ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2010-12-07 03:12:12 följande:div>Ja det känns igen, jag begriper inte hur lika man kan vara i mångt och mycket, jag behöver inte berätta någonting om mig för det gör du så bra, (lycklig att jag fann dig)div>Detsamma! Lyckligare än du anar... der="0" alt="Hjärta"> Eller så anar du! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-07 09:39:38 följande:div>Det här med gemenskapen eller snarare bristen på den är det tydligen många av oss som fått erfara.
Och jag tror att detta utanförskap, känslan av att inte tillhöra någonstans eller ett sammanhang har påverkat mitt mående mycket mer än vad jag själv velat se ibland.

Jag har varit på EN tjejmiddag i mitt liv och det var när jag var 16 år med tjejerna i min dåvarande klass. Jag är över 30 år idag så säg, är det inte patetiskt egentligen?
Aldrig varit på s.k tupperwareparty och liknande, aldrig "syjunta", aldrig någon möhippa, ingenting utav sådant som jag inbillar mig att "normala och vanliga" människor gör emellanåt. 
 
I många, många år har jag känt nästan som avundsjuka även om jag inbillat mig att jag inte brytt mig alls gentemot människor som tycks ha en stor vänkrets där det hålls fester från höger till vänster, middagar, resor eller vad det nu kan vara som dom gör tillsammans. Och det har inte varit själva görandet jag saknat utan just gemenskapen och sammanhållningen som tycks finnas där. Te.x kan man ibland se en grupp tjejer (ofta yngre då) som kramas, pussas och är näst intill oskiljaktiga. Vet ni vad jag menar? Jag har inte fått uppleva den känslan heller. Jag har aldrig varit den andra kramat och pussat på. Jag hade tjejkompisar när jag var yngre, några få sådär, som även hade andra tjejkompisar som de hade en mer fysisk relation till. Men jag "fick" aldrig rollen som kramgo tjejkompis, faktum är att när jag tänker tillbaka så kan jag inte ens definiera min roll. Jag visste inte vem jag var för andra, om jag ens var särskilt betydelsefull. Men något borde dom ju ha sett eftersom vi umgicks. Men kanske skrämde min tillbakadragenhet? Kanske tolkade andra den som att jag inte ville?     

Jag har haft många förhållanden med killar och män men aldrig umgåtts med ett annat par, inte förrän nu det senaste året har maken och jag varit på parmiddag och vet ni, det var en helt underbar känsla och jag levde på den kvällen i flera dagar efteråt. Andra tar kanske sådant för givet, att bli bjudna på middag eller bjuda över andra på middag men för mig är det årets händelse eller något och jag känner stor tacksamhet gentemot de få människor som på ett eller annat sätt bjudit in mig i deras gemenskap. Jag är inte bortskämd med det som sagt och kanske är det därför jag uppskattar det så otroligt mycket även om jag samtidigt måste slåss med tankar som: Varför vill han/hon umgås med mig? Vad har jag som skulle kunna vara till nytta för den andra personen? Hur kan dom vilja bjuda mig? osv. Tyvärr tenderar jag att bli lite paranoid emellanåt, vilket också förstört så himla mycket och gjort att jag dragit mig tillbaka när jag egentligen inte velat annat än att bara fungera normalt.  div>Check på allt!
De vänner jag har är få, men de är å andra sidan riktigt bra och vill verkligen umgås med mig. Inte sällan slår mig tanken "vad är det som gör att de VILL vara med mig? Jag förstår inte.."
Jag är asocial, skiter ofta i att svara när vänner ringer, hör inte av mig på länge beroende på hur jag mår, avbokar dejter konstant, ändå vill de vara med mig.

Däremot har jag en väldigt liten vänkrets och har ALDRIG ALDRIG ALDRIG ingått i något gäng.
Har ofta varit avundsjuk på dessa kompisgäng som verkar ha gjort allt tillsammans och känt varandra för evigt...

Parmiddag tror jag aldrig att jag varit på trots att vi känner många par. Skumt.

