ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-06 09:38:14 följande:div>Funderar på att ringa och trycka på öppenpsyk lite för att få till en utredning snabbare eller åtminstone ett bedömningssamtal. Den här väntan och ovissheten gör mig galen snart. Jag tänker på detta nästan konstant, letar och söker drag av ADHD hos andra personer i min omgivning (både i nuet och det förflutna) och jag pendlar mellan att tänka att nä, jag har nog inte ADHD/ADD till att emellanåt vara helt övertygad om att jag visst har det. Jag ifrågasätter mig själv och min problematik mycket också. Mår jag tillräckligt dåligt av detta? Har jag verkligen så stora problem egentligen? Tänk om jag bara inbillar mig? Tänk om jag kommer dit till öppenpsyk och så kommer dom bara skratta åt mig, klappa mig på huvudet och säga "Lilla gumman då, du inbillar dig bara, inte har du ADHD inte, du är helt normal"? Tänk om jag läser in för mycket i symtomen och förstorar allt? Det vore kanske inte helt olikt mig, att förstora och överreagera. Jag tvivlar så på mig själv, mina tankar och känslor, på mitt förstånd och min bedömningsförmåga, inte minst i detta. Jobbigt värre.   div>Jag är precis likadan, jag tror att den här misstron till sig själv och sin egen kredibilitet är typisk för människor som oss. När mina tvivel dyker upp tänker jag - lider jag? fungerar jag som andra i vardagen? finns det saker jag vill ändra på men som jag inte lyckas ändra på p.g.a. min situation? har andra reagerat på mina egenheter?
För mig är svaren JA på alla dessa frågor, jag kämpar och kämpar för att vara "som alla andra", men det är så svårt för mig.
 
Det här med dygnsrytmen t.ex. Om jag inte tar en insomningstablett så somnar jag ALDRIG innan klockan två, oftast vid fyratiden. Så har det varit länge länge länge. När jag var liten somnade jag naturligtvis tidigare, men väldigt sent för att vara barn. Jag är som en zombie de första två timmarna efter uppvaknande, jag skulle kunna sova till tre på e.m. om ingen väckte mig - utan problem.
Det gjorde jag ofta innan jag fick barn. Jag har gjort otaliga försök att ändra min dygnsrytm, alla har misslyckats. Detta med tröttheten och svårigheten att komma upp är ett jätteproblem med mig, jag vill ju som de andra kunna vara på öppna förskolan vid nio på morgonen så min son får leka av sig med andra barn, för sen stänger öppnis klockan tolv. Men det är bara att glömma, jag är en zombie de timmarna. Detta gör mig jätteledsen.. :(
Vi kommer ju ut och gör saker ändå, men känslan av att man missar så mycket i livet p.g.a. denna förlamande trötthet och skeva dygnsrytm är jobbig.
Om resten av världen var som jag, d.v.s. mest aktiv mellan kl 23 och 03 - då skulle jag göra ALLT. :D

Jag känner mig så missanpassad i denna värld ibland.
När jag var lite minns jag att jag kände det som att "livet är en fest och jag är inte bjuden" - för jag hittade inte vägen in i gemenskap någonstans. Föreningsliv t.ex., kanske vid någon sport, fascinerade mig, där verkade alla vara så hemma - som att de hade känt varandra i evigheter. Sen såg jag förstummad på hur någon ny blev medlem och genast var lika hemma som de andra. Själv stod jag utanför och visste inte hur man gjorde för att komma in, jag kände liksom på mig att de andra tyckte jag var udda. Nu var sport inte min grej, men det fanns andra grejer jag hade velat göra, kanske joinat en pysselklubb eller nå't, men jag upplevde alltid att sån't var till för andra - inte för mig, Jag tittade hur andra gjorde, försökte härma och upplevde att folk tittade jättekonstigt på mig, och verkligen undrade vad jag var för konstig figur. Det kan jag uppleva fortfarande faktiskt, att jag kommer nå'nstans - t.ex. till affären, där jag frågar ett butiksbiträde typ "var har ni diskmedlet?". Då möts jag ofta av förvånade blickar, så blir det tyst en stund innan personen ifråga återfår fattningen och säger "eh... härborta!!". Då känner jag mig som ett ufo. Vad är det i min approach, min stil som är så udda? Jag kan lova att jag ser inte ett dugg konstig ut, helt normal. Jag drar slutsatsen att det är något i mitt sätt att prata, eller i mitt minspel som är lite annorlunda... :(

