ADD symptom hos vuxna

Det här med gemenskapen eller snarare bristen på den är det tydligen många av oss som fått erfara.
Och jag tror att detta utanförskap, känslan av att inte tillhöra någonstans eller ett sammanhang har påverkat mitt mående mycket mer än vad jag själv velat se ibland.

Jag har varit på EN tjejmiddag i mitt liv och det var när jag var 16 år med tjejerna i min dåvarande klass. Jag är över 30 år idag så säg, är det inte patetiskt egentligen?
Aldrig varit på s.k tupperwareparty och liknande, aldrig "syjunta", aldrig någon möhippa, ingenting utav sådant som jag inbillar mig att "normala och vanliga" människor gör emellanåt. 
 
I många, många år har jag känt nästan som avundsjuka även om jag inbillat mig att jag inte brytt mig alls gentemot människor som tycks ha en stor vänkrets där det hålls fester från höger till vänster, middagar, resor eller vad det nu kan vara som dom gör tillsammans. Och det har inte varit själva görandet jag saknat utan just gemenskapen och sammanhållningen som tycks finnas där. Te.x kan man ibland se en grupp tjejer (ofta yngre då) som kramas, pussas och är näst intill oskiljaktiga. Vet ni vad jag menar? Jag har inte fått uppleva den känslan heller. Jag har aldrig varit den andra kramat och pussat på. Jag hade tjejkompisar när jag var yngre, några få sådär, som även hade andra tjejkompisar som de hade en mer fysisk relation till. Men jag "fick" aldrig rollen som kramgo tjejkompis, faktum är att när jag tänker tillbaka så kan jag inte ens definiera min roll. Jag visste inte vem jag var för andra, om jag ens var särskilt betydelsefull. Men något borde dom ju ha sett eftersom vi umgicks. Men kanske skrämde min tillbakadragenhet? Kanske tolkade andra den som att jag inte ville?     

Jag har haft många förhållanden med killar och män men aldrig umgåtts med ett annat par, inte förrän nu det senaste året har maken och jag varit på parmiddag och vet ni, det var en helt underbar känsla och jag levde på den kvällen i flera dagar efteråt. Andra tar kanske sådant för givet, att bli bjudna på middag eller bjuda över andra på middag men för mig är det årets händelse eller något och jag känner stor tacksamhet gentemot de få människor som på ett eller annat sätt bjudit in mig i deras gemenskap. Jag är inte bortskämd med det som sagt och kanske är det därför jag uppskattar det så otroligt mycket även om jag samtidigt måste slåss med tankar som: Varför vill han/hon umgås med mig? Vad har jag som skulle kunna vara till nytta för den andra personen? Hur kan dom vilja bjuda mig? osv. Tyvärr tenderar jag att bli lite paranoid emellanåt, vilket också förstört så himla mycket och gjort att jag dragit mig tillbaka när jag egentligen inte velat annat än att bara fungera normalt.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-07 09:39:38 följande:div>Det här med gemenskapen eller snarare bristen på den är det tydligen många av oss som fått erfara.
Och jag tror att detta utanförskap, känslan av att inte tillhöra någonstans eller ett sammanhang har påverkat mitt mående mycket mer än vad jag själv velat se ibland.

Jag har varit på EN tjejmiddag i mitt liv och det var när jag var 16 år med tjejerna i min dåvarande klass. Jag är över 30 år idag så säg, är det inte patetiskt egentligen?
Aldrig varit på s.k tupperwareparty och liknande, aldrig "syjunta", aldrig någon möhippa, ingenting utav sådant som jag inbillar mig att "normala och vanliga" människor gör emellanåt. 
 
I många, många år har jag känt nästan som avundsjuka även om jag inbillat mig att jag inte brytt mig alls gentemot människor som tycks ha en stor vänkrets där det hålls fester från höger till vänster, middagar, resor eller vad det nu kan vara som dom gör tillsammans. Och det har inte varit själva görandet jag saknat utan just gemenskapen och sammanhållningen som tycks finnas där. Te.x kan man ibland se en grupp tjejer (ofta yngre då) som kramas, pussas och är näst intill oskiljaktiga. Vet ni vad jag menar? Jag har inte fått uppleva den känslan heller. Jag har aldrig varit den andra kramat och pussat på. Jag hade tjejkompisar när jag var yngre, några få sådär, som även hade andra tjejkompisar som de hade en mer fysisk relation till. Men jag "fick" aldrig rollen som kramgo tjejkompis, faktum är att när jag tänker tillbaka så kan jag inte ens definiera min roll. Jag visste inte vem jag var för andra, om jag ens var särskilt betydelsefull. Men något borde dom ju ha sett eftersom vi umgicks. Men kanske skrämde min tillbakadragenhet? Kanske tolkade andra den som att jag inte ville?     

