ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-07 11:29:50 följande:div>Jag var nog lite otydlig i mitt inlägg. Nog för att jag saknat och saknar den där gemenskapen jag tycks se att andra har men så har jag ju samtidigt ett stort ensamhetsbehov. Och vissa saker som jag ska göra föredrar jag att göra ensam, te.x shopping, ärenden, besök hos tandläkaren etc för vid sådana tillfällen ser jag ingen anledning till varför jag skulle ha någon med mig. Det blir som du skriver bara extra mycket jobb, sen har jag inte heller det behovet av sällskap som många andra tycks ha.

Men det kom aldrig fram i mitt inlägg att jag mår och trivs som bäst när saker och ting sker på mina villkor. Ja jag vet att det låter hur ego som helst. Men med det menar jag att jag te.x vill välja mitt sällskap själv, var, vem, när och hur. (Och jag undrar varför jag inte varit på fler tjejmiddagar eller lyckats känna gemenskap?? Hmm.)
Men det hysteriska är inget som tilltalar mig heller. Tvärtom. Däremot har jag ibland önskat att jag inte var så jäkla tillbakadragen i min kontakt med andra människor, att jag inte hade så svårt med vissa saker, att jag kunde vara lite mer som alla andra. Så kanske är det inte en önskan om att få delta i gemenskapen i sig jag haft utan snarare en önskan att få vara "normal"?div>Jo men där förstod jag dig! Jag fungerar precis likadant, matchar ditt inlägg precis. Som du säger ingen önskan om att ett tjejgäng skulle ringa upp och ta in mig, verkligen inte, utan vilja ändra en själv så att man själv kunde skapa det där. Jag är väldigt spänd på att se vad som händer när min medicinering justerats klart och jag vant mig med den nya vardagen, kanske att man blir lite "normalare" och orkar med vänner på ett annat sätt. Det hade varit super trevligt. 

Jag känner mig ofta väldigt elak. När folk undrar om jag har lust att göra något är jag alltid en som ber om att få svara i sista minuten, jag kan omöjligt säga om jag ens känner för det (och det låter så fult, men är jag för trött så går det bara inte).

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-07 13:26:24 följande:div>Hej, jag har läst ikapp nu sen igår och jag sitter här och är bara överväldigad av det senaste ni skrivit.
Jag känner igen mig så JÄSKGÖLJSJGW¨GIAÅEWRFKLDG-LA mycket, om ni ursäktar utbrottet. Jag sitter med ett fånigt flin på läpparna och läser högt för min kille.
Jag ska ut på en promenix nu, fota lite och samla tankarna, sen ska jag skriva exakt vad det är som jag känner igen mig så i.
Sist vill jag bara säga: JAG ÄR SÅ GLAD att jag hittat er, mina likar. Ni gör mitt liv lite lättare...div>Va "roligt"! Välkommen!

Usch, den här veckan med nya medicinen har verkligen varit tung. Är ju van att ta tabletten på kvällen, vilket gör att jag vaknar någolunda pigg på morgonen. Nu tar jag på morgonen vilket gör att jag knappt kommer upp. Märker inte någon större bättring heller, men jag ska till min psykolog idag och höja dosen. Tänkte föreslå att ta den två gånger per dag istället, eftersom den bara verkar 12 timmar. Tar jag en när jag vaknar (vaknar tidigt vid 6/7) och en vid middagstid ungefär så borde det täcka 24 timmar. Hoppas det kan vara ett alternativ, är helt slut nu. Dessutom har jag ett par restuppgifter till skolan jag måste fixa innan veckan är slut, gaahh! Har skjutit upp dom jättelänge nu, börjar bli akut.

Btw, är det bara jag som stör mig på vissa ord? Just nu pallar jag knappt besöka den här tråden för jag stör mig så på orden "symptom" och framförallt "symptomer". Det bara kliar i hela kroppen. Ingenting mot er som skriver i tråden, det heter ju faktiskt så (fast är verkligen "symptomer" korrekt? Ett symptom, flera symptom? Eller?), men jag stör mig som faen!!

<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-08 08:35:07 följande:div>Usch, den här veckan med nya medicinen har verkligen varit tung. Är ju van att ta tabletten på kvällen, vilket gör att jag vaknar någolunda pigg på morgonen. Nu tar jag på morgonen vilket gör att jag knappt kommer upp. Märker inte någon större bättring heller, men jag ska till min psykolog idag och höja dosen. Tänkte föreslå att ta den två gånger per dag istället, eftersom den bara verkar 12 timmar. Tar jag en när jag vaknar (vaknar tidigt vid 6/7) och en vid middagstid ungefär så borde det täcka 24 timmar. Hoppas det kan vara ett alternativ, är helt slut nu. Dessutom har jag ett par restuppgifter till skolan jag måste fixa innan veckan är slut, gaahh! Har skjutit upp dom jättelänge nu, börjar bli akut.

