Man blir förbannad!

Jag har jobbat på Connex (tunnebanan), McDonald's, städare, jordgubbsförsäljare etc etc. Allting som är jävligt slitsamt så som Connex och Mc Donald's som ger så dåligt betalt är riktiga SKITJOBB! Men man tar det man får. Jag hade inte kompetensen till ett finare yrke då och var skitglad att jag fick ett jobb när mina vänner gick utan!

Fast vad har pengar från f-kassan med saken att göra? Menar Ts att de som får pengar där ifrån inte vill ha ett jobb??

Alla snackar om dessa "skitjobb" som är såå enkelt att få, det ÄR det inte! Wake up.

Jag känner ingen som skulle neka ett jobb ifall de behövde pengar och/eller var arbetslösa. Knepiga vänner folk har...

Alltså, för egen del arbetade jag som vikarie året om från att jag var 15 bast till jag var 22, då fick jag min dotter. Efter det blev det stört omöjligt att få arbete av två orsaker: Jag hade flyttat till en stad där jag inte fick arbeta i vården som spring vik. eftersom jag inte är utbildad undersköterska vilket är minikravet här, så jag har kunnat få arbete över sommaren i vården men inte mer. För att arbeta i förskolan måste jag vara utbildad pedagog, för att få ett städjobb här behöver jag ha körkort vilket jag inte har osv.
Jag har arbetat i vården utomlands, i andra städer osv, men det räckte inte för att få jobb här. Nu håller jag ju på att plugga igen efter mammaledighet så jag får en reell kompetens och förhoppningsvis arbete, men att det "bara" är att söka arbete och få ett är inte sant! Som jag skrev tidigare, det finns runt 30.000 lediga jobb på 300.000 tusen sökande, det är alltså 10.000 sökande per tjänst om alla skulle söka precis alla tjänster!
När man har familj och barn är det heller inte "bara" att ta sitt pick och pack och flytta utomlands, i synnerhet inte om ens partner faktiskt HAR arbete!

Jag har träffat några få personer som sökt arbeten för att de varit tvugna men sedan gjort dåligt ifrån sig för att inte få dem. Varför? För att de ansåg det vara idioti att ta hela familjen och flytta 2-300 mil när deras partner hade jobb eftersom partnern då skulle bli arbetlös istället, att som gifta bo på var sin ort och ha barn i åldrarna 2-10 år kändes långt ifrån optimalt då barnen då skulle hamna i sitsen att bara få träffa sin ena förälder några timmar varje helg, en av dem hade en ekonomisk sits som gjorde att de helt enkelt inte skulle ha råd med att ha dubbla boenden och veckopendla så...
Visst, vill man hårddra de så kan man säkert kalla dem för lata egoister som inte "vill" arbeta, jag väljer dock att se det som att de faktiskt satte sina barn främt, och ja de fick jobb på vettig pengligsnivå senare. 

Att det är svårt att få jobb i dagens läge kan man väl inte ifrågasätta? Jag tror att de flesta verkligen försöker att få ett jobb, för SÅ kul är det väl inte att leva på andra skattebetalares pengar utan att kunna bidra nåt själv?

Men visst, det är sjukt provocerande med de som inte kan tänka sig att ta vissa jobb, att det är under deras värdighet, utan hellre lever på a-kassa. Nu tror jag inte det är så himla många, men det är klart att de också finns.
Men nu är det väl svårare att tacka nej/inte söka och samtidigt behålla a-kassan som jag förstått det?

Finns ju lata/dryga/liknande personer bland både arbetande och arbetslösa, man kan ju inte klumpa ihop alla och döma dem efter det.

Har bara läst ts...
Men om man sitter arbetslös på Gotland? Ska jag flytta till fastlandet då? Ska min sambo säga upp sig från sitt jobb och bli arbetslös för att följa med?