Jag har haft många förhållanden med killar och män men aldrig umgåtts med ett annat par, inte förrän nu det senaste året har maken och jag varit på parmiddag och vet ni, det var en helt underbar känsla och jag levde på den kvällen i flera dagar efteråt. Andra tar kanske sådant för givet, att bli bjudna på middag eller bjuda över andra på middag men för mig är det årets händelse eller något och jag känner stor tacksamhet gentemot de få människor som på ett eller annat sätt bjudit in mig i deras gemenskap. Jag är inte bortskämd med det som sagt och kanske är det därför jag uppskattar det så otroligt mycket även om jag samtidigt måste slåss med tankar som: Varför vill han/hon umgås med mig? Vad har jag som skulle kunna vara till nytta för den andra personen? Hur kan dom vilja bjuda mig? osv. Tyvärr tenderar jag att bli lite paranoid emellanåt, vilket också förstört så himla mycket och gjort att jag dragit mig tillbaka när jag egentligen inte velat annat än att bara fungera normalt.  div>Jag förstår inte vart den energin skulle komma ifrån. Så har jag sett det. Allt det där hysteriska, t om ha med sin kompisen till tandläkaren. Det är för mycket. Det går åt för mycket energi för mig att ens planera så att jag kommer till tandläkaren i tid (med alla objekt som ska dit, bussar, tåg osv) ska jag dessutom ringa en vän och sen vara social och ha igång samtal, komma ihåg vad som sägs.. helt sjukt. Blir trött bara av att tänka på det.
Vet inte om du känner igen dig i det om du tänker ur den synvinkeln? Det har varit därför jag tagit avstånd.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-07 00:31:04 följande:div>Först och främst: GRATULERAR!

Sen vill jag bara säga en grej om det där med kommentarer från oinsatta.
Högst på min lista av hat-uttryck är ett par ord som min mamma yttrade alltför ofta under mina tonår då jag mådde som värst, nämligen: "RYCK UPP DIG Josephine!!!"

Jag blir fortfarande totalt vansinnig om någon säger så till mig, min sambo lärde sig ganska snabbt att de orden är förbjudna här hemma...
Att befalla någon som är så djupt nere i skiten som finns där inuti ens egen hjärna att bara resa sig upp och ta sig i kragen, det är som att lägga en snorlobba i fejan på personen ifråga.

Så, nu outade jag mitt namn också. Men vad gör det? :o)div>Hej Josephine! Ja men jag tror att när man som utomstående ser bara hur det inte funkar för personen så blir man nog själv så stressad och bara ropar ut något typ "men FIXA det där nu då för sjutton" typ... men jag har kört med att förklara att det är inget jag kan rå för, utan det är kemiska substanser i hjärnan som inte riktigt är som andras. Tex att man har mindre av dopamin osv. Det brukar funka någorlunda iallafall. Folk tror ju annars att man bara "skyller" på diagnosen. Fast å andra sidan säger ju några det också att "jo men även om du har diagnosen så måste du ju försöka lite själv ändå"... DÅ blir man bara trött. Nåväl, huvudsaken att man äntligen vet vad felet är ju dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Nu blev det virrigt men så är det ju...

Jo kom på en grej till! Har ni så att ni kanske bestämmer er för något jättestort, typ gå ner i vikt, byta arbetsinriktning, plugga vidare eller något annat stort, sen påbörjar det och sedan tröttnar man lika fort! DET är väldigt frustrerande tycker jag... skulle vilja ha ambitionsnivån som alla andra. Nu har jag ju fått ett jobb igen, har haft kanske tre fyra olika jobb de senaste åren, har fött barn emellan. Men jag har tyckt det varit skönt att få byta lite då och då! Eftersom jag tröttnar så fort!! Något ni känner igen?<div class="quote"><div class="quote-nick">Takex skrev 2010-12-07 08:42:04 följande:div>Grattis :) ! Det kommer nog ta ett tag innan du känner något, har hört att Concerta ska ta några veckor.
Jag har själv precis fått medicin, men mer av Ritalin sorten (dock inte ritalin) det är helt underbart. Tänk att livet kunde vara såhär. div>Tjenare Takex! Det är jag från Omega-tre tråden dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Nä Concerta kände jag av direkt, läkaren sa det också att man kommer känna av det direkt, samma dag. Dock behöver jag nog justera upp dosen ett snäpp, men det känns ju verkligen att det funkar iaf! Vad heter medicinen du fick då? Ritalin är väl med fyra timmars intervaller? Jag tyckte det lät jobbigt med såna där spikar plus att komma ihåg att ta medicinen...<div class="quote"><div class="quote-nick">Aina83 skrev 2010-12-07 08:53:26 följande:div>Ni som har fått diagnos eller som är under utredning!!