Jag är också paranoid, tror ständigt att folk pratar om mig, skrattar åt mig osv. Min kille brukar undra varför jag sätter mig själv i centrum så och tror att allt cirkulerar kring  mig, men det är ju inte så jag tänker. :/

Har tre systrar, de umgås jag med otroligt mycket. De känner mig, vet hur jag är och älskar mig som jag är - det är förmodligen därför. :o)

Hej! Jag har skapat en ny tråd för att diskutera saker som inte rör symptomen. www.familjeliv.se/Forum-11-308/m56019945.html Hoppas vi ses där d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-12-07 19:21:58 följande:div>Hej! Jag har skapat en ny tråd för att diskutera saker som inte rör symptomen. www.familjeliv.se/Forum-11-308/m56019945.html Hoppas vi ses där d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">div>Okej, då favoritar jag den med då. :o)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-07 19:37:53 följande:div>Okej, då favoritar jag den med då. :o)div>Bra! skriv gärna nåt så att vi får liv i den också ;)

KIkar insom nu här, det är ju så oändligt massa svar så jag vet inte om jag orkar läsa alla, inte nu i alla fall, jag var HELT säker på att jag hade Add, det trodde min läkare och samtalsterapet också! Jag fick en remiss skickad till teamet som gör utredningarna på mottagningen där jag går, Kom på en första intervju inför en eventuell utredning och fick där stopp, den psykologen tyckte inte att jag skulle då vidare till en utredning, jag var väl för ordentligt som barn känns det som, eller föll inte in i ramen som ALLA andra.
Jag är idag 34 och har mått dpkigt sedan 6 års åldern. Idag har jag TYPISKA add symtom men det är  ju barndomen och tonåren de GÅR EFTER!

Jag fick ett frågeformulär att fylla in innan jag skulle komma på intervjun, jag skulle svara på frågorna och ta med till intervjun. Det var JA och NEJ frågor, hade det funnits VET EJ hade nog de flesta frågor om barndomen hamnat där.
Hela min värld rasade när hon satte stopp för en utredning, det var mitt sista hopp efter att ha kämpat  så många år nu, inga medicier hjälper....

Som barn hade jag NOG inte svårt att få vänner, men jag hade alltid bara EN bästis, aldrig ett flertal kamrater, jag blev lätt arg och sur och stötte ifrån mig dem.

Jag var lugn, lyssnade på vad vuxna sade till mig.

Jag vet inte med mig att jag hade svårt för att lärda mig läsa, stava och räkna??
MEN jag har knappt inte kunnat läsa en enda bok i mitt liv, jag får läsa samma sida om och om och om igen, fattar int vad det är jag läser? Matte tyckte jag blev riktigt jobbigt i högstadiet, då hade jag ändå allmän matte.
Grammatiken har jag inte lärt mig/behållt i mitt minne.
Nä det gäller stava idag kan jag aldit gkoa ihång från gång till gång om det ska vara ett N eller två N eller ett L eller två L?

Redan i mellanstadiet kom mitt depressiva.

I högstadiet kom temperamentet, blev arg för ingenting, och tålamodet var lika med noll, blev galen när det inte gick som jag vill, kastade iväg sakerna,
Jag hade redan som liten svårt för krav och press när det tex gällde läxor och prov, hittade aldrig någon studieteknik, fattade inte HUR man läste på en läxa eller till ett prov.

Som vuxen har jag inte klarat att jobba heltid mer än ett halvår, jag krachar hela tiden.

