ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-05 20:57:52 följande:div>En fråga: Om din kille plockar undan eller flyttar på dina påbörjade projekt vad händer då?
För själv menar jag att ja, det må vara eller bli kaos där jag är eller ha varit men det är organiserat kaos (för mig). Jag har koll på mina påbörjade projekt (eller så inbillar jag mig bara) men räkningshögen te.x, om maken är där och flyttar runt papprena får jag nästan som panik. Han tycker han sorterar dom åt mig men för mig blir det stökigare när han är där och "städar".div>Ooh, jag blir totalt vansinnig om han flyttar mina grejer. För precis som du säger så har jag själv ordning i mitt kaos, det är bara att så'na som oss inte har ordning enligt "standardmått". Jag kan tycka att det är städat, min kille kan tycka att det är jättestökigt. ALLT måste ha en plats i min värld för att det ska funka att hålla ordning såsom ordning ser ut i andras värld. Då fixar jag det. Om vi har en byrå med säg fem lådor och jag vet att i låda ett ska det ligga pennor, i låda två ska det ligga snören, i låda tre papper o.s.v. - då funkar det bra. För räkningarna har jag en pärm med ett fack för varje typ av räkning.
Om jag inte har detta system, där allting har en given plats, så blir det totalt kaos runtomkring mig, jag vet inte var jag ska lägga någonting. Detta är alltså ett sätt att hålla ordning som jag har tvingats jobba fram över åren.
Det blir ofta problem för mig när jag ska bestämma vad som ska ligga var, för om pennorna ligger i en låda borde väl suddigum också ligga där, de hör ju ihop med att skriva? Och gem... Och pennvässaren... Men så dyker det upp något som är lite mittemellan, som inte riktigt hör hemma i den kategorin men heller inte i någon annan... Då blir det jobbigt för mig att bestämma, det är typiskt för mig. Det är inget jag låter uppta direkt mycket tid i mitt liv, men det är ett typexempel på småsvårigheter som dyker upp för mig jämt men som ingen annan skulle lägga någon tankemöda på.

Ett stort problem är att ofta kommer jag på något viktigt som ska göras, lägger fram just det pappret (eller vad det nu kan vara) och om min kille då är framme och flyttar på det så att jag inte ser det så glöms det bort bums. Sen kan jag hitta det några dagar senare och bli fly förbannad för att han lät det försvinna ur mitt synfält så jag glömde bort det, för det jag ser kommer jag ju ihåg. Samma är det med sonens d-droppar. De måste alltid stå framme på ett ställe där jag är varje dag, står de i ett skåp så kommer jag inte ihåg att ge dem. Därför har jag köpt flera flaskor som står utplacerade lite överallt så jag verkligen kommer ihåg att ge. :o)

Det är så väldans många inlägg här nu så jag blir alldeles snurrig och vet inte vad jag ska svara på först. Jag vill svara på allt på en gång men det går ju inte. Roligt att den här tråden lever vidare och att både "gamla" och nya trådskrivare kikar in och lämnar avtryck.

Någon skrev att hon inte fick stöd ifrån sin make men jag hoppas att du känner att du kan hämta stöd härifrån oss, även om jag förstår att det inte är samma sak förstås.

Anonym (Under utredning): Jag tycker det är bra att man valt att fokusera på ditt mående och din hemsituation för att ta det andra mindre akuta lite senare. Det ska inte behöva vara så j-a jobbigt som du beskrivit det, känna sig så arg och få utbrott. Jag blir glad när jag läser att du känner det som att dom bryr sig, att du blir tagen på allvar. Hoppas det fortsätter åt rätt håll för dig nu. Kika in här när du orkar och har tid och skriv ett par rader om hur det går.

Sen vet jag inte vem det var som skrev det här med allt eller inget, att inte kunna göra något lagom. Jag är likadan. Blir jag förälskad blir jag JÄTTEFÖRÄLSKAD. Då kan jag ringa eller maila personen 76 ggr/dag, vill vara med den här personen 24/7, kan inte tänka på något annat. Och ju mer avvisande personen är desto mer "på" och förälskad blir jag. Men så, när jag väl lyckas få honom på kroken (om jag inte skrämt iväg honom för ja, det har hänt) så känns det som om det roliga är slut och jag börjar genast tycka att den här killen jag nyss avgudade är tråkig och ointressant och tröttnar. 