Tänker ni äta medicin/ äter ni medicin?

Jag har valt att inte äta medicin och det går super bra, självklart får man jobba mycket med sig själv, men jag har en underbar familj som stöttar mig och en underbar make som är mitt allt.. div>Jag äter som sagt medicin nu. Jag upplever att svårigheterna jag har beror på kemin i hjärnan, alltså det är för svårt att kunna avhjälpa det själv. Jag har gått i terapi innan i fyra år och försökt med ALLT möjligt. Lovar.

MEN det är ju KANON att du lyckas själv samt har stöd dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> och slipper ta medicin!! Skulle också vilja slippa. Hepp, nu dags att söka fler jobb! Hehe, inte är man nöjd med att man fått ett heller dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Oj nu blev det långt men hoppas ni orkar läsa iaf...

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (virrpanna) skrev 2010-12-07 10:49:40 följande:div><div class="quote"><div class="quote-nick">Takex skrev 2010-12-07 08:42:04 följande:div>Grattis :) ! Det kommer nog ta ett tag innan du känner något, har hört att Concerta ska ta några veckor.
Jag har själv precis fått medicin, men mer av Ritalin sorten (dock inte ritalin) det är helt underbart. Tänk att livet kunde vara såhär. div>Tjenare Takex! Det är jag från Omega-tre tråden dth="15" height="15"> Nä Concerta kände jag av direkt, läkaren sa det också att man kommer känna av det direkt, samma dag. Dock behöver jag nog justera upp dosen ett snäpp, men det känns ju verkligen att det funkar iaf! Vad heter medicinen du fick då? Ritalin är väl med fyra timmars intervaller? Jag tyckte det lät jobbigt med såna där spikar plus att komma ihåg att ta medicinen...Jag äter som sagt medicin nu. Jag upplever att svårigheterna jag har beror på kemin i hjärnan, alltså det är för svårt att kunna avhjälpa det själv. Jag har gått i terapi innan i fyra år och försökt med ALLT möjligt. Lovar.div>Nejmen tjena! Är det "hej"?
Va skönt att du reagerar så snabbt! Jag oroade mig mycket för placebo i början men insåg att det var bara att sluta vara nojjig.
Samma här, start dosen för min medicin är låg på 25 mg sen bygger man på. Jag tar en och en halv nu så det ska räcka fram tills nästa möte men kommer minst behöva 50mg per gång känns det som. Jag känner mig helt frälst av medicinen kommer bara bli underbarare med starkare dos.

Medicinen används inte i Sverige så jag vet inte vad den heter men det är precis som Ritalin den är igång cirka 4 - 6 timmar, verkar på en halvtimme cirka så det är väldigt smidigt många gånger men som du säger får jag en extra tid om dagen som jag måste ta medicin men det är inte alls svårt att komma ihåg jag märker direkt när hjärnan soggar ihop.
Biverkningarna jag har är hjärtklappningar och bröstspänningar. Inget jag lider av alls. Hur är det för dig?
Jag går även på KBT och det är fantastiskt. Har dragit igång schema på en ordentlig nivå nu när jag förstår hur det är menat att man ska göra och det har gjort en stor förändring i min stress tycker jag. Känner mig inte lika stressad alls. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Takex skrev 2010-12-07 11:01:32 följande:div>Nejmen tjena! Är det "hej"?
Va skönt att du reagerar så snabbt! Jag oroade mig mycket för placebo i början men insåg att det var bara att sluta vara nojjig.
Samma här, start dosen för min medicin är låg på 25 mg sen bygger man på. Jag tar en och en halv nu så det ska räcka fram tills nästa möte men kommer minst behöva 50mg per gång känns det som. Jag känner mig helt frälst av medicinen kommer bara bli underbarare med starkare dos.