...det där med diskmedlet var en dålig liknelse eftersom jag ofta missar saker som står framför näsan, men detta är något jag upplever i de flesta situationer då jag tar kontakt med främlingar. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-06 13:39:41 följande:div>Jag är precis likadan, jag tror att den här misstron till sig själv och sin egen kredibilitet är typisk för människor som oss. När mina tvivel dyker upp tänker jag - lider jag? fungerar jag som andra i vardagen? finns det saker jag vill ändra på men som jag inte lyckas ändra på p.g.a. min situation? har andra reagerat på mina egenheter?
För mig är svaren JA på alla dessa frågor, jag kämpar och kämpar för att vara "som alla andra", men det är så svårt för mig.
 
Det här med dygnsrytmen t.ex. Om jag inte tar en insomningstablett så somnar jag ALDRIG innan klockan två, oftast vid fyratiden. Så har det varit länge länge länge. När jag var liten somnade jag naturligtvis tidigare, men väldigt sent för att vara barn. Jag är som en zombie de första två timmarna efter uppvaknande, jag skulle kunna sova till tre på e.m. om ingen väckte mig - utan problem.
Det gjorde jag ofta innan jag fick barn. Jag har gjort otaliga försök att ändra min dygnsrytm, alla har misslyckats. Detta med tröttheten och svårigheten att komma upp är ett jätteproblem med mig, jag vill ju som de andra kunna vara på öppna förskolan vid nio på morgonen så min son får leka av sig med andra barn, för sen stänger öppnis klockan tolv. Men det är bara att glömma, jag är en zombie de timmarna. Detta gör mig jätteledsen.. :(
Vi kommer ju ut och gör saker ändå, men känslan av att man missar så mycket i livet p.g.a. denna förlamande trötthet och skeva dygnsrytm är jobbig.
Om resten av världen var som jag, d.v.s. mest aktiv mellan kl 23 och 03 - då skulle jag göra ALLT. :D

Jag känner mig så missanpassad i denna värld ibland.
När jag var lite minns jag att jag kände det som att "livet är en fest och jag är inte bjuden" - för jag hittade inte vägen in i gemenskap någonstans. Föreningsliv t.ex., kanske vid någon sport, fascinerade mig, där verkade alla vara så hemma - som att de hade känt varandra i evigheter. Sen såg jag förstummad på hur någon ny blev medlem och genast var lika hemma som de andra. Själv stod jag utanför och visste inte hur man gjorde för att komma in, jag kände liksom på mig att de andra tyckte jag var udda. Nu var sport inte min grej, men det fanns andra grejer jag hade velat göra, kanske joinat en pysselklubb eller nå't, men jag upplevde alltid att sån't var till för andra - inte för mig, Jag tittade hur andra gjorde, försökte härma och upplevde att folk tittade jättekonstigt på mig, och verkligen undrade vad jag var för konstig figur. Det kan jag uppleva fortfarande faktiskt, att jag kommer nå'nstans - t.ex. till affären, där jag frågar ett butiksbiträde typ "var har ni diskmedlet?". Då möts jag ofta av förvånade blickar, så blir det tyst en stund innan personen ifråga återfår fattningen och säger "eh... härborta!!". Då känner jag mig som ett ufo. Vad är det i min approach, min stil som är så udda? Jag kan lova att jag ser inte ett dugg konstig ut, helt normal. Jag drar slutsatsen att det är något i mitt sätt att prata, eller i mitt minspel som är lite annorlunda... :(div>Ja, exakt så är det för mig med! Jag är så avundsjuk på andras gemenskap! Tjejgäng som har tjejkvällar, syjuntor osv. Folk som är engagerade i nån förening med regelbundna möten. Det verkar så tryggt på nåt sätt. För nåt år sedan fick jag ett ryck och tänkte jag att jag skulle utöka min bekantskapskrets och började i en kul kvällkurs (pysslig sådan). Det hjälpte inte ett dugg, jag bondade inte med någon av de andra deltagarna och efter några träffar hoppade jag av utan några nya bekantskaper.Jag vill ju bara passa in! Vara med i ett gäng som har regelbundna möten. Men jag vet inte hur det ska gå till.. folk verkar inte gilla mig.. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

Sådär gör butikspersonal mot mig också. Jag har tänkt att det kanske beror på att de var i andra tankar och inte kopplar så snabbt.. men nu blev jag osäker..