När jag lagar mat blir det 9 av 10 ggr mat över. Vi är två vuxna och två barn i familjen, men trots det lagar jag mat åt minst 10 vuxna. Jag står aldrig och mäter upp när jag te.x ska koka pasta utan häller i direkt från paketet. 1 av 10 ggr gör jag alldeles för lite mat. 

Alkohol. Där resonerar jag nog som så att om jag inte får eller kan dricka mig full då vill jag inte dricka alls. Så antingen är nykter eller så dricker jag för mycket. Mellantinget lagom existerar inte här heller. De ggr jag lyckats med att BARA dricka mig salongsberusad är väldigt få. 

Senast idag var jag och handlade med maken och jag stod och spanade in sminkhyllan. Jag hittade en mascara jag ville ha, la den i kundvagnen och gick vidare. 2 meter längre bort var reades smink ut, bl.a mascaror och jag grep tag i två stycken sedan stod jag där och funderade. Då kom maken och så sa han: 
- Vad är det för nått? 
- Mascara sa jag 
- En sån som ligger här i vagnen? sa han och tog upp den jag lagt där
- Mm, sa jag   
Han tittade frågande på mig
- Men dom här är billiga, sa jag 
- Jaha? sa han. Men BEHÖVER du dom? 
Och jag tänkte: Behöver? Det var det inte ens frågan om. De var billiga och jag ville HA dom. 
- Ja, sa jag 
- Du behöver alltså tre olika mascaror? undrade maken 
Då la jag tillbaka en men behöll den ena och det var med stor sorg och tunga steg jag gick därifrån. Två mascaror köpte jag alltså. Hade inte maken varit med hade jag köpt minst tre. 
Detta scenario är ett ofta förekommande. Just idag råkade det handla om mascara annars kan det var kläder, mat, tvättmedel, leksaker, u name it. 

  

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-05 10:54:04 följande:div>Det finns ju fler mediciner, som läkarna kanske inte är så pigga på att skriva ut, men det finns! Det finns även olika sorters terapi, tex kbt som jag själv ska prova. Omega3 ska tydligen också fungera för en del. Bolltäcken kan man få låna och prova. Det finns massor! Man får kolla upp själv och kräva att få prova. En del inom vården är inte så uppdaterade som dom borde, tyvärr.div>tack för ditt svar dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> . tvingade maken ta omega 3, men han tyckte han bara rapade fisk så då tappade han motivationen dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> . vad är bolltäcken för något?? tyvärr så går min man bara till en läkare som pratar om mediciner. psykologen som utredde honom tyckte att vi hade hittat ett sån't bra fungerande system här hemma, men det var innan vårt andra barn föddes och då mådde jag ju själv bra. det är när jag inte orkar som hela vår värld faller ihop. jag minns inte längre vad som ska skriva på våra kom-ihåg-listor och scheman och orkar inte strukturera vår vardag. så han får ingen hjälp mer än mediciner vilket gjorde att jag brakade in i väggen. men jag ska följa denna tråd o läsa vad ni skriver så jag kan försöka hjälpa honom o komma med förslag. har försökt få med honom i FL, men det är ju lite segt med den saken, jag tror inte han känner sig så motiverad dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-05 21:17:33 följande:div>Det kanske kan vara något. Jag tog en strattera nu på klvällen iallafall, MÅSTE upp i morgon för att fixa kursen. Hatar allt. dth="15" height="15"><div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-05 21:04:45 följande:div>Jag vet de som tar två om dan MEN det vete 17 om du ska prova utan att rådfråga med din läkare först. Annars kom ju anonym oj med ett bra tips.div>Nej, jag har bara precis så många tabletter så jag klarar mig till nästa möte, och kan inte hämta ut nya, så jag kan inte ta fler ändå. :-P Men ska kolla när jag ska dit.Nä, inte provat själv, men läst att det ska funger.