Btw, är det bara jag som stör mig på vissa ord? Just nu pallar jag knappt besöka den här tråden för jag stör mig så på orden "symptom" och framförallt "symptomer". Det bara kliar i hela kroppen. Ingenting mot er som skriver i tråden, det heter ju faktiskt så (fast är verkligen "symptomer" korrekt? Ett symptom, flera symptom? Eller?), men jag stör mig som faen!!div>Jag tror faktiskt t om att det stavas utan P i svenska. Ibland stör man sig på allt, vet hur det är, allt kan vara så irriterande ibland. Det borde vara ett alternativ, bara säga till hur du vill ha det så du klarar din vardag.

Låter som du har en rätt sunkig vecka, kanske att du kan prata lite med dina lärare. Inte nödvändigtvis för att pressa dom på tid men ibland kan det bara vara skönt att få förklara läget för källan. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Takex skrev 2010-12-08 09:05:14 följande:div>Jag tror faktiskt t om att det stavas utan P i svenska. Ibland stör man sig på allt, vet hur det är, allt kan vara så irriterande ibland. Det borde vara ett alternativ, bara säga till hur du vill ha det så du klarar din vardag.

Låter som du har en rätt sunkig vecka, kanske att du kan prata lite med dina lärare. Inte nödvändigtvis för att pressa dom på tid men ibland kan det bara vara skönt att få förklara läget för källan. div>Eller hur? Någonting känns fel och störigt med rubriken och ordet. Det känns som om ordet borde ha "försvenskats" till symton. Även om det också ser störigt ut. Vissa ord kan också störa mig. När jag var liten sa min mamma alltid, alltid "Oj" om någonting hände. Typ om vi var ute och körde bil och det plötsligt började regna "Oj, gud vad det regnar. Oj! Oj!" Höll på att dö!
Ja, jag hoppas på det. Jag har jättesvårt att komma upp på dagarna, fungerade okej med strattera, men nu går det knappt alls.

Jag pratade lite med läraren jag har i de två ämnen som jag ligger efter i nu. Hon vet läget och är förstående, men jag har varit sen med typ alla inlämningar sedan jag började (haft henne alla tre terminer) och det känns så tröttsamt att behöva förklara igen. Vi slutar den 16:e så jag måste skicka in ett tag innan dess så hon ska hinna rätta.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2010-12-07 22:42:42 följande:div>KIkar insom nu här, det är ju så oändligt massa svar så jag vet inte om jag orkar läsa alla, inte nu i alla fall, jag var HELT säker på att jag hade Add, det trodde min läkare och samtalsterapet också! Jag fick en remiss skickad till teamet som gör utredningarna på mottagningen där jag går, Kom på en första intervju inför en eventuell utredning och fick där stopp, den psykologen tyckte inte att jag skulle då vidare till en utredning, jag var väl för ordentligt som barn känns det som, eller föll inte in i ramen som ALLA andra.
Jag är idag 34 och har mått dpkigt sedan 6 års åldern. Idag har jag TYPISKA add symtom men det är  ju barndomen och tonåren de GÅR EFTER!

Jag fick ett frågeformulär att fylla in innan jag skulle komma på intervjun, jag skulle svara på frågorna och ta med till intervjun. Det var JA och NEJ frågor, hade det funnits VET EJ hade nog de flesta frågor om barndomen hamnat där.
Hela min värld rasade när hon satte stopp för en utredning, det var mitt sista hopp efter att ha kämpat  så många år nu, inga medicier hjälper....

Som barn hade jag NOG inte svårt att få vänner, men jag hade alltid bara EN bästis, aldrig ett flertal kamrater, jag blev lätt arg och sur och stötte ifrån mig dem.

Jag var lugn, lyssnade på vad vuxna sade till mig.

Jag vet inte med mig att jag hade svårt för att lärda mig läsa, stava och räkna??
MEN jag har knappt inte kunnat läsa en enda bok i mitt liv, jag får läsa samma sida om och om och om igen, fattar int vad det är jag läser? Matte tyckte jag blev riktigt jobbigt i högstadiet, då hade jag ändå allmän matte.
Grammatiken har jag inte lärt mig/behållt i mitt minne.
Nä det gäller stava idag kan jag aldit gkoa ihång från gång till gång om det ska vara ett N eller två N eller ett L eller två L?

Redan i mellanstadiet kom mitt depressiva.

