gör att vi kan cykla såpass ofta och på de ställen vi gör. Jag förklarade även att hans kusin inte lyder lika bra och att hans kusin därmed inte får samma frihet och inte får cykla lika ofta. Han verkade faktiskt fatta resonemanget, att lydnad ibland kan medföra att man får större frihet. (Han svarade faktiskt att han skulle säga till sin kusin att lyda sin mamma lite mer .

Han har lärt sig skilja på mitt tonfall och situation och är, nu är jag lite självgod..., lydig när det gäller saker som gäller säkerhet. Han är "lagom olydig" när det gäller annat .

Och jag förvånad över ditt svar.

Ja, man måste visa konsekvenserna för vissa saker, men inte betraffa för att en 2 åring visar sina känslor! Jag och min syster uppfostrades med "samtal" som du uttrycker det, och blev aldrig bestraffade, och håll i dig nu, det har gott oerhört bra för oss, och vi älskar och respekterar våra föräldrar högt, och dom oss. Jag slutade inte med ev negativa beetenden för att jag var rädd för konsekvensen, utan för att jag lärde mig rätt och fel. Det gäller ju inte bara att ha ett samtal, utan ett givande samtal, och en uppväxt där man får stärkt självkänsla, självkännedom och en trygghet, och inte som dessa ungdomar du beskriver om de nu finns.

Det håller jag absolut med om!

Fast jag har aldrig sagt att de ska lära sig lyda av rädsla för straff! Jag har inte förespråkat straff öht.
Däremot behövs det någon slags konsekvens, anser jag, och självklart dialog.

Ibland måste barnen kunna lyda utan att förstå varför. Jag har pratat med allt för många uppgivna lärare för att inte inse det... VAD det än är läraren försöker lära ut kommer den eviga frågan: "Varför måste vi kunna det?" Och "det står så i läroplanen" är tydligen inget godkänt svar...

Ibland är det bra att lära sig saker som man inte vet vad de är bra till. En dag är man glad över sina kunskaper. Eller kanske man aldrig använder dem mer, men det kan man ju inte veta i förväg, särskilt inte när man är så ung att man ännu inte bestämt vad man vill ägna sig åt senare i livet.

"De som utgår från att barn gör fel pga någon slags ondska tror att de måste lära barn att vara "god" genom div mer eller mindre skrämmande och kränkande metoder som leder till att barnen blir rädda och arga och beter sig "ont").

Och de som utgår från att barn är naturligt goda förklarar för barnen den naturliga konsekvensen (att tex någon blir arg eller ledsen av deras beteende) och förväntar sig att det ska räcka eftersom barnet såklart inte vill att någon ska vara ledsen."

De där argumenten köper jag inte alls!
Jag utgår från att alla människor kan vara "onda" dvs vara medvetet elaka utan någon särskild anledning. Jag vet att det är så, jag har sett det så många gånger genom åren - och upplevt det själv om och om igen.
Jag kommer till och med ihåg känslan när jag var 5-6 år gammal och stal saker i affären. Jag visste att det var fel, men kunde inte låta bli ändå.

Men bara för att jag är av den åsikten att ondska existerar helt utan orsak, använder jag mig inte av kränkande metoder och straff. Jag tror absolut på naturliga konsekvenser. Och på att ha en dialog. För det bor ju inte bara ondska i en människa, utan också godhet.

Hur många gånger har man inte sett barn som slåss på öppna förskolan och deras mamma har stått bredvid och sagt med mild röst: "Gör inte så, XXX blir ledsen!". Varpå barnet har fortsatt. Barnet struntar uppenbarligen i om någon blir ledsen - just då. Därmed inte sagt att inte det barnet kan vara världens mest kärleksfulla när h*n är på annat humör.

Att inte lyda blint och ifrågasätta värdesätter jag, men självklart ska barnen kunna bete sig ordentligt i omgivningen, klassrum som ute på lekplatsen. Det kommer sig naturligt när dom blir bemötta med respekt hemifrån. Då lär man sig att man lyssnar, att det finns gränser och att det finns tidpunkter eller situationer där ett speciellt uppförande förväntas.

När jag säger att dom ska kunna ifrågasätta menar ajg att dom inte ska lyda lärarna blint bara för att dom är lärare.Lärare är människor dom också, vissa bättre på att lära ut än andra och står en lärare och lär ut felaktigheter och mina barn vet detta ska dom kunna säga ifrån. Bla.
Inte på något vis innebär min ståndpunkt att dom ska leva rövare i klassrummet/arbetsplatsen.

Är det verkligen så många ser på det? Att har man inte straff eller fostrar barnen utifrån förutsättningen att dom VILL göra sattyg så fostrar man inte alls?

Jag vill ha ha barn som inte bara kan utan VÅGAR tänka själva, argumentera för sin sak och tror på sig och sin egen förmåga. Hur ska dom kunna göra det om man straffar dom när dom uttrycker det?

Min utgångspunkt är att barnen är allt annat än "elaka", dom behöver bara lite visning i vad som är acceptabelt beteende för omgivningen. Det finns alltide en orsak till utåtagerande och jag föredrar att ta reda på den istället för att försöka straffa bort symptomen.