Anonym (Undrar)

Äldre 3 Sep 11:48

348 svar

Bra straff på barn?

Hur ska man som förälder straffa en smått trotsig 2½åring?

Jag själv stänger in sonen på rummet. Är det rätt eller fel? Och hur länge kan man tvinga honom vara instängd?

Jag låter honom få vara där mellan 3-5 minuter innan han får komma ut igen. (Han gråter då oftast under hela tiden, men när han får komma ut igen så är han snäll och medgörlig)

Jag gör detta endast när han verkligen är jävlig mot mig! Och det händer sällan, för nu räcker det oftast med att säga att han åker in på rummet om han fortsätter.

Kan sonen få psykiska problem i framtiden om vi använder oss utav detta straff eller är det okej?

Hur straffar du ditt barn?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-09-03 13:30
Vad han gör när han är jävlig är att han vägrar lyssna, vägrar klä på sig ex. Springer iväg när jag ska ta på honom blöja osv. Så de gånger jag lagt in honom på rummet har varit då han blir riktigt uppbrusad och verkligen testar gränser.

Han lyssnar oftast men få gånger blir han helt omedgörlig. Han har inga problem med att städa efter sig om jag ber honom om det. Han kladdar inte med maten med flit. Han älskar att hjälpa till och att hämta saker om man ber honom. Han har slagit till mig ett par gånger, men genast bett om förlåtelse och kramat om, utan att jag egentligen behövt/hunnit säga till.

Så vad är då bästa sättet att visa att nu är gränsen nådd? Det är det jag vill ha svar på.
För nog förstår dom konsekvenser, och förstår att det finns gränser!?

Plutteli

Äldre 4 Sep 21:08

#231

Kanina skrev 2010-09-04 21:04:38 följande:

Detta var så underbart för hormonella mig att läsa.. :) När jag får mitt första barn hoppas jag att jag kan vara lika klok och kärleksfull mor som du!! ${#emotions_dlg.flower}$

Oj, tack, det värmde!

iamnumb

Äldre 4 Sep 21:41

#232

Jag agar tyst på mina 3 barn samtidigt! Har fungerat för mig hela tiden.

Maxbox

Äldre 4 Sep 21:48

#233

Trodde allvarligt att detta låg i sandlådan. En 2,5 åring som jävlas???!!! Läs på om barn, och barns utveckling är mitt första råd. Det verkar saknas kunskaper och förståelse för barn och människor med sådana tankar. Jag kan även tänka mig att man som förälder kanske inte är så himla lyckling om man tänker och agerar så.

Jag tror att det finns överhängande risk att barnet på ett känslomässigt plan tar skada. Sluta med det. Ta några djupa andetag, gör något annat en stund och kräv varken mer eller mindre av ditt barn än vad han/hon är mogen för.

Mina 78

Äldre 4 Sep 21:50

#234

Plutteli skrev 2010-09-04 20:58:16 följande:

Alltså, det jag HOPPAS hon menar är att man ignorerar det dåliga beteendet för att inte uppmunta det. Vår tjej är ju i TS ålder (2 år) och försöker ofta smita ifrån blöjbytena, men istället för att brusa upp eller göra en stor sak av det hela så ignorerar jag just det beteendet och fångar in henne när tillfälle ges och tar på den nya blöjan då. Då slipper jag att det blir en jakt och lek av att jag ska få på den nya blöjan samtidigt som hennes glädje och bus som jag tycker är possitivt inte ges en bestraffning! Ett ex. på hur jag hoppas att hon menade.

Eftersom hon hänvisar till Jesper Juul antr jag också att det är det hon menar :)

Pigeon

Äldre 4 Sep 22:29

#235

Jag kapar tråden lite här...

Men jag tycker detta med barnuppfostran är så svårt, särskilt som jag själv både är envis och ibland väldigt lättirriterad. Dessvärre har detta gått i arv till mina barn...

Innan jag fick barn hade jag mycket tankar och idéer om hur jag skulle vara som förälder men hur det nu är har ingen av metoderna jag tänkte ut då fungerat särskilt väl.

Jag ska ärligt erkänna att vi kört med "gå till rummet"-metoden av ren frustration när de haft sina värsta utbrott. Det var dock längesen nu, för det fungerade inte särskilt bra. Eftersom vi inte ville stänga in barnen gick de ju ut igen direkt, lika arga som förut... Så det är ingen metod jag rekommenderar, alls.

Att prata med dem fungerar inte, de lyssnar på vad man säger, håller med, säger förlåt om de bråkat eller slagits (eller vad det nu var), men efter 3 sekunder gör de samma sak igen. Och igen. Och igen...

Och det är inga "småirriterande" saker de gör utan större saker och ibland farliga saker.