Medicinen används inte i Sverige så jag vet inte vad den heter men det är precis som Ritalin den är igång cirka 4 - 6 timmar, verkar på en halvtimme cirka så det är väldigt smidigt många gånger men som du säger får jag en extra tid om dagen som jag måste ta medicin men det är inte alls svårt att komma ihåg jag märker direkt när hjärnan soggar ihop.
Biverkningarna jag har är hjärtklappningar och bröstspänningar. Inget jag lider av alls. Hur är det för dig?
Jag går även på KBT och det är fantastiskt. Har dragit igång schema på en ordentlig nivå nu när jag förstår hur det är menat att man ska göra och det har gjort en stor förändring i min stress tycker jag. Känner mig inte lika stressad alls. div>Japp det är jag trådstartaren dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Förresten bara en liten notis, när jag träffade läkaren så sa han att jag hade väldigt bra nivåer av D-vitamin i blodet (man testar ju olika värden osv innan man får medicin) så då sa jag det att det kan vara för jag tagit Omega tre i den högsta dosen om man säger så... han tyckte man var påläst. Men det är ju intressant!

Är det Centralstimulerande du har också eller? Nä jag känner inga biverkningar alls. Eller jo, lite torr i munnen, att man behöver dricka lite mer än vanligt. Men det kan man ju leva med liksom! Sen en annan grej som är lite "crazy", det är att jag fick en obestridlig lust att lyssna på musik helt plötsligt! Jag har nu först 18 mg. Vad är det för schema du kör? Fick du medicinen nyligen eller har du kört den ett tag?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Takex skrev 2010-12-07 10:41:36 följande:div>Jag förstår inte vart den energin skulle komma ifrån. Så har jag sett det. Allt det där hysteriska, t om ha med sin kompisen till tandläkaren. Det är för mycket. Det går åt för mycket energi för mig att ens planera så att jag kommer till tandläkaren i tid (med alla objekt som ska dit, bussar, tåg osv) ska jag dessutom ringa en vän och sen vara social och ha igång samtal, komma ihåg vad som sägs.. helt sjukt. Blir trött bara av att tänka på det.
Vet inte om du känner igen dig i det om du tänker ur den synvinkeln? Det har varit därför jag tagit avstånd.div>Jag var nog lite otydlig i mitt inlägg. Nog för att jag saknat och saknar den där gemenskapen jag tycks se att andra har men så har jag ju samtidigt ett stort ensamhetsbehov. Och vissa saker som jag ska göra föredrar jag att göra ensam, te.x shopping, ärenden, besök hos tandläkaren etc för vid sådana tillfällen ser jag ingen anledning till varför jag skulle ha någon med mig. Det blir som du skriver bara extra mycket jobb, sen har jag inte heller det behovet av sällskap som många andra tycks ha.

Men det kom aldrig fram i mitt inlägg att jag mår och trivs som bäst när saker och ting sker på mina villkor. Ja jag vet att det låter hur ego som helst. Men med det menar jag att jag te.x vill välja mitt sällskap själv, var, vem, när och hur. (Och jag undrar varför jag inte varit på fler tjejmiddagar eller lyckats känna gemenskap?? Hmm.)
Men det hysteriska är inget som tilltalar mig heller. Tvärtom. Däremot har jag ibland önskat att jag inte var så jäkla tillbakadragen i min kontakt med andra människor, att jag inte hade så svårt med vissa saker, att jag kunde vara lite mer som alla andra. Så kanske är det inte en önskan om att få delta i gemenskapen i sig jag haft utan snarare en önskan att få vara "normal"?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (virrpanna) skrev 2010-12-07 11:14:38 följande:div>Japp det är jag trådstartaren dth="15" height="15"> Förresten bara en liten notis, när jag träffade läkaren så sa han att jag hade väldigt bra nivåer av D-vitamin i blodet (man testar ju olika värden osv innan man får medicin) så då sa jag det att det kan vara för jag tagit Omega tre i den högsta dosen om man säger så... han tyckte man var påläst. Men det är ju intressant!

Är det Centralstimulerande du har också eller? Nä jag känner inga biverkningar alls. Eller jo, lite torr i munnen, att man behöver dricka lite mer än vanligt. Men det kan man ju leva med liksom! Sen en annan grej som är lite "crazy", det är att jag fick en obestridlig lust att lyssna på musik helt plötsligt! Jag har nu först 18 mg. Vad är det för schema du kör? Fick du medicinen nyligen eller har du kört den ett tag?div>Haha det var ju kul att höra! Fan lite bra är vi alltså :) Jag provar med en vanlig dos i omega-3 nu med medicinen, tog i stort sett dubbla förut. Har inte märkt något än så länge (negativt alltså).