*Idag är jag är impulsiv, kommer jag på att jag måste skriva ett sms kan det inte vänta om det än är så att jag kör bil, jag MÅSTE göra det!
*Har jag gått och lagt mig och kommer på något som jag måste göra kan jag inte göra det nästa dag utan jag måste gå upp och fixa med det!
*Jag har väldigt svårt att vänta tex i en diskution kan jag inte vänta till den andre har förklarat färdigt utan jag måste avbryta och säga mitt, kommer jag på något jag vill göra tex köpa nya gardiner till köket så vill jag HELST göra de NU på en gång!
*Jag är väldigt lättdistraherad, blir störd av allt runt om!
*Jag brusar upp och blir arg för minsta lilla, ofta fattar min man ingenting?
*Jag kan inte komma igång med att ta mig för någonting, har ingen startmotor och gör jag det tillslut så går jag därifrån hur många gånger som helst, tex om det ska vikas tvätt och läggas in.
*Jag kan ha så svårt att företa mig något, de händer ingenting men om jag väl någon gång tar tag i det så blir det maniskt, då finns det inget slut, om vi tar städning , då blir jag aldrig nöjd, då kan jag fortsätta städa dygnet runt, jag blir aldrig nöjd, hittar bara fler fel.
*Och annars får jag tvinga mig till allt och orkar inte slutföra det.
*Sitter jag oh ska titta på tv vill jag gärna göra någonting samtidigt, har svårt att bara sitta rätt upp och ner, oftast sitter jag jag river sönder mina nagelband!
*Jag kan ine göra något lugnt och sansat och ordentligt utan det ska gå undan med en jävla fart och blir slarvigt och dant.
*Jag har svårt för ånga sinnesintryck, tex när jag kommer in i en stor affär, då vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vill titta på allt på samma gång och rabbas av panik
*Jag har jätte svårt att organisera
Jag klarar INTE MINSTA stress eller krav

etc etc etc

Just det, jag glömde ju att nämna BESLUTSAMHETSÅNGESTEN, jag har pecis sådana problem som ni raat upp här!!! FRUKTANSVÄRT jobbigt!!

Hej Anonym! Välkommen till tråden! Ja, det blev fort många inlägg i den här tråden och även en del OT så därför har jag startat en ny tråd för sånt som inte rör symptomen.

Det låter jobbigt att det tog stopp så fort. Själv kan jag för lite om utredningar osv men jag hoppas att nån annan här i tråden kan ge dig råd.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2010-12-07 22:42:42 följande:div>KIkar insom nu här, det är ju så oändligt massa svar så jag vet inte om jag orkar läsa alla, inte nu i alla fall, jag var HELT säker på att jag hade Add, det trodde min läkare och samtalsterapet också! Jag fick en remiss skickad till teamet som gör utredningarna på mottagningen där jag går, Kom på en första intervju inför en eventuell utredning och fick där stopp, den psykologen tyckte inte att jag skulle då vidare till en utredning, jag var väl för ordentligt som barn känns det som, eller föll inte in i ramen som ALLA andra.
Jag är idag 34 och har mått dpkigt sedan 6 års åldern. Idag har jag TYPISKA add symtom men det är  ju barndomen och tonåren de GÅR EFTER!

Jag fick ett frågeformulär att fylla in innan jag skulle komma på intervjun, jag skulle svara på frågorna och ta med till intervjun. Det var JA och NEJ frågor, hade det funnits VET EJ hade nog de flesta frågor om barndomen hamnat där.
Hela min värld rasade när hon satte stopp för en utredning, det var mitt sista hopp efter att ha kämpat  så många år nu, inga medicier hjälper....

Som barn hade jag NOG inte svårt att få vänner, men jag hade alltid bara EN bästis, aldrig ett flertal kamrater, jag blev lätt arg och sur och stötte ifrån mig dem.

Jag var lugn, lyssnade på vad vuxna sade till mig.

Jag vet inte med mig att jag hade svårt för att lärda mig läsa, stava och räkna??
MEN jag har knappt inte kunnat läsa en enda bok i mitt liv, jag får läsa samma sida om och om och om igen, fattar int vad det är jag läser? Matte tyckte jag blev riktigt jobbigt i högstadiet, då hade jag ändå allmän matte.
Grammatiken har jag inte lärt mig/behållt i mitt minne.
Nä det gäller stava idag kan jag aldit gkoa ihång från gång till gång om det ska vara ett N eller två N eller ett L eller två L?

Redan i mellanstadiet kom mitt depressiva.

I högstadiet kom temperamentet, blev arg för ingenting, och tålamodet var lika med noll, blev galen när det inte gick som jag vill, kastade iväg sakerna,
Jag hade redan som liten svårt för krav och press när det tex gällde läxor och prov, hittade aldrig någon studieteknik, fattade inte HUR man läste på en läxa eller till ett prov.

