Första barnet juni/juli 2011

Ja lockas just pga av det tidiga VUL:et =) Man vill ju självklart anta att allt är bra och som det ska.
Och min man med, fast han ville först få höra att BM säger att det är helt riskfritt innan han går med på det ;) 

Vi hade ju ett MF i Juni, så lite oro finns i oss båda. 

Det förstår jag! Har själv haft ett mf tidigt i våras. Oron finns ju med en där någonstans i bakhuvudet.

Mmm, men försöker att bara tänka framåt.
Men jag känner ju knappt några symtom...så då blir det ännu mer overkligt.
Önskar att man fick en liten kula på magen direkt =)

Just nu vill jag bara skrika ut till hela världen "VI SKA HA BARN". Men får väl tyst tiga och vänta och se =P 

Vi funderar på att vänta till Julafton, tyckte det kunde vara ett väldigt mysigt tillfälle (men frågan är om vi kan hålla oss 7,5 vecka till).
Vi har ju även då passerat v12 med 2-3 veckors marginal.

Min syster vet om det, för henne kan ja inte ha några hemligheter alls för.
Likaså en kompis som jag ofta är ute och går med hundarna med. Hon är själv gravid och ska ha i feb så vi har ju följt varandra hela året, allt från planering till nu pluss och sen även bebis =)
Vi tänkte även att det är bra att ha en hundkompis när vi inte orkar gå så långa rundor längre. Våra busar så bra ihop, så de kan lätt köra slut på varandra utan våran hjälp =)

Min pappa är den enda som vet än så länge... Vi funderar på om vi ska berätta till övriga familjen efter inskrivningen på måndag men vet inte.. Tror mina systrar skulle bli ledsna om de fick veta att min pappa fick reda på det först...

Jag har inte kunnat träna alls de senaste veckorna, känns inte så motiverande att träna när man mår illa.. vill helst inte börja kräkas på gymmet :S

Igår mådde jag superilla och kräktes - idag mår jag hyfsat... i alla fall än så länge. Tror ni inte att jag genast börjar noja? Är allt som det ska? Varför mår jag inte skit? Haha, är man hopplös eller vad ;)

Hej alla!

En tråd som verkar passa mig. Väntar första barnet 20/6-2011, går in i vecka 8 idag (7+0). Försökte i ca sex månader innan det ville fastna något så bebisen är mer än välkommen. Har knappt känt att jag har varit gravid tills förra veckan. Har varit extra hungrig, haft större, spända och ömma bröst och lite mer irriterad än vanligt. Nästan så jag var orolig för bristen på symptom. Det är jag inte längre eftersom jag i slutet på förra veckan började må väldigt illa och har gjort sedan dess. Har bara spytt en gång, men illamåendet är i princip konstant och väldigt irriterande.  Men har förstått att det ska vara värt det!

Vi har berättat för min mamma och min syster. Tyvärr bor svärföräldrarna på annan ort och vi träffar inte dem förrän i början på december och vi vill gärna berätta det öga mot öga. Så alla andra får snällt vänta på nyheten tills vi har berättat för dem. Till jul tror jag inte att vi klarar att hålla oss, även om det skulle vara lite mysigt. 

Får väl se om det går att hålla hemligt så länge, det känns ju som man ljuger i ett för att det inte ska märkas.  Speciellt på jobbet när jag mår dåligt, skyller på migrän som jag alltid har haft så det är väl inte helt osannolikt. Men jag brukar inte vara hemma från jobbet pga det men i fredags var jag tvungen efter att legat illamående och sömnlös hela natten. Men förhoppningsvis förstår de när nyheten väl släpps! 

Håller med om att många andra BF juni trådar har exploderat, det går inte att hänga med alls. Och det är verkligen skillnad på första och senare barn, allt är ju så nytt för oss! Även om man säkert får värdefulla tips från de med erfarenhet känns det skönt att ventilera alla konstiga tankar med sådana i samma situation.