Ena sonen förstör sina syskons saker hela tiden, klipper sönder böcker, ritar i dem, kastar dem så att de går sönder, äter upp deras lördagsgodis osv. Det blir så svårt att komma med en bra konsekvens på detta, att bara säga förlåt blir ju så orättvist mot syskonet som fått sin favoritsak förstörd (och han har inga problem att säga förlåt, det gör han glatt direkt).
Men som sagt, gå till rummet hjälper ju inte heller. Inget hjälper.

Och ibland river de ut alla leksaker i hela rummet så att allt blandas och blir nästan omöjligt att städa, de kan inte städa upp det själv även om de skulle gå med på det (vilket de inte gör).
Ibland gör de riktigt farliga saker som när sonen skruvade ihop en stavmixer och satte i kontakten i väggen, och tryckte igång den! Numera ligger den på hög höjd, kan jag säga... Eller när han tog en stol, klättrade upp på spisen, satte på två plattor och tog ner knivar från magneten och la på plattorna så att skaften av plast smälte! Dessa saker gör han på två röda sekunder när man vänder ryggen till. Och eftersom det finns två andra barn i huset händer det ju att man vänder ryggen till någon gång...

Oftast blir jag bara så arg att jag ryter åt dem, och då blir det ju inga pedagogiska konsekvenser direkt, och jag känner mig som en kass mamma som inte har nåt bättre att komma med. Det har hänt att jag tagit hårt i dem eller knuffat till dem i ren ilska och det känns ju såklart förfärligt.

Ibland fungerar det att räkna till 10 om de vägrar göra något (t.ex städa upp, eller komma när vi ska gå hem från stranden, lekplatsen eller var vi nu är) , de vet att om de inte börjar städa/komma innan jag räknat till 10 blir jag arg.
Vid de tillfällena är jag ju dock inte arg "på riktigt" så när jag räknat till 10 måste jag ju bli låtsasarg vilket känns falskt.

Nån som har nåt bra tips åt en trött och frustrerad allmänt misslyckad mamma?

Kajsan

Äldre 4 Sep 22:33

#236

Vi kör inte med straff här hemma.
Min man straffar aldrig mig, jag straffar aldrig honom och vi straffar inte våra barn,
Verkar vara ett väldigt tråkigt liv att ha tillsammans om man ska hålla på och straffa varandra

Jo just det!

Pigeon

Äldre 4 Sep 22:40

#237

Kajsan skrev 2010-09-04 22:33:30 följande:

Vi kör inte med straff här hemma.
Min man straffar aldrig mig, jag straffar aldrig honom och vi straffar inte våra barn,
Verkar vara ett väldigt tråkigt liv att ha tillsammans om man ska hålla på och straffa varandra

Fast varken du eller din man brukar väl klippa sönder andras saker? Eller slåss? Eller äta upp varandras godis? Eller bitas så det börjar blöda?

Tycker det är lite att jämföra äpplen och päron när man drar in sin relation till andra vuxna. Du och din man har ju redan blivit uppfostrade av någon. Men barnen har ju inte blivit det, än.
För visst säger du till ditt barn när det är läggdags? Men knappast din man... Och visst bestämmer du ibland vad ditt barn ska göra, som t.ex gå till förskolan, inte låter du barnet besluta om det själv? Men din man bestämmer nog över sitt eget liv, eller?

smartavardagstips.blogspot.com

Rödnäbba

Äldre 4 Sep 22:48

#238

Pigeon skrev 2010-09-04 22:40:49 följande:

Fast varken du eller din man brukar väl klippa sönder andras saker? Eller slåss? Eller äta upp varandras godis? Eller bitas så det börjar blöda?

Tycker det är lite att jämföra äpplen och päron när man drar in sin relation till andra vuxna. Du och din man har ju redan blivit uppfostrade av någon. Men barnen har ju inte blivit det, än.
För visst säger du till ditt barn när det är läggdags? Men knappast din man... Och visst bestämmer du ibland vad ditt barn ska göra, som t.ex gå till förskolan, inte låter du barnet besluta om det själv? Men din man bestämmer nog över sitt eget liv, eller?

Om min man klippte sönder mina saker så skulle jag tala med honom, inte straffa.

Prova lite kommunikation. Och med tre små barn kanske du inte ska förvånta dig lugn och ro.

Plutteli

Äldre 4 Sep 22:54

#239

Pigeon skrev 2010-09-04 22:29:39 följande:

Jag kapar tråden lite här...

Men jag tycker detta med barnuppfostran är så svårt, särskilt som jag själv både är envis och ibland väldigt lättirriterad.

Dessvärre har detta gått i arv till mina barn...

Innan jag fick barn hade jag mycket tankar och idéer om hur jag skulle vara som förälder men hur det nu är har ingen av metoderna jag tänkte ut då fungerat särskilt väl.

Jag ska ärligt erkänna att vi kört med "gå till rummet"-metoden av ren frustration när de haft sina värsta utbrott. Det var dock längesen nu, för det fungerade inte särskilt bra. Eftersom vi inte ville stänga in barnen gick de ju ut igen direkt, lika arga som förut... Så det är ingen metod jag rekommenderar, alls.