.

Nu har jag läst i den här tråden tillräckligt länge för att kunna säga att det är ju mig ni beskriver, mina känslor av att inte passa in och mitt utanförskap. Alltihop är ju bara så jag dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> .

Har en son som står på tur att utredas och ett syskon som jag misstänker har adhd, tänker man efter så är min son fjärde generationen (vad jag vet) med dessa problem; även om de varit olika uttalade och symtomen skiljt sig en del från individ till individ.

Hoppas jag får vara med och skriva här.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Men dt är ju jag) skrev 2010-12-06 15:11:41 följande:div>Nu har jag läst i den här tråden tillräckligt länge för att kunna säga att det är ju mig ni beskriver, mina känslor av att inte passa in och mitt utanförskap. Alltihop är ju bara så jag dth="15" height="15"> .

Har en son som står på tur att utredas och ett syskon som jag misstänker har adhd, tänker man efter så är min son fjärde generationen (vad jag vet) med dessa problem; även om de varit olika uttalade och symtomen skiljt sig en del från individ till individ.

Hoppas jag får vara med och skriva här.div>SJÄLVKLART!!

Välkommen hit! der="0" alt="Hjärta">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-06 15:38:39 följande:div>SJÄLVKLART!!

Välkommen hit! der="0" alt="Hjärta">div>Tack.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (virrpanna) skrev 2010-12-06 12:46:00 följande:div>Då har jag äntligen fått Concerta dth="15" height="15">  Har pillat i mig en nu. Kan återkomma senare för att skriva om det hjälpte något.

Annars rullar det på här. Men som sagt, kan återkomma. Har väntat på detta ögonblick i evigheter känns det som! Så håll tummarna att det hjälper!!div>Håller tummarna och ja återkom gärna med en update! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"><div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Men dt är ju jag) skrev 2010-12-06 15:11:41 följande:div>Nu har jag läst i den här tråden tillräckligt länge för att kunna säga att det är ju mig ni beskriver, mina känslor av att inte passa in och mitt utanförskap. Alltihop är ju bara så jag dth="15" height="15"> .

Har en son som står på tur att utredas och ett syskon som jag misstänker har adhd, tänker man efter så är min son fjärde generationen (vad jag vet) med dessa problem; även om de varit olika uttalade och symtomen skiljt sig en del från individ till individ.

Hoppas jag får vara med och skriva här.div>Välkommen! Självklart får du vara med och skriva här. Eller bara läsa om du hellre vill det och inte orka skrivad" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-06 13:39:41 följande:div>Jag känner mig så missanpassad i denna värld ibland.
När jag var lite minns jag att jag kände det som att "livet är en fest och jag är inte bjuden" - för jag hittade inte vägen in i gemenskap någonstans. Föreningsliv t.ex., kanske vid någon sport, fascinerade mig, där verkade alla vara så hemma - som att de hade känt varandra i evigheter. Sen såg jag förstummad på hur någon ny blev medlem och genast var lika hemma som de andra. Själv stod jag utanför och visste inte hur man gjorde för att komma in, jag kände liksom på mig att de andra tyckte jag var udda. Nu var sport inte min grej, men det fanns andra grejer jag hade velat göra, kanske joinat en pysselklubb eller nå't, men jag upplevde alltid att sån't var till för andra - inte för mig, Jag tittade hur andra gjorde, försökte härma och upplevde att folk tittade jättekonstigt på mig, och verkligen undrade vad jag var för konstig figur. Det kan jag uppleva fortfarande faktiskt, att jag kommer nå'nstans - t.ex. till affären, där jag frågar ett butiksbiträde typ "var har ni diskmedlet?". Då möts jag ofta av förvånade blickar, så blir det tyst en stund innan personen ifråga återfår fattningen och säger "eh... härborta!!". Då känner jag mig som ett ufo. Vad är det i min approach, min stil som är så udda? Jag kan lova att jag ser inte ett dugg konstig ut, helt normal. Jag drar slutsatsen att det är något i mitt sätt att prata, eller i mitt minspel som är lite annorlunda... :(div>Jag känner mig också missanpassad. Alltid känt så. Men jag vet inte om jag kan påstå att jag försökt passa in? Kanske. Kanske inte. Däremot har jag upplevt att andra försökt få mig att passa in eller vara som dom men det har resulterat i ännu mer trots från min sida. Jag har alltid gått min egen väg och aldrig direkt lidit av den ensamhet jag känt emellanåt. Därmed inte sagt att jag aldrig saknat någon likasinnad, någon som jag eller åtminstone någon som skulle förstå mig bättre, se mig för den jag är och inte hur de vill att jag ska vara.
För även om jag har vissa problem så vill jag inte vara någon annan. Jag trivs ganska bra med att vara jag även om det finns vissa saker med mig som jag önskar vore annorlunda.

