ADD symptom hos vuxna

Hej, tack för era svar på mitt långa inlägg

Har funderat en hel del på detta senaste veckan. Jag har ju onekligen en del jag brottas med i vardagen. Men är det tillräckligt för att ha en diagnos liksom? Och OM jag nu skulle ha ADD, skulle det vara av nytta för mig att få en utredning och diagnos då? Jag är inte särskilt positivt inställd till medicinering kan jag säga. Men jag hade kanske gett det en chans. Kan man köra bil när man tar de medicinerna? Är inte de lite som amfetamin? Blir man konstig av dem? Kommer jag bli annorlunda av dem? Känna mig som en annan människa?

Hur påverkas man av en diagnos? Är det något som kan få redas på av t.ex blivande jobb? Kan tänka mig att det är svårare att få anställning om chefen där får veta att man har ADD (sen kan det kvitta vad de får och inte får göra med den infon, de lär ta någon annan av hundratals sökande).

Kan man få annan hjälp och vad i så fall?

Jag funderar i stor sett på om det är lönt att ens ringa VC. Om det inte finns någon vettig hjälp känns det inte så. Jag är inte ute efter något stort svar på mitt livs mysterium. Jag fixar ju mitt liv rätt bra ändå, det "bara" är som att springa i motvind liksom. Det jag måste göra- det gör jag. Sen blir jag utmattad och sover eller sitter handlingsförlamad i pyjamas framför datorn en halv dag. Det hade jag gärna sluppit. Men kommer jag slippa det om jag får en diagnos?

förstår dig helt! ja dom tankarna har jag också haft, eller har. gick och funderade på det i dag, tänk om man blir personlighetsförändrad? en ytlig bekant sa till mig att inte göra en utredning, men då hade ju han massa annat, som manodeppressiv och bipolär osv eller hur man uttalar det. Han mådde mkt sämre av det. Jag tror att han kände sig stämplad eller nåt. han har i a f vart sjukdkriven sen dess och det var några månader sen.

adhd är dock inget jag är rädd för, utan tror snarare det skulle kännas som en lättad, men om de hittade massa annat vet jag inte...

Detta tror jag inte man måste tala om för sin arbetsgivare, jag sa inte ens att jag hade typ1 diabetes. 

Angående att få en diagnos och att det inte skulle hjälpa med medicin. Då skulle det väl vara som ett "bevis" även för min tvekan "är jag inte normal ändå?" (haha ok det kanske man inte bör känna efter ha skrivit allt jag har här)

Men framför allt skulle det vara skönt att kunna säga det till andra i min närhet. min killes släktingar som kommit hit och hjälpt till att städa inför kalas etc, inte bara vanliga kalas, utan senast hade vi iofs en bröllopsfest här och det kom massa av deras gemensamma släkt osv.

men dom vet ju också hur tvätten växer och hur rörigt vi har det i alla skåp osv.
Typ.

Nu har jag snöat in på den där tävlingen. jäkla skit. den håller på tills söndag. och nu känner jag att jag bara MÅSTE ha den där tvättmaskinen. och vi har INTE råd att handla den, men så som jag är kommer jag väl försöka köpa en ändå.

äh men f**n...tog  för mycket hostmedicin, börjar klia på hela kroppen. fast det känns mycket roligare att vika tvätten nu :P  är själv hemma och lyssnar på lite musik under tiden =) tänk om det alltid kunde kännas såhär lätt. Minns det från förra gången jag var sjuk, att de var lättare och att ta lite lite extra.

Anonym (ny)- Vi pratade en del om det där med att vara "normal", och jag sa att det är svårt för mig att säga om jag är mer hyper än "normalt" eller om jag är mer ofokuserad än "normalt" och då skrattade han gott! Hans syn på det hela, vilket också stod i "diagnosbibeln" som han kallade någon bok, var att så länge det innebar ett problem för individen så var det något att kika på. Alltså om man själv upplever det som ett stort problem att ta tag i sig själv, så ÄR det ju ett problem. Enkelt va?
Men nu när jag har tänkt en del på allt så kommer ju rädslan för att man efter utredningen får höra att man är fullt normal men att man fan får se till att skärpa sig och växa upp!

Jag tror mitt plus i historien ligger i att jag redan är patient hos öppenvården och därför fått träffa randad personal och inte "bara" vanliga läkare. Just denna överläkaren hade jobbat i flera år på en stor mottagning för psykospatienter, och haft ett samarbete med en annan läkare som specialiserat sig på kvinnor med psykoser. Så han visste dessutom allt om vilka mediciner som funkar under graviditet osv!

hmm... jag tror inte det var något mer att nämna nu. Jag går hos Carema Hjärnhälsa, förresten. Kanske kan vara ett tips för någon. De har telefontid dygnet runt, och ringer man då mitt i natten så kan man iaf få telefonremiss till att prata med läkare under dagtid. (jag själv ringde till dem halv fyra på natten för att jag bara inte stod ut med mig själv längre. Fick akuttid senare samma dag)

Jag har inte läst hela tråden eftersom det är så många sidor...
Men jag undrar om det kan höra till problematiken att man fastnar i jobbiga tankar där man tillslut inte alls ser klart? Att man blåser upp saker och ting och inte kan se på det klart förrän senare... och får ångest över detta.
Isf, har medicin hjälpt er att se saker för vad det är? Klarare?

Enligt egen erfarenhet, vad jag läst och hört så ja, det kan höra till problematiken men behöver inte göra det. 
Katastroftankar är vanliga vid ADHD/ADD och man har ofta svårt att se saker proportionsenligt. 
Jag är specialist på att dra förhastade slutsatser-att se misslyckandet redan innan jag är där och måla fan på väggen. På det sättet är jag ganska pessimistisk men jag kan också vara löjligt optimistisk och naiv.

Medicinen hjälpte inte mig att se klarare på saker och ting. Däremot var medicinen avtrubbande (lite för mycket för min smak) så mina orostankar tog sig inte lika stora proportioner. Jag blev mer likgiltig helt enkelt.  

kan man inte ta lite mindre medicin då bara? för i det stora hela låter det ju bra.

Jag är likadan som dig i det du beskriver här.

kan vara katastrofer och sjukdomar. som t.ex. fukushima eller om nån tomte snackar om jordens undergång. jag skänkte en hel del pengar till japan, tyckte jättesynd om dessa. Men det kanske var för att det var så verkligt då jag läste om det hela tiden. svältande barn i afrika är så avlägset och overkligt.

jag vet inte hur ånga ggr jag trott att jag ska dö. finns massa sjuka och faktiskt befogade tankar och historier som jag vart med om.
nu har jag hittat massa knölar i brösten och jag känner ångest och borde kolla upp. men försöker tänka positivt och att det ska vara cancer i bägge tuttarna kanske är osannolikt och att det beror på att jag ska ha mens snart.
men min mamma led av hypokondri och panikångest när jag var liten så det kommer väl därifrån.

Jag är också katastrofig! Speciellt angående man och barn. Speciellt i kombination när de åker bil utan mig. Och jag tror på ordets makt så vågar inte skriva mer O.o

Åh...okey, och mer avtrubbat än vad som anses vara normaltillstånd? :/

Oh ja! Har jag väl börjat så faller "alla bitar på plats". Det var dock värre innan medicinering mot depressionen. Men favoriter som håller i sig är olyckor med sonen eller att sambon har en annan när jag kommer hem från jobbet.