Jag har velat prova, var kan man få låna? dth="15" height="15">div>Jag vet faktiskt inte. Det finns säkert att få tag på via autismcenter eller liknande. Jag provade ett när jag jobbade med autistiska barn och det var så skönt att jag hade kunnat ligga kvar där under i en evighet. 
Täcket ger en en känsla av att vara samlad, ihophållen... svårt att förklara men du förstår säkert. Jag kände mig trygg där under, inte för att jag känner mig otrygg annars men det var lugnande och avstressande med en tyngd på kroppen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-05 21:23:53 följande:div>Ooh, jag blir totalt vansinnig om han flyttar mina grejer. För precis som du säger så har jag själv ordning i mitt kaos, det är bara att så'na som oss inte har ordning enligt "standardmått". Jag kan tycka att det är städat, min kille kan tycka att det är jättestökigt. ALLT måste ha en plats i min värld för att det ska funka att hålla ordning såsom ordning ser ut i andras värld. Då fixar jag det. Om vi har en byrå med säg fem lådor och jag vet att i låda ett ska det ligga pennor, i låda två ska det ligga snören, i låda tre papper o.s.v. - då funkar det bra. För räkningarna har jag en pärm med ett fack för varje typ av räkning.
Om jag inte har detta system, där allting har en given plats, så blir det totalt kaos runtomkring mig, jag vet inte var jag ska lägga någonting. Detta är alltså ett sätt att hålla ordning som jag har tvingats jobba fram över åren.
Det blir ofta problem för mig när jag ska bestämma vad som ska ligga var, för om pennorna ligger i en låda borde väl suddigum också ligga där, de hör ju ihop med att skriva? Och gem... Och pennvässaren... Men så dyker det upp något som är lite mittemellan, som inte riktigt hör hemma i den kategorin men heller inte i någon annan... Då blir det jobbigt för mig att bestämma, det är typiskt för mig. Det är inget jag låter uppta direkt mycket tid i mitt liv, men det är ett typexempel på småsvårigheter som dyker upp för mig jämt men som ingen annan skulle lägga någon tankemöda på.

Ett stort problem är att ofta kommer jag på något viktigt som ska göras, lägger fram just det pappret (eller vad det nu kan vara) och om min kille då är framme och flyttar på det så att jag inte ser det så glöms det bort bums. Sen kan jag hitta det några dagar senare och bli fly förbannad för att han lät det försvinna ur mitt synfält så jag glömde bort det, för det jag ser kommer jag ju ihåg. Samma är det med sonens d-droppar. De måste alltid stå framme på ett ställe där jag är varje dag, står de i ett skåp så kommer jag inte ihåg att ge dem. Därför har jag köpt flera flaskor som står utplacerade lite överallt så jag verkligen kommer ihåg att ge. :o)div>Hahaha fasen jag kan inte hålla mig för skratt. Missförstå mig rätt vännen, det är inte roligt ROLIGT men igenkänningsfaktorn är hög här kan jag säga. Bra tips där med att köpa flera d-vitaminer för det glöms tyvärr bort här hemma ganska ofta. Själv äter jag ju antidepp och ska ta ett piller varje morgon. Min make kom på att om han lägger 1 piller på min laptop varje morgon så kommer jag ju garanterat att se det och komma ihåg att den den eftersom datorn är typ det första jag rör efter kaffebryggaren der="0" alt="Flört"> Vad gör jag? Jo, jag lägger pillret åt sidan, drar igång datorn och tänker: Tar den sen! och vips så glöms det bort i alla fall. Min make har nu slut på idéer där så om det är någon annan av er som har tips på hur tusan jag ska få i mig medicinen så, bring it on. 

Har precis dessa småsvårigheter som du. Jag fastnar i sådant som någon annan förmodligen inte ens skulle reflektera över. Undrar om det kan ha att göra med våra svårigheter för lagom och mellanting? Jag läste att en person med ADHD/ADD tänker väldigt svartvitt, att vi har svårt för gråskalor. Ta bara vädret te.x. Om det inte är jättevarmt eller jättekallt har jag skitsvårt för att veta hur jag ska klä mig själv men framförallt barnen. Det blir även där antingen för mycket eller för lite kläder. 