Ja precis, bara annan tillverkare och annat namn. Så egentligen kan man nog kalla det för Ritalin för enkelhetens skull. Verkligen inget man dör av, jag kan stå ut med väldigt mycket, ska nog krävas att jag inte kan gå själv för att jag ska sluta ta medicinen det är det enda alternativet. Känner till några som tagit Concerta och minskad aptit verkar vara vanligt men knappast något man inte kan vänta ut det heller, låter om inte bara som en smidig diet ; D Nej men skämt å sido.

Förstår precis! Jag fick inget musik sug men förstår ändå hur du menar. Känner också att jag börjat uppskatta och se saker ur en annan vinkel på något vis. Jag känner också som att någon har tagit fjärrisen och skruvat ner volymen på världen, ett inre lugn på något vis. Det känner jag mest. Sen gjorde jag något otroligt här om dagen när jag var inne i en affär för att kolla på en julklapp till mannen och stannade till vid en annan hylla för att jag såg något som intresserade mig. Istället för att sen virra till mig lite och påminna mig själv om varför jag var inne i affären så fortsatte jag bara mot dit jag skulle. Det var otroligt.

18mg låter också rätt lite. Vi får se vart vi stannar! Jag har ätit i cirka 1.5 vecka så det är inte länge!

Min KBT hjälp beskriv precis hur det ska gå till. Jag har alltid trot att dessa scheman och alarm osv ska vara över de saker man behöver göra (såsom banken och laga mat) men det är mycket mer än så. Allt ska schemaläggas. Även tid då man sitter och gör nada. Också att jag ska tänka att saker tar i stort sett dubbelt så lång tid som jag tror. Det är svårt att schema lägga sin dag till punkt och pricka självklart men så gott det går har jag fått mer grepp av min tid, förstår nu att jag också tagit på mig mer för att jag kännt att jag borde klara av det, mer än vad "vanliga" människor gör har jag tagit på mig varje dag. Inte konstigt att det går baklänges. Det kändes dumt i början att ha tandborstning och liknande på en lista men det har hjälpt enormt.

Också att jag börjat skriva ner precis alla saker jag blir störd av. Jag har en lista på tre saker som ska göras. Medan jag gör sak ett så kommer jag på 15 andra saker eftersom jag ser något osv du vet hur det är. Istället skriver jag ner dom i blocket och fortsätter på aktivitet 1. Det har hjälpt enormt. Helt plötsligt började jag ha 100% KLARA saker runt mig. Istället för 25 påbörjade.

Jag har som sagt känt till dessa tricks innan men inte förståt hur utförligt dom måste göras och jag rekommenderar verkligen att man provar och att man kommer ihåg att det tar ett tag att ändra ens beteende och tankesätt så man får kämpa lite i början. Nu när jag vet att allt är schemalagt och ordnat för så stressar jag inte i 6 timmar före något ska göras. För jag vet att det finns tid för det. 

Oj va mycket svammel det blev!

Anonym (virrpanna): Så det är DU! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> Du kom aldrig tillbaka till Omegatråden du startade ju och jag undrade hur det gått för dig. Vad roligt att du hittat hit! dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

Hej, jag har läst ikapp nu sen igår och jag sitter här och är bara överväldigad av det senaste ni skrivit.
Jag känner igen mig så JÄSKGÖLJSJGW¨GIAÅEWRFKLDG-LA mycket, om ni ursäktar utbrottet. Jag sitter med ett fånigt flin på läpparna och läser högt för min kille.
Jag ska ut på en promenix nu, fota lite och samla tankarna, sen ska jag skriva exakt vad det är som jag känner igen mig så i.
Sist vill jag bara säga: JAG ÄR SÅ GLAD att jag hittat er, mina likar. Ni gör mitt liv lite lättare...

Hejsan. Vilken bra tråd.

Jag äter medecin och tack och lov för det. Utan den fungerar jag inte på långa vägar så bra som jag gör nu. Tänk vilken lycka, jag orkar mig igenom en hel dag utan att va halft i koma.

Så om det är så att jag behöver ta någon tablett en gg om dagen för att förenkla mitt liv ( eller få det fungera ) så är det inte ens att fundera på. Men va starkt av er som klarar er utan måste jag säga.