I högstadiet kom temperamentet, blev arg för ingenting, och tålamodet var lika med noll, blev galen när det inte gick som jag vill, kastade iväg sakerna,
Jag hade redan som liten svårt för krav och press när det tex gällde läxor och prov, hittade aldrig någon studieteknik, fattade inte HUR man läste på en läxa eller till ett prov.

Som vuxen har jag inte klarat att jobba heltid mer än ett halvår, jag krachar hela tiden.

*Idag är jag är impulsiv, kommer jag på att jag måste skriva ett sms kan det inte vänta om det än är så att jag kör bil, jag MÅSTE göra det!
*Har jag gått och lagt mig och kommer på något som jag måste göra kan jag inte göra det nästa dag utan jag måste gå upp och fixa med det!
*Jag har väldigt svårt att vänta tex i en diskution kan jag inte vänta till den andre har förklarat färdigt utan jag måste avbryta och säga mitt, kommer jag på något jag vill göra tex köpa nya gardiner till köket så vill jag HELST göra de NU på en gång!
*Jag är väldigt lättdistraherad, blir störd av allt runt om!
*Jag brusar upp och blir arg för minsta lilla, ofta fattar min man ingenting?
*Jag kan inte komma igång med att ta mig för någonting, har ingen startmotor och gör jag det tillslut så går jag därifrån hur många gånger som helst, tex om det ska vikas tvätt och läggas in.
*Jag kan ha så svårt att företa mig något, de händer ingenting men om jag väl någon gång tar tag i det så blir det maniskt, då finns det inget slut, om vi tar städning , då blir jag aldrig nöjd, då kan jag fortsätta städa dygnet runt, jag blir aldrig nöjd, hittar bara fler fel.
*Och annars får jag tvinga mig till allt och orkar inte slutföra det.
*Sitter jag oh ska titta på tv vill jag gärna göra någonting samtidigt, har svårt att bara sitta rätt upp och ner, oftast sitter jag jag river sönder mina nagelband!
*Jag kan ine göra något lugnt och sansat och ordentligt utan det ska gå undan med en jävla fart och blir slarvigt och dant.
*Jag har svårt för ånga sinnesintryck, tex när jag kommer in i en stor affär, då vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vill titta på allt på samma gång och rabbas av panik
*Jag har jätte svårt att organisera
Jag klarar INTE MINSTA stress eller krav

etc etc etcdiv>Men shit!! Vad var det för frågor de hade i det formuläret som gjorde att utredningen blev stoppad?? Om du minns? Jag skulle definitivt försöka igen absolut! det är ju NU du mår dåligt liksom... jag fick också fylla i ett formulär i första steget om hur man var som barn MEN de slutade ju inte där utan vi gick ju vidare till uppväxt plus vuxen ålder. Men du kanske menar att det var första steget innan själva utredningen?

Jag började misstänka på egen hand att jag hade ADD och tog upp det med min terapeut och då fick jag ett formulär med massa frågor som hon sen skickade vidare...

Och vad var det för instans du var vid då när du fick fylla i de frågorna? De måste ju ta hänsyn till hur det är IDAG tycker man? För de punkterna du rabblat upp där är ju tydliga tecken tycker jag... fast kanske mer åt ADHD isåfall... man ska inte gissa jag vet men iallafall...

*****

Känner någon igen det där med att man bestämmer sig för nåt stort, tex viktnedgång, byta arbetsbana eller börja utbildning? Men sen när man väl kommit igång så tröttnar man? Skrev det förut att jag haft lite olika jobb som varit tidsbestämda och det har varit kanon för mig för när det börjar närma sig slutet då har jag tröttnat och vill göra något annat!! Man kör igång med alla krafter med olika stora bestlut alltså, men sen bara skiter det sig. Känns det igen?

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-07 11:34:38 följande:div>Anonym (virrpanna): Så det är DU! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> Du kom aldrig tillbaka till Omegatråden du startade ju och jag undrade hur det gått för dig. Vad roligt att du hittat hit! dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">div>Tack dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
 
Ja angående ordet symtom, kollade SAOL (eller elektroniska som heter SAOB) och det stavas både med P och utan tydligen! Var helt säker på att det hette bara Symtom. Men det med flera symtom är jag nästan helt hundra på att det heter. (Ja nu kan jag inte skriva ordentligt men iallafall dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> ) Alltså flera symtom. Inte symtomer.

Sånt där stör jag mig också på! Samma sak om det är felstavade ord, då speciellt i affärer eller ute på skyltar osv. Här i forumet är det väl ingen fara, så länge man förstår vad folk menar dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> .