När jag tar kontakt med eller pratar med främmande människor får jag en känsla av att de tycker jag är konstig.. att det är något med mig som de ogillar. Många ggr har jag upptäckt att folk skrattat åt mig men det är inte hånskratt, som för att vara elaka, utan ett skratt jag inte lyckats tolka riktigt. Min make tror att det är mitt livliga minspel som gör att folk ibland skrattar, kommer av sig, stirrar på mig och ger mig konstiga blickar. Själv har jag ingen aning men jag har tagit åt mig av det och funderat mycket på vad det är som är så fel. 
Jag ser inte heller särskilt konstig ut, inget vanställt ansikte, naturligt sminkad (om jag bär smink) ingen klädstil som sticker ut från mängden utan uppfattar mig själv som ganska vanlig (utåt sett). Så det borde inte vara mitt utseende utan snarare som du skriver, min approach. Ibland om jag te.x frågat ett butiksbiträde om något får jag efteråt känslan av att jag gjort något konstigt ( i butiksbiträdets ögon), som om jag frågat om något man inte frågar om, sagt eller gjort något extremt även fast så inte är fallet. Jag förstår inte detta.

Jag läste i en bok däremot att människor med ADHD ofta uppfattas som färgstarka och karismatiska människor. Jag anser inte att jag är det men andra kanske gör? Man kanske skulle ta och fråga runt i umgängeskretsen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-06 00:52:39 följande:div>Jag har också slängt mynt. Pinsamt, men sant.
Just pappershögar är ett gissel, jag hatar dem. De gör mig jättefrustrerad just för att de inte så självklart hör hemma någonstans, det är inte som att det är en hög med underkläder eller en hög med blandad frukt som man vet vart man ska lägga - det är en hopplös mix av skräp, viktiga papper och papper som på något vis kräver en åtgärd. Det där med vilka papper som ska slängas och sparas är ett gissel för mig, ena sidan säger att man ska spara alla bankpapper till exempel, men vilka är viktiga bankpapper och vilka är oviktiga? Man ska väl inte spara deras jädra reklamutskick om olika fonder o.s.v.? Eller? dth="15" height="15"> Återigen, svart eller vitt. Antingen slänger jag alla bankpapper, även de viktiga, eller så sparar jag alla. Det där att inte kunna sortera vilka saker som är viktiga och vilka som inte är det är verkligen svårt för mig.
Det är samma med all yttre stimuli.
Jag kan inte välja vilka känslor som ska få fäste hos mig, med resultatet att jag tar in allt. Jag brukar beskriva det som att jag är som en svamp. Läser jag om en tragedi i tidningen, eller om jag hör om en vän som råkat ut för något hemskt så är jag HELT förstörd. Det kan ta dagar, ibland veckor innan jag släpper det. Det är som att jag inte kan förstå att det egentligen inte involverar mig.

