• Anonym

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?

  • Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?
  • Anonym
    Lavish skrev 2010-11-07 23:20:14 följande:
    Du har ju uppenbarligen redan bestämt dig så det är inte mycket att diskutera om.
    Anonym skrev 2010-11-07 23:22:22 följande:
    Du verkar ju inte ens tycka om henne, så att det skulle varit så enormt viktigt med hennes stöd just den dagen förstår jag inte.
    Det är ju såhär de har blivit eftersom hon svek mig då hon inte kom, det här är bitterheten som talar, ine jag. Jag vet inte hur jag ska vinna över bitterheten.
  • Anonym
    Havana skrev 2010-11-07 23:23:28 följande:
    Fast möter du inte henne på nå'n nivå ( t ex genom brev el liknande) så kommer du ju aldrig reda ut detta..
    Då kommer du faktiskt gå runt å va bitter.. då hjälper det inte vad du får för råd här, det kommer aldrig lösa sig av sig självt.. om du vill ta upp det till ytan, så måste du berätta för henne vad du känner även om det rent ut sagt är skitjobbigt.. annars kommer du alltid störa dig och vara bitter för detta resten av ditt liv.
    Jo, jag vet. Vad jag ville med tråden var nog främst att se om jag överreagerar eller inte.
  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-07 23:26:25 följande:
    hur gammalt var barnet?
    Jag kan inte se hur det kan spela någon roll.
  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-07 23:27:47 följande:
    Jag kan inte se hur det kan spela någon roll.
    det spelar väl roll om de hade en relation eller ej, om hon kan förstå förlusten?
  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-07 23:29:58 följande:
    det spelar väl roll om de hade en relation eller ej, om hon kan förstå förlusten?
    Förstå förlusten?

    Jag förlorade min son, jag höll honom i mina armar när han avled, jag fick inte ett missfall i v.6 om det är det du försöker få fram.
  • Havana
    Anonym skrev 2010-11-07 23:29:58 följande:
    det spelar väl roll om de hade en relation eller ej, om hon kan förstå förlusten?
    Här måste jag flika in.. jag tror inte du kan förstå en förlust till 100% om du själv inte upplevt den.. däremot kan du känna med den som har förlorat nå'n.. känna med dens sorg och förtvivlan.
    Men sätta dig in i att förlora ett barn om du inte gjort det själv går nog över vårt förstånd.
  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-07 23:32:04 följande:
    Förstå förlusten?

    Jag förlorade min son, jag höll honom i mina armar när han avled, jag fick inte ett missfall i v.6 om det är det du försöker få fram.
    shit, vad du hugger! varför?
  • Anonym
    Havana skrev 2010-11-07 23:32:25 följande:
    Här måste jag flika in.. jag tror inte du kan förstå en förlust till 100% om du själv inte upplevt den.. däremot kan du känna med den som har förlorat nå'n.. känna med dens sorg och förtvivlan.
    Men sätta dig in i att förlora ett barn om du inte gjort det själv går nog över vårt förstånd.
    nej, självklart kan man inte det, men jag tror man i 20-årsåldern har svårt att relatera om ett barn man kanske aldrig träffat avlider, jämfört med om ett barn man haft en relation med, busat och lekt med, gör det.
    hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid 25, ibland märks det tydligare.
  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-07 23:34:51 följande:
    nej, självklart kan man inte det, men jag tror man i 20-årsåldern har svårt att relatera om ett barn man kanske aldrig träffat avlider, jämfört med om ett barn man haft en relation med, busat och lekt med, gör det.
    hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid 25, ibland märks det tydligare.
    Förlåt att jag högg, jag mår bara så otroligt dåligt av allt det här.
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?