Bra straff på barn?

Nu har jag läst ikapp mig lite.

Jag håller med de flesta anti-straff-förespråkare i stort, men däremot tycker jag fortfarande att man måste ha någon slags konsekvens.
Barnen måste, enligt mig, lära sig att lyda en auktoritet (förälder, annan vuxen, lärare, polis, allt utifrån ålder).

Sk. fri uppfostran fungerar om människan är allt igenom god. Men dessvärre är det inte så... Jag tror den sortens uppfostran fungerar i teorin, men inte i praktiken.
För mig är det viktigt att mina barn lyder sina lärare, och andra vuxna när de t.ex leker hos kompisar.

Sånt här är oerhört intressant tycker jag!
Nu blev jag sugen på att starta en barnuppfostrantråd.

Kom och diskutera här! www.familjeliv.se/Forum-3-25/m54364384.html
Så slipper vi kapa ts tråd mer.

"Barnen måste, enligt mig, lära sig att lyda en auktoritet (förälder, annan vuxen, lärare, polis, allt utifrån ålder)."

- har man från dag ett varit en känslomässigt närvarande förälder med god omsorgsförmåga med sig i bagaget så behöver inte barnet _lära_ sig att lyda - det kommer ändå att sitta där "som en smäck"!! Läs gärna Anders Brobergs bok "anknytningsteori i praktiken" ....

Om det fungerar, kommer barnet i så fall lyda andra vuxna som de inte har anknytning till?

Sen tror jag inte det där stämmer, inte enligt min erfarenhet i alla fall...
Jag vet i och för sig inte exakt hur du menar med "känslomässigt närvarande?"

Både min man och jag har varit hemma med barnen tills de började förskola 15 timmar när de var 4 år gamla. De har alltid fått vara med oss, vad vi än har gjort.

De är väldigt "snälla" när de är borta t.ex i skolan och förskolan, men desto mer bråk blir det hemma. Det är mycket testande av gränser.
Man måste ofta tjata mycket för att de ska göra något, och om de t.ex ska städa upp sina saker sitter de och ojar sig exakt hela tiden över hur jobbigt det är. När de var mindre älskade de att hjälpa till med just städning och sådant, men nu är det pest och pina...

Att man är hemma med sitt barn eller tillsammans på andra ställen behöver inte innebära att man är känslomässigt närvarande. Många moderna föräldrar förefaller mig t.ex mer känslomässigt närvarande med sin dator och sin mobiltelefon än med sitt/sina barn .... ??

Känslomässigt närvarande; det är att inte avvisa, att vara fokuserad i stunden, samspela _med_ sitt barn (inte över huvudet på det), låta barnets behov gå före sina egna där så krävs,  Leva efter parollerna "5 ggr mer kärlek än tjat" och "älska mig mest när jag förtjänar det minst!"

Jag letar! Kommer ihåg ATT jag läste men vet inte om jag sparade den i mitt osorterade artikelhav, jag ska kolla mer!Exakt så tänker jag också, och jag har använt belöningssystem på mig själv för att bryta tråkiga vanor av tjat och skrik - en period gjorde jag helt enkelt så att jag fick en stjärna varje gång jag löste en konflikt utan skrik och ilska och efter tre stjärnor fick jag choklad. Tanken på en snickers är ruskigt motiverande när man är trött, grinig och diskuterar med ett lika grinigt barn Så visst är belöningssystem användbart, men man ska inte se det som en universallösning (som det ibland framförs som, med belöningsstrappor och stjärntavlor som säljs på Netto!).Fri uppfostran är verkligen inte frihet från uppfostran. Jag är väldigt intresserad av att min son ska lära sig vanlig hyfs - alltså att man talar artigt och trevligt, säger tack och förlåt när det passar, kan be om saker och kan föra ett vanligt samtal, känner till de vanligaste umgängesreglerna och kan äta någorlunda civiliserat. Dessutom vill jag att han ska kunna lösa konflikter utan att slåss, att veta i vilka situationer det är ok att slåss (han är fem år så än så länge INGA), och jag vill att han ska kunna stå upp för sina åsikter och inte böja sig för massan, och vara modig nog att försvara andra som blir illa behandlade.

Men han måste inte benhårt lyda auktoriteter - om de säger onda saker måste han kunna känna igen det och ifrågasätta. Naturligtvis förutsätter jag att de flesta auktoriteter är någorlunda vettiga, så i de flesta fall gör han nog som andra säger. Men inte slaviskt följa någon bara för att de fått ett visst ämbete!

Vi resonerar och förklarar mycket och hoppas att det ska lära honom att folk i allmänhet har rätt bra skäl till att vilja att man lyder gemensamma regler. För honom blir det ganska naturligt iom att han går på dagis, och där märker man fort att det blir kaos om man inte uppför sig vid maten eller väntar på sin tur i kapprummet.

I så fall hör jag inte till den kategorin.
Jag använder knappt mobilen och datorn använder jag framför allt när de sover eller är i skolan/förskolan. 
Mina barn kommer alltid främst i mitt liv, de går före allt. Det är så att jag fått kritik för det från "förståsigpåare" som tycker att jag måste ha egentid och inte alltid sätta barnens behov främst.

Fortsätt gärna diskussionen här: www.familjeliv.se/Forum-3-25/m54364384.html

Skönt att se att det fungerar (även om jag inte tvekat ).
Men iom att mina barn ännu är små så kan ju deras ålder bortförklara min inställning och min brist på problem av dom som inte vill ta till sig att det går att fostra utan straff.

Och som redan nämnts, att utesluta straff är inte att släppa på gränser. Naturliga konsekvenser är långt mer effektiva och ffa logiska för barn än straff. Exempel på konsekvenser har jag redan gett.

Jag tror också att belöningssystem för att bryta en negativ trend kan vara en lösning, men att använda den utan att försökt annat först och använda det hela tiden tror jag inte på. Jag vill att mina barn ska lära sig att vissa saker gör man utan att få belöning för det, man gör det av andra orsaker.

Och JAG vill inte ha barn som blint lyder auktoriteter. Jag vill att dom ska lära sig ifrågasätta och stå upp för sig själva. Att göra som läraren säger faller sig naturligt- om läraren förtjänar den respekten och det är ju upp till läraren/auktoriteten att själv förtjäna det.

Fast jag tycker nog att det är viktigt att barnen alltid lyder läraren, åtminstone så länge de har lektion. Sen kan de ju i så fall ta upp med rektor eller föräldrarna i efterhand om de tycker att läraren sagt eller gjort något fel.

Risken finns annars att någon elev får för sig att läraren är en idiot, typ, och så faller hela ordningen i klassrummet som ett korthus och alla får lida på kuppen.

Jag minns från min egen skoltid hur jobbigt det var att gå i en klass som inte hade respekt för lärare (jag har bytt skola så jag har gått i flera klasser). Det smittade av sig på alla i klassen och så blev vi en värstingklass som ingen lärare ville undervisa i. Och jag kan säga att jag lärde mig inte mycket under de åren...

Bristen på respekt för lärare och andra auktoriteter tror jag är en stor del av orsaken till att svenska barn blir allt sämre på matte och andra ämnen jämfört med andra länder.