Som vuxen har jag inte klarat att jobba heltid mer än ett halvår, jag krachar hela tiden.

*Idag är jag är impulsiv, kommer jag på att jag måste skriva ett sms kan det inte vänta om det än är så att jag kör bil, jag MÅSTE göra det!
*Har jag gått och lagt mig och kommer på något som jag måste göra kan jag inte göra det nästa dag utan jag måste gå upp och fixa med det!
*Jag har väldigt svårt att vänta tex i en diskution kan jag inte vänta till den andre har förklarat färdigt utan jag måste avbryta och säga mitt, kommer jag på något jag vill göra tex köpa nya gardiner till köket så vill jag HELST göra de NU på en gång!
*Jag är väldigt lättdistraherad, blir störd av allt runt om!
*Jag brusar upp och blir arg för minsta lilla, ofta fattar min man ingenting?
*Jag kan inte komma igång med att ta mig för någonting, har ingen startmotor och gör jag det tillslut så går jag därifrån hur många gånger som helst, tex om det ska vikas tvätt och läggas in.
*Jag kan ha så svårt att företa mig något, de händer ingenting men om jag väl någon gång tar tag i det så blir det maniskt, då finns det inget slut, om vi tar städning , då blir jag aldrig nöjd, då kan jag fortsätta städa dygnet runt, jag blir aldrig nöjd, hittar bara fler fel.
*Och annars får jag tvinga mig till allt och orkar inte slutföra det.
*Sitter jag oh ska titta på tv vill jag gärna göra någonting samtidigt, har svårt att bara sitta rätt upp och ner, oftast sitter jag jag river sönder mina nagelband!
*Jag kan ine göra något lugnt och sansat och ordentligt utan det ska gå undan med en jävla fart och blir slarvigt och dant.
*Jag har svårt för ånga sinnesintryck, tex när jag kommer in i en stor affär, då vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vill titta på allt på samma gång och rabbas av panik
*Jag har jätte svårt att organisera
Jag klarar INTE MINSTA stress eller krav

etc etc etcdiv>Nog tycker jag det låter som om du har ADD/ADHD.

Men när var du på det här samtalet där man beslutade att inte skicka dig vidare på utredning? Var det nyligen?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2010-12-07 22:42:42 följande:div>KIkar insom nu här, det är ju så oändligt massa svar så jag vet inte om jag orkar läsa alla, inte nu i alla fall, jag var HELT säker på att jag hade Add, det trodde min läkare och samtalsterapet också! Jag fick en remiss skickad till teamet som gör utredningarna på mottagningen där jag går, Kom på en första intervju inför en eventuell utredning och fick där stopp, den psykologen tyckte inte att jag skulle då vidare till en utredning, jag var väl för ordentligt som barn känns det som, eller föll inte in i ramen som ALLA andra.
Jag är idag 34 och har mått dpkigt sedan 6 års åldern. Idag har jag TYPISKA add symtom men det är  ju barndomen och tonåren de GÅR EFTER!

Jag fick ett frågeformulär att fylla in innan jag skulle komma på intervjun, jag skulle svara på frågorna och ta med till intervjun. Det var JA och NEJ frågor, hade det funnits VET EJ hade nog de flesta frågor om barndomen hamnat där.
Hela min värld rasade när hon satte stopp för en utredning, det var mitt sista hopp efter att ha kämpat  så många år nu, inga medicier hjälper....

Som barn hade jag NOG inte svårt att få vänner, men jag hade alltid bara EN bästis, aldrig ett flertal kamrater, jag blev lätt arg och sur och stötte ifrån mig dem.

Jag var lugn, lyssnade på vad vuxna sade till mig.