Sen måste jag ju ge dig credit som ändå lyckats skapa sådan ordning bland dina prylar, allt på ett ställe. Det är precis så jag skulle vilja ha det, var sak på sin plats men jag klarar inte av det och önskar så jag kunde få hjälp av någon mer strukturerad person att ordna detta för då skulle mitt liv, min vardag bli 100 ggr lättare.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-05 22:03:57 följande:div>Hahaha fasen jag kan inte hålla mig för skratt. Missförstå mig rätt vännen, det är inte roligt ROLIGT men igenkänningsfaktorn är hög här kan jag säga. Bra tips där med att köpa flera d-vitaminer för det glöms tyvärr bort här hemma ganska ofta. Själv äter jag ju antidepp och ska ta ett piller varje morgon. Min make kom på att om han lägger 1 piller på min laptop varje morgon så kommer jag ju garanterat att se det och komma ihåg att den den eftersom datorn är typ det första jag rör efter kaffebryggaren der="0" alt="Flört"> Vad gör jag? Jo, jag lägger pillret åt sidan, drar igång datorn och tänker: Tar den sen! och vips så glöms det bort i alla fall. Min make har nu slut på idéer där så om det är någon annan av er som har tips på hur tusan jag ska få i mig medicinen så, bring it on. 

Har precis dessa småsvårigheter som du. Jag fastnar i sådant som någon annan förmodligen inte ens skulle reflektera över. Undrar om det kan ha att göra med våra svårigheter för lagom och mellanting? Jag läste att en person med ADHD/ADD tänker väldigt svartvitt, att vi har svårt för gråskalor. Ta bara vädret te.x. Om det inte är jättevarmt eller jättekallt har jag skitsvårt för att veta hur jag ska klä mig själv men framförallt barnen. Det blir även där antingen för mycket eller för lite kläder. 

Sen måste jag ju ge dig credit som ändå lyckats skapa sådan ordning bland dina prylar, allt på ett ställe. Det är precis så jag skulle vilja ha det, var sak på sin plats men jag klarar inte av det och önskar så jag kunde få hjälp av någon mer strukturerad person att ordna detta för då skulle mitt liv, min vardag bli 100 ggr lättare.div>Haha, jag skrattar också för det är faktiskt mycket komik inlindad i situationen. :o)

Ni ska veta att denna tråd hjälper mig väldigt mycket och ger mig trygghet på något vis, jag är inte ensam och jag är inte sjuk i huvudet. Eller ja, det beror väl på hur man ser det... ;)

Att inte ha någon gråzon - det är också typiskt för mig. För mycket eller för lite hela tiden. Måtta, vad är det?

Jag ger mig själv ganska mycket cred för att min tillvaro är så pass ordnad som den är, det gör jag faktiskt.
Men jag kämpar hårt, och det blir på bekostnad av mitt välmående för jag är så utpumpad av att försöka följa alla måsten och sen är jag dessutom perfektionist på det.
Tror det är ganska vanligt bland adhd-folk, att man är perfektionist. Det kan vara en del av förklaringen till att så lite blir gjort, om man inte är säker på att man har tålamod nog att göra en sak klar och dessutom perfekt, så avstår man hellre från att börja alls.

Ang. tabletten, jag äter också antidepressiva, omega3 och lite annan hälsokost - jag har köpt en dosett som alltid ligger på bordet (fast utom räckhåll för lillen). Min kille sa lite skämtsamt när jag köpte den "nämen, jag trodde det var förbud på att ha sån där om man är under 65", haha. Den har hjälpt mig iallafall, där står det ju också vilka tidpunkter man ska ta. Men det gäller som sagt att den ligger inom synhåll, annars är det kört BIGTIME.