Nyligen dog en väns mamma. Jag drabbades av någon form av krisreaktion, trots att jag inte kände henne. Men genom honom kände jag sorg, och det tog mig minst en vecka eller kanske t.o.m. två innan jag kunde börja släppa det så smått. Jag tittade på våra andra gemensamma bekanta och undrade hur f-n de kunde vara normala och skratta och ena stunden visa medlidande med honom och nästa sekund börja planera utgång på kvällen. För mig var det som att jag gick in i en sorgeperiod med honom och tyckte inte det var riktigt ok att göra något roligt förrän efter en viss period hade gått. Det var naturligtvis de andra runtomkring som reagerade normalt, men jag funkar helt enkelt inte så. Känns igen?div>Ja precis! Det är ju nästan läskigt att läsa det du skriver. Jag blir ofta väldigt illa berörd av sånt jag sett på nyheterna eller läst i tidningen, så till den grad att jag ligger vaken om natten och tänker på det. För ett tag sen var det en mamma som jag inte känner vars barn blev kidnappade av pappan, jag låg vaken precis hela natten och undrade hur barnen hade det och hur mamman mådde och hur pappan mådde och om det skulle kunna finnas någon bra lösning för alla inblandade. 
Det är inte konstigt egentligen att jag hade så svårt att stå ut i den här världen när jag växte upp, det fanns så mycket som gjorde så ont i mig.  
Nu försöker jag acceptera att jag känner så mycket hela tiden, och ta in det, för det finns inga sunda sätt att tona bort det där har jag märkt. Men det kan vara så om jag går ut i skogen när det är fint väder och det är så där riktigt vackert, det gör ont det med. Det är som att jag känner mer än vad som egentligen ryms inne i mig och någonstans känns det som att det brister - hela tiden. Man blir helt utmattad ju. Det är egentligen på samma gång både en förbannelse och en välsignelse att kunna känna sådär mycket. Ibland kan jag titta på mina barn å så tycker jag att de är så himla fina så jag måste bita mig själv, haha fattar du? Allt blir till frustration nånstans, spelar ingen roll vad så blir jag frustrerad. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (relentless) skrev 2010-12-06 20:50:44 följande:div>Ja precis! Det är ju nästan läskigt att läsa det du skriver. Jag blir ofta väldigt illa berörd av sånt jag sett på nyheterna eller läst i tidningen, så till den grad att jag ligger vaken om natten och tänker på det. För ett tag sen var det en mamma som jag inte känner vars barn blev kidnappade av pappan, jag låg vaken precis hela natten och undrade hur barnen hade det och hur mamman mådde och hur pappan mådde och om det skulle kunna finnas någon bra lösning för alla inblandade. 
Det är inte konstigt egentligen att jag hade så svårt att stå ut i den här världen när jag växte upp, det fanns så mycket som gjorde så ont i mig.  
Nu försöker jag acceptera att jag känner så mycket hela tiden, och ta in det, för det finns inga sunda sätt att tona bort det där har jag märkt. Men det kan vara så om jag går ut i skogen när det är fint väder och det är så där riktigt vackert, det gör ont det med. Det är som att jag känner mer än vad som egentligen ryms inne i mig och någonstans känns det som att det brister - hela tiden. Man blir helt utmattad ju. Det är egentligen på samma gång både en förbannelse och en välsignelse att kunna känna sådär mycket. Ibland kan jag titta på mina barn å så tycker jag att de är så himla fina så jag måste bita mig själv, haha fattar du? Allt blir till frustration nånstans, spelar ingen roll vad så blir jag frustrerad. div>Det är nästan så en tår letar sig ut i ögonvrån, jag känner så väl igen mig.
Att även vackra saker kan bli plågsamma, alltså plågsamt vackra. Jag kan till och med dra mig till minnes att jag i mina unga 20 skrev ett dagboksinlägg om hur jag under en joggingtur en vintereftermiddag bevittnade en begynnande solnedgång över en liten bäck, där jag stod flämtandes bland snötyngda granar, och att det gjorde ont att se att det kunde vara så vackert.
Jag tror vi har extra nära till våra känslor helt enkelt, på gott och ont.
Jag kan också titta på min son och bli fylld av ofantligt stor kärlek blandat med ofantlig skräck att något ska hända honom, denna rädsla är ibland så förlamande att jag stannar upp i det jag gör och bara vill lägga mig på golvet i en darrande hög.
När det är som värst skulle jag föredra att min hjärna hade en av-knapp.
Jag har ofta känt känslan av att jag vill stänga av min hjärna, eller ännu oftare att jag vill "springa ifrån mig själv". Min kropp vill lämna min hjärna därhän när det blir som mest kaos i huvudet...