Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Jag vet inte hur relationen mellan systern och systersonen var, men om de inte stod varandra nära gjorde hon rätt. Man ska bara närvara vid begravningar av någon man stod nära och kommer sakna. Det gör iaf jag. Annat kallar jag hyckleri.

Om systrarna dessutom aldrig varit särskilt tighta finns det ju ännu mindre anledning att närvara vid en begravning av en son till en syster man aldrig varit särskilt tight med. Det blir ju bara krystat, och jag undrar vad trådstartaren hade haft för stöd och utbyte av att ett otight syskon fanns där.

Att skylla på tenta låter dock lite löjligt, det enklaste är väl att säga att man inte vill eller ser någon anledning.

beklagar sorgen,, jag skulle nog ha svårt att förlåta min syster om hon hade gjort som din,,, det spelar ingen roll vad man har planerat egentligen, i min värld kommer alltid familjen först, speciellt i ett sånt tragiskt läge. jag e otroligt tacksam att ha en sån underbar familj som alltid ställer upp för mig och som jag gladeligen skulle gå genom eld och vatten för.. är trist att det verkar vara så få som värdesätter familjen nu för tiden..

nä.

Som student förstår jag din syster då hon måste få in sina poäng för att få fortsatt studiestöd..eller du kanske tycker att hon ska riskera sina framtida studier och att inte få inkomst?  Har bara lärs ts. 

Kanske, efter lång tid. Är väldigt förtjust i mina syskon, men det beror ju en hel del på att vi brukar ställa upp för varandra när det behövs, oavsett om det passar oss själva för tillfället. Antalet tillfällen när det verkligen är väldigt viktigt med fysisk närvaro är ju inte så oerhört många under årens lopp. Ett barns begravning tycker jag nog är ett sånt sällsynt tillfälle.

Jag hade absolut inte sagt upp kontakten helt med min syster om detta hände mig. Jag vet själv hur tentor fungerar, det tar TID att plugga och man får inte (ska inte få, men finns på vissa skolor ändå) hur många försök som helst.
Sen är det ju en annan femma hur hon i allsindar ens kan sitta koncentrerad när hon vet om att hennes syster håller en begravning för sin son.

Men som sagt hade inte sagt upp kontakten, men hade nog betett mig likvärdigt mot henne. Vänta bara... en dag behöver hon sin familj också... Och då får hon veta att som man bäddar får man ligga...

Jag beklagar din sorg TS.
Om det känns rätt att säga upp kontakten med din syster, så är det det du ska göra.
Men på något sätt 'läser' jag att det ändå inte är det som du vill.

Innan jag hade egna barn kunde jag inte på något sätt förstå vad det innebär känslomässigt... Så jag kan absolut tänka mig att systern inte förstod fullt ut.

Ställde hon annars upp för dig i samband med att sonen dog? Hon kom ju på urnsättningen. Hur gick urnsättningen? Hur minns du hennes närvaro där?
Vid sidan om dessa två tillfällen - ställde hon upp i vardagen?

Om din föräldrar inte insisterade att hon skulle komma, så är det (förlåt om jag säger det) tydligt varifrån hon fått sitt sätt att se på saken. Hon kan ju inte ändras över en natt.

Hade hon kommit ensam, eller hade hon någon partner?
Du och din man gråter tillsammans, dina föräldrar stöder varandra, hans föräldrar stöder varandra... Skulle hon ha varit enda singel, som någon skulle blivit tvungen att trösta? Hur hade du upplevt det? Hade det varit att stjäla showen?

Du kan inte ändra din syster och speciellt inte över en natt. Vi kan bara jobba med oss själva.
INGEN mår bra av att bli bitter över något som hänt för flera år sedan. Kanske 'visste' du något då som gjorde att du tyckte det var ok - men som du inte kan dra dig till minnes nu? 

Jag hoppas du lyckas tänka runt bitterheten och besvikelsen en stund.
Och som någon annan skrev, så tycker jag absolut du ska skriva ett brev. Skriv det till henne, men bara för dig själv För att få ord på allt du känner. Spara det en vecka och läs vad du skrivit.