Angående att allt måste ha sin plats... Jag brukar slänga saker när jag inte vet vart jag ska lägga dem. Även saker som jag verkligen behöver. Det är inte så smart. 
Annars har jag nog 8 lådor här hemma där ALLT ligger i, och det är hopplösa lådor. Från början var det en men den blev full och sen har de bara blivit fler och fler. Det är ett omöjligt projekt att sortera det som finns i lådan för det är just sådana saker som inte har någon plats, så på sin höjd går det att lägga sakerna i en hög men sen måste den ju också ta vägen någon annanstans. Men nu får inget plats i några lådor längre så det åker i sophinken. Kastade tom lite pengar förut för jag skulle tömma byxfickor då byxorna skulle tvättas men kunde inte hitta plånboken så jag blev ståendes med pengarna i handen och kunde inte komma vidare så då slängde jag dem. Bara enkronor visserligen.

Angående omega3 och att rapa fisk, prova en annan sort.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (relentless) skrev 2010-12-05 23:46:09 följande:div>Angående att allt måste ha sin plats... Jag brukar slänga saker när jag inte vet vart jag ska lägga dem. Även saker som jag verkligen behöver. Det är inte så smart. 
Annars har jag nog 8 lådor här hemma där ALLT ligger i, och det är hopplösa lådor. Från början var det en men den blev full och sen har de bara blivit fler och fler. Det är ett omöjligt projekt att sortera det som finns i lådan för det är just sådana saker som inte har någon plats, så på sin höjd går det att lägga sakerna i en hög men sen måste den ju också ta vägen någon annanstans. Men nu får inget plats i några lådor längre så det åker i sophinken. Kastade tom lite pengar förut för jag skulle tömma byxfickor då byxorna skulle tvättas men kunde inte hitta plånboken så jag blev ståendes med pengarna i handen och kunde inte komma vidare så då slängde jag dem. Bara enkronor visserligen.

Angående omega3 och att rapa fisk, prova en annan sort.  div>Jag har också slängt mynt. Pinsamt, men sant.
Just pappershögar är ett gissel, jag hatar dem. De gör mig jättefrustrerad just för att de inte så självklart hör hemma någonstans, det är inte som att det är en hög med underkläder eller en hög med blandad frukt som man vet vart man ska lägga - det är en hopplös mix av skräp, viktiga papper och papper som på något vis kräver en åtgärd. Det där med vilka papper som ska slängas och sparas är ett gissel för mig, ena sidan säger att man ska spara alla bankpapper till exempel, men vilka är viktiga bankpapper och vilka är oviktiga? Man ska väl inte spara deras jädra reklamutskick om olika fonder o.s.v.? Eller? dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Återigen, svart eller vitt. Antingen slänger jag alla bankpapper, även de viktiga, eller så sparar jag alla. Det där att inte kunna sortera vilka saker som är viktiga och vilka som inte är det är verkligen svårt för mig.
Det är samma med all yttre stimuli.
Jag kan inte välja vilka känslor som ska få fäste hos mig, med resultatet att jag tar in allt. Jag brukar beskriva det som att jag är som en svamp. Läser jag om en tragedi i tidningen, eller om jag hör om en vän som råkat ut för något hemskt så är jag HELT förstörd. Det kan ta dagar, ibland veckor innan jag släpper det. Det är som att jag inte kan förstå att det egentligen inte involverar mig.

Nyligen dog en väns mamma. Jag drabbades av någon form av krisreaktion, trots att jag inte kände henne. Men genom honom kände jag sorg, och det tog mig minst en vecka eller kanske t.o.m. två innan jag kunde börja släppa det så smått. Jag tittade på våra andra gemensamma bekanta och undrade hur f-n de kunde vara normala och skratta och ena stunden visa medlidande med honom och nästa sekund börja planera utgång på kvällen. För mig var det som att jag gick in i en sorgeperiod med honom och tyckte inte det var riktigt ok att göra något roligt förrän efter en viss period hade gått. Det var naturligtvis de andra runtomkring som reagerade normalt, men jag funkar helt enkelt inte så. Känns igen?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-05 22:35:23 följande:div>Haha, jag skrattar också för det är faktiskt mycket komik inlindad i situationen. :o)

Ni ska veta att denna tråd hjälper mig väldigt mycket och ger mig trygghet på något vis, jag är inte ensam och jag är inte sjuk i huvudet. Eller ja, det beror väl på hur man ser det... ;)

Att inte ha någon gråzon - det är också typiskt för mig. För mycket eller för lite hela tiden. Måtta, vad är det?