Jag vet inte med mig att jag hade svårt för att lärda mig läsa, stava och räkna??
MEN jag har knappt inte kunnat läsa en enda bok i mitt liv, jag får läsa samma sida om och om och om igen, fattar int vad det är jag läser? Matte tyckte jag blev riktigt jobbigt i högstadiet, då hade jag ändå allmän matte.
Grammatiken har jag inte lärt mig/behållt i mitt minne.
Nä det gäller stava idag kan jag aldit gkoa ihång från gång till gång om det ska vara ett N eller två N eller ett L eller två L?

Redan i mellanstadiet kom mitt depressiva.

I högstadiet kom temperamentet, blev arg för ingenting, och tålamodet var lika med noll, blev galen när det inte gick som jag vill, kastade iväg sakerna,
Jag hade redan som liten svårt för krav och press när det tex gällde läxor och prov, hittade aldrig någon studieteknik, fattade inte HUR man läste på en läxa eller till ett prov.

Som vuxen har jag inte klarat att jobba heltid mer än ett halvår, jag krachar hela tiden.

*Idag är jag är impulsiv, kommer jag på att jag måste skriva ett sms kan det inte vänta om det än är så att jag kör bil, jag MÅSTE göra det!
*Har jag gått och lagt mig och kommer på något som jag måste göra kan jag inte göra det nästa dag utan jag måste gå upp och fixa med det!
*Jag har väldigt svårt att vänta tex i en diskution kan jag inte vänta till den andre har förklarat färdigt utan jag måste avbryta och säga mitt, kommer jag på något jag vill göra tex köpa nya gardiner till köket så vill jag HELST göra de NU på en gång!
*Jag är väldigt lättdistraherad, blir störd av allt runt om!
*Jag brusar upp och blir arg för minsta lilla, ofta fattar min man ingenting?
*Jag kan inte komma igång med att ta mig för någonting, har ingen startmotor och gör jag det tillslut så går jag därifrån hur många gånger som helst, tex om det ska vikas tvätt och läggas in.
*Jag kan ha så svårt att företa mig något, de händer ingenting men om jag väl någon gång tar tag i det så blir det maniskt, då finns det inget slut, om vi tar städning , då blir jag aldrig nöjd, då kan jag fortsätta städa dygnet runt, jag blir aldrig nöjd, hittar bara fler fel.
*Och annars får jag tvinga mig till allt och orkar inte slutföra det.
*Sitter jag oh ska titta på tv vill jag gärna göra någonting samtidigt, har svårt att bara sitta rätt upp och ner, oftast sitter jag jag river sönder mina nagelband!
*Jag kan ine göra något lugnt och sansat och ordentligt utan det ska gå undan med en jävla fart och blir slarvigt och dant.
*Jag har svårt för ånga sinnesintryck, tex när jag kommer in i en stor affär, då vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vill titta på allt på samma gång och rabbas av panik
*Jag har jätte svårt att organisera
Jag klarar INTE MINSTA stress eller krav

etc etc etcdiv>Förstår jag rätt att dom valde att inte fortsätta utredningen? Eller fick du göra alla tester och sen ett utlåtande? Barndomen och tonåren spelar en otroligt stor roll i ADD utredningar, låter som du gjort utredningen i vuxen ålder och då kanske dom inte kallar in föräldrar för hjälp.

Be dom dra igång maskineriet igen. Ta hjälp av föräldrar om det går men informera dina föräldrar först om diagnosen. Det kan vara svårt att veta, min mamma t ex såg mig aldrig som ett barn med problem utan tog det mer som att det tillhörde min personlighet och anpassade sig efter det. Efter att hon bekantat sig med diagnosen så var det som att ett ljus tändes för henne och hon kunde ge helt andra svar, detta kompletterade vi min diagnos med. Kan dom inte vara med så prata med dom om din barndom och få höra själv så du kan berätta för läkarna. Det är lätt att se allt ur andra vinklar också, jag tyckte själv att jag var rätt normal i skolan, jag pratade bara väldigt mycket och fick åka ut i korridoren. Det tänkte jag inte på först. Nu förstår jag vilket tecken det är.

Saknar man klara tecken i barndomen så finns det andra saker som kan vara problemet. Mano depressivitet t ex kan gömma sig i ADD symtom och stress/utbrändhet.