Att prata med dem fungerar inte, de lyssnar på vad man säger, håller med, säger förlåt om de bråkat eller slagits (eller vad det nu var), men efter 3 sekunder gör de samma sak igen. Och igen. Och igen...

Och det är inga "småirriterande" saker de gör utan större saker och ibland farliga saker.

Ena sonen förstör sina syskons saker hela tiden, klipper sönder böcker, ritar i dem, kastar dem så att de går sönder, äter upp deras lördagsgodis osv. Det blir så svårt att komma med en bra konsekvens på detta, att bara säga förlåt blir ju så orättvist mot syskonet som fått sin favoritsak förstörd (och han har inga problem att säga förlåt, det gör han glatt direkt).
Men som sagt, gå till rummet hjälper ju inte heller. Inget hjälper.

Och ibland river de ut alla leksaker i hela rummet så att allt blandas och blir nästan omöjligt att städa, de kan inte städa upp det själv även om de skulle gå med på det (vilket de inte gör).
Ibland gör de riktigt farliga saker som när sonen skruvade ihop en stavmixer och satte i kontakten i väggen, och tryckte igång den!

Numera ligger den på hög höjd, kan jag säga... Eller när han tog en stol, klättrade upp på spisen, satte på två plattor och tog ner knivar från magneten och la på plattorna så att skaften av plast smälte! Dessa saker gör han på två röda sekunder när man vänder ryggen till. Och eftersom det finns två andra barn i huset händer det ju att man vänder ryggen till någon gång...

Oftast blir jag bara så arg att jag ryter åt dem, och då blir det ju inga pedagogiska konsekvenser direkt, och jag känner mig som en kass mamma som inte har nåt bättre att komma med. Det har hänt att jag tagit hårt i dem eller knuffat till dem i ren ilska och det känns ju såklart förfärligt.

Ibland fungerar det att räkna till 10 om de vägrar göra något (t.ex städa upp, eller komma när vi ska gå hem från stranden, lekplatsen eller var vi nu är) , de vet att om de inte börjar städa/komma innan jag räknat till 10 blir jag arg.
Vid de tillfällena är jag ju dock inte arg "på riktigt" så när jag räknat till 10 måste jag ju bli låtsasarg vilket känns falskt.

Nån som har nåt bra tips åt en trött och frustrerad allmänt misslyckad mamma?

De saker jag kan komma på rent konkret:

Om brorsan äter upp syskonens godis får han helt enkelt inget lördagsgodis själv nästa gång (och skulle han ha kvar godis när han ätit upp syskonens godis är det ännu bättre att bara ta hans godis och under övervakning ge det till syskonen så han inte får en chans att äta upp det också) med nogrann motivering att äter man upp andras utan lov kan man ju inte få behålla sitt själv!

Tar sönder leksaker: Samma där skulle jag säga.. Hade barnen haft veckopeng hade det varit riktigt enkelt då hade h*n helt enkelt fått köpa nytt till syskonen för sin veckopeng, men annars tycker jag du ska ta med barnet och köpa nya leksaker/böcker till syskonen, och om barnet börjar tjata om att h*n också ska ha är det bara att förklara att du köper till enbart syskonen för att H*N förstörde deras saker.

Farliga situationer: Där tror jag tyvärr inte det funkar med annat än att ta undan barnet från situationen och förklara varför det är farligt. Ev låta barnet hålla handen nära en varm platta för att förstå att de är just varma och förklara vad som kan hända eller dyl.

Vill vår tjej inte gå hem förklarar vi bara att vi kommer tillbaka en annan dag men om vi inte går nu kommer hon inte få följa med dit igen på ett bra tag eftersom hon visar att hon inte klarar av det. Hon är bara 2 år men kan förstå det relativt bra ändå. När hon blir äldre och tex vägrar städa upp sina leksaker och ta in dem på sitt rum skulle jag helt enkelt säga att jag räknar till 10, har hon inte börjat plocka upp sakerna då kommer jag plocka upp dem och ställa undan dem där hon inte kan ta dem med samma motivering som vid stranden: Hon visar att hon inte kan hantera att ha sina saker.

TwistedSister

Äldre 4 Sep 22:58

#240

Rödnäbba skrev 2010-09-04 22:48:14 följande:

Om min man klippte sönder mina saker så skulle jag tala med honom, inte straffa.

Prova lite kommunikation. Och med tre små barn kanske du inte ska förvånta dig lugn och ro.

om min man klippte sönder mina saker skulle jag byta lås på dörren. håller med jemima att man inte kan jämföra med hur man umgås med andra vuxna människor det blir ju bara helt knasigt. precis som vissa jämför sin relation till sina barn med en chef-anställd-relation. Helknasigt. En barn-förälderrelation är inte som någon annan relation!

Bra straff på barn?

INNEHÅLL