Jag ger mig själv ganska mycket cred för att min tillvaro är så pass ordnad som den är, det gör jag faktiskt.
Men jag kämpar hårt, och det blir på bekostnad av mitt välmående för jag är så utpumpad av att försöka följa alla måsten och sen är jag dessutom perfektionist på det.
Tror det är ganska vanligt bland adhd-folk, att man är perfektionist. Det kan vara en del av förklaringen till att så lite blir gjort, om man inte är säker på att man har tålamod nog att göra en sak klar och dessutom perfekt, så avstår man hellre från att börja alls.

Ang. tabletten, jag äter också antidepressiva, omega3 och lite annan hälsokost - jag har köpt en dosett som alltid ligger på bordet (fast utom räckhåll för lillen). Min kille sa lite skämtsamt när jag köpte den "nämen, jag trodde det var förbud på att ha sån där om man är under 65", haha. Den har hjälpt mig iallafall, där står det ju också vilka tidpunkter man ska ta. Men det gäller som sagt att den ligger inom synhåll, annars är det kört BIGTIME.div>En sak som jag kom på när jag läste detta är den här dubbelheten som vi tycks ha. Både jag och flera med mig förstår inte hur jag samtidigt kan kräva ordning och reda runt mig, att jag har behov av att veta i förväg hur lång tid något kommer att ta, att jag ogillar oförutsedda händelser etc men samtidigt är oregelbundenheten själv. Jag är kaos och oordning, andra vet aldrig vart dom har mig osv. Tyvärr har detta medfört ganska mycket negativt i mitt liv. Människor får svårt att ta mig på allvar, misstror det jag gör och säger och jag är allmänt konstig. Och jag klandrar dom inte. Men jag önskar så att jag kunde förklara eller att jag hade svar på varför jag fungerar såhär. Jag kan ju inte förklara det själv, det bara är ju så. Om det beror på ADHD återstår att se men... som sagt, ibland önskar jag att jag kunde släppa in andra människor i mitt huvud så att de kunde få se hur det är att vara jag.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-06 00:52:39 följande:div>Jag har också slängt mynt. Pinsamt, men sant.
Just pappershögar är ett gissel, jag hatar dem. De gör mig jättefrustrerad just för att de inte så självklart hör hemma någonstans, det är inte som att det är en hög med underkläder eller en hög med blandad frukt som man vet vart man ska lägga - det är en hopplös mix av skräp, viktiga papper och papper som på något vis kräver en åtgärd. Det där med vilka papper som ska slängas och sparas är ett gissel för mig, ena sidan säger att man ska spara alla bankpapper till exempel, men vilka är viktiga bankpapper och vilka är oviktiga? Man ska väl inte spara deras jädra reklamutskick om olika fonder o.s.v.? Eller? dth="15" height="15"> Återigen, svart eller vitt. Antingen slänger jag alla bankpapper, även de viktiga, eller så sparar jag alla. Det där att inte kunna sortera vilka saker som är viktiga och vilka som inte är det är verkligen svårt för mig.
Det är samma med all yttre stimuli.
Jag kan inte välja vilka känslor som ska få fäste hos mig, med resultatet att jag tar in allt. Jag brukar beskriva det som att jag är som en svamp. Läser jag om en tragedi i tidningen, eller om jag hör om en vän som råkat ut för något hemskt så är jag HELT förstörd. Det kan ta dagar, ibland veckor innan jag släpper det. Det är som att jag inte kan förstå att det egentligen inte involverar mig.