Det var någon som skrev om att läsa en sida i en bok flera gånger utan att förstå vad som stod. Samma här! MEN om boken var intressant, då plöjdes den igenom på nolltid men om det var läxa eller liknande då sket det sig totalt. Jag lärde mig bäst genom att någon förklarade och oftast med liknelser. DET funkade skitbra!

Jo! Du som pratade om att din utredning stoppades! Gör som Takex sa, hör med dina föräldrar om de kan berätta hur det var och sedan be att de ska få svara på frågor. Det var ett jättebra tips tycker jag!

Kul att det här med felstavade ord tas upp. Jag hittade en tråd på FL igår om just det, eller egentligen var det om medvetna "felstavningar" och ord som mej, dej, e, ja (istället för jag) och SMSspråk och förkortningar som lr, tkr, o etc. TS tyckte det var avtändande när människor (tjejer i TS fall) inte kunde skriva ut orden korrekt. 
Och jag kände igen igen mig. Men för min del handlar det nog inte om att jag tycker det är avtändande utan bara störigt och det har med mig att göra, inte den som skriver. Jag får så mycket svårare att koncentrera mig och förstå inlägget.  

Såg en film häromdagen som var uruselt översatt. Te.x sa en person i filmen "You guys" när han pratade till sin dotter om henne och hennes pojkvän. Översättningen skulle alltså ha varit "Ni" men på textremsan dök "Ni killar" upp och sådant kan jag haka upp mig på, det blir "fel" i huvudet på mig. Jag vet ju i förväg hur översättningen ska vara och det förväntade ordet som ska dyka upp. När det sedan dyker upp ett annat som dessutom är helt fel blir det rörigt och jag kan få svårt att släppa det och måste ibland spola tillbaka filmen för att hänga med igen. Det blir så mycket enklare när det blir så som jag har förväntat mig.

Oftast har jag inga problem med att stava. Men vissa ord har jag svårt för. Symtom är ett. Jag vet inte varför jag helst vill ha dit ett P, tror jag blandar ihop ordet med ett annat. Att skilja på de/dem/dom är ytterligare något jag har problem med så för att förenkla för mig själv skriver jag nästan uteslutande "dom". Nyckel och cykel är också ord jag har svårt för att komma ihåg om det ska vara ck eller bara k. Men oftast löser det sig genom att skriva ut ordet för då ser jag om det ser rätt eller fel ut.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (virrpanna) skrev 2010-12-08 09:59:51 följande:div>*****

Känner någon igen det där med att man bestämmer sig för nåt stort, tex viktnedgång, byta arbetsbana eller börja utbildning? Men sen när man väl kommit igång så tröttnar man? Skrev det förut att jag haft lite olika jobb som varit tidsbestämda och det har varit kanon för mig för när det börjar närma sig slutet då har jag tröttnat och vill göra något annat!! Man kör igång med alla krafter med olika stora bestlut alltså, men sen bara skiter det sig. Känns det igen?div>Ja det känns igen. Jag är likadan med både stora och små saker. Många får ju sina storartade idéer på fyllan för då låter ju allt så bra. Man ska börja träna, man ska börja plugga, ändra livsstil eller vad det nu må vara men dagen efter känns dom där idéerna inte lika lockande. Well, jag behöver ingen fylla för att få en massa idéer.
I flera år nu har jag sagt att jag ska börja träna. Inte för att jag behöver gå ner i vikt utan för att min kondition är urusel och för att jag vill komma i form och tror att jag skulle må bättre psykiskt av att röra på mig mer. Jag har inhandlat träningskläder, letat upp och jämfört olika gym, olika slags träningsformer och lagt ner mycket tid och energi på alla dessa förberedelser. Sedan händer ingenting.

Jag är en jäkel på att övertala både andra och mig själv om att nu ska saker och ting bli så som jag säger. Jag är så säker på min idé att jag tror på den själv och jag har inga problem med att få andra med mig i min entusiasm. Det är pinsamt att säga men jag påminner mycket om ett barn där. Jag vill ha, ha ha men när jag väl ha fått det är det inget roligt längre. Då vill jag ha något annat. När jag går in i mina idéer gör jag det med buller och bång, stor entusiasm och utan en tanke på konsekvenser eller det tråkiga och praktiska. När jag sedan landar i "verkligheten" blir jag varje gång lika förvånad när jag inser att det jag skulle göra inte var så enkelt som jag trott. Och visst är detta frustrerande men jag tror faktiskt att andra, de i min omgivning lider mer av detta än jag själv. Jag slänger ju löften omkring mig mest hela tiden men ro dom i hamn det klarar jag inte.

Har inte läst genom tråden än men jag ska :P

Har ADD  så jag tänkte ansluta mig hit :)