Våra Liv: Jo men jag är ju rädd för att det blir en dålig förändring. För det är helt otroligt hur "snäll" och harmonisk min son är... När andra skriver att deras barn skriker och är jobbiga så blir jag verkligen
! För min son skriker aldrig, han är aldrig ens missnöjd, han älskar all mat man ger honom o har aldrig matvägrat, han har aldrig vägrat göra nånting överhuvudtaget... Det kanske låter helt otroligt, men han är ALDRIG jobbig eller missnöjd! ALDRIG! Så den KAN INTE bli bättre, bara sämre o jag vill inte riskera det. Men jag antar att det är en del av livet... Känns som att det kunde vänta ett tag bara. Dessutom så tror jag att jag är rädd för förändring för att vi har levt i denna perfekta bubbla så länge, bara han och jag. Jag kan inte sluta tänka på att andra omöjligen kan ha samma uppsikt över honom som jag. Andra felar, jag gör det inte. Typ. Jag vet att jag inte borde tänka så, men jag kan inte rå för hur jag känner. Men detta är bara en kant som jag måste komma över. Jag tycker att det är dags att min son börjar lära känna andra och kommer ut i den "riktiga" världen, men jag tycker det kunde väntat tills han åtminstone var 1½ innan jag behövde lämna honom till människor jag personligen inte känner. Min son är mitt allt, det enda jag har... O jag har ingen att "bolla" frågorna med, det är jag som bestämmer. Så det känns lite jobbigt, men jag ska försöka bearbeta det inom mig så gott det går. Jag har iallafall kommit fram till att det bästa som kan hända, om han sen när han väl börjat på dagis eller hos dagmamma, är att han inte vill gå därifrån! Det är ett gott tecken på att han har haft det bra iallafall.
Jag tänker nog för mycket så att det blir helt tokigt i hjärnan. På gott och ont...