Nyligen dog en väns mamma. Jag drabbades av någon form av krisreaktion, trots att jag inte kände henne. Men genom honom kände jag sorg, och det tog mig minst en vecka eller kanske t.o.m. två innan jag kunde börja släppa det så smått. Jag tittade på våra andra gemensamma bekanta och undrade hur f-n de kunde vara normala och skratta och ena stunden visa medlidande med honom och nästa sekund börja planera utgång på kvällen. För mig var det som att jag gick in i en sorgeperiod med honom och tyckte inte det var riktigt ok att göra något roligt förrän efter en viss period hade gått. Det var naturligtvis de andra runtomkring som reagerade normalt, men jag funkar helt enkelt inte så. Känns igen?div>Jag har också slängt mynt. Och jag har garanterat slängt viktiga papper, dels för att jag inte förstått innehållet (te.x pensionsspararpapper), för att jag inte orkat eller glömt öppna kuverten. Jag var på "möte" på banken för något år sedan och skulle diskutera just mitt pensionssparande. När jag berättade för "bankgubben" att jag inte ens brukar öppna det orangea kuvertet utan lägga det i pappersinsamlingen höll han på att trilla av stolen. Oj, sa han sedan och jag förstod att en kvinna i min ålder, med man och barn, förväntas ha mycket bättre koll på "det där" än vad jag har. Men det är ju så med mig, har jag noll intresse av något bemödar jag mig inte ens försöka förstå det. Jag kan bara inte förmå mig göra det. Jag har försökt läsa böcker eller se filmer där jag känt att nä, det här är trist men min hjärna slår liksom av och när jag försöker "koppla på" den igen vandrar tankarna iväg på annat håll och så kan jag ha "läst" två sidor i boken men jag kommer förstås inte ihåg ett skit av det jag läst.

Det här med att ta in känslor, eller information utifrån överhuvudtaget känner jag också igen. Jag kan inte välja vilken information jag ska ta till mig, ventilen in är alltid öppen, oavsett om det är relevant eller inte. Med känslor är jag sådan som har väldigt lätt för att känna för och med andra.

När Tsunamin inträffade blev jag väldigt berörd och involverad. Jag led något fruktansvärt med alla som på något sätt hade påverkats av detta. Jag tänkte på och levde mig in i hur de som te.x hade dött av flodvågen måste ha tänkt eller känt. Jag tänkte på och sörjde med deras anhörig, de som överlevt men förlorat någon. Jag själv kände ingen som var där men det spelade ingen roll. Jag blev som besatt av detta, satt på internet i timmar och bara läste om allt som hade med Tsunamin att göra. Jag kom över listor där människor uppgivit namn på familjemedlemmar som var saknade efter katastrofen och som jag googlade och letade efter, allt för att hjälpa till men helt utan någon annans vetskap. Jag minns att jag reagerade på liknande sätt när Estonia sjönk. (När jag var yngre var jag helt fascinerad och som besatt av filmen Titanic... bara en parantes) 

När jag tänker på dessa katastrofer, läser om dom eller kollar på videos på youtube te.x framkallar det så starka känslor hos mig som om jag var där... eller som om jag hade varit där och upplevt det själv. Min make har bett mig hålla mig borta från allt sådant eftersom han vet vad det gör med mig men trots det kan jag inte hålla mig borta från sorg och smärta. Alltså, det handlar inte om att "gotta sig" i andra människors sorg och smärta, det är inte den fascinationen jag menar, inte alls. För att ta Tsunamin igen så kan det bäst beskrivas som en slags besatthet...åtminstone var det vad det blev. Jag kände mig manad att hjälpa till... att stänga av datorn, sluta tänka på det och gå och lägga mig fanns liksom inte på kartan. Jag hade ett "hyper focusing" moment. Och om jag inte är helt ute och cyklar nu så har jag för mig att jag läst att ADHD-människor mycket väl skulle passa att jobba i katastrofområden just p.g.a förmågan att hyperfokusera. Men det måste självklart vara något som intresserar dom... och att hjälpa förtvivlade människor över hela världen söka och förhoppningsvis finna sina anhöriga intresserade mig, därav denna hyperfokusering antar jag. 

Känner någon av er igen detta? För andra som jag nämnt detta för kallar mig självplågare men det är inte det det handlar om, inte för mig. Visst, hyperfokusering på just katastrofer eller att hjälpa andra människor i nöd blir ju på bekostnad av mitt eget mående. Jag går alltid in som i en depression efteråt. Men det är ju inte så (tyvärr) att jag väljer vad jag ska hyperfokusera på... och detta kan inte andra (min make te.x) förstå.