• Anonym

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?

  • Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?
  • Anonym

    Glömde skriva att jag beklagar din sorg. Kram.

  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-08 01:39:19 följande:
    Antagligen är hon för omogen för att förstå vad stöttningen vid begravningen hade betytt för dig. I 20-årsålder avstod jag från min bästa kompis första barns dop av någon fånig orsak. Jag förstod helt enkelt inte hur stort det var för henne!
    Nästa barns dop var jag med på men det var först när jag i 30-års åldern fick egna barn som jag förstod vilken symbolhandling det var och hur jag hade svikit. Jag har självklart bett om förlåtelse.

    Kanske din syster kommer till insikt senare. Jag hade i alla fall valt att tala med henne om det gnagde min själv. Tillfället är ju dock tyvärr förlorat hursom men det kanske blir lättare för dig att gå vidare?  
    Hur många nära har du förlorat?
  • nonayti
    Anonym skrev 2010-11-08 01:30:57 följande:
    Alla ORKAR inte gå på begravning hur myket e än vill stötta? Vem vet om ts sorg var störst?
    så du tror att om det var systern son, så skulle hon inte gå på sin sons begravning för hon inte orkar inte. det finns jobbiga grejer i livet som man måste ta.
    Det finns många grejer man orkar inte göra och man mår dåligt av, men ett sätt att visa kärlek och stöttning är genom att göra dessa jobbiga grejerna.
    Livet är inte dans på roser hela tiden. Roser har taggar också.

    Det jag inte förstår att folk finns omkring när allt är bra men försvinner när det blir jobbigt. det är då man behöver sina nära och kära som mest.
  • astro
    Anonym skrev 2010-11-08 01:30:57 följande:
    Alla ORKAR inte gå på begravning hur myket e än vill stötta? Vem vet om ts sorg var störst?
    Är du riktigt klok? Tror du på allvar att ts lillasyster drabbades hårdare än ts som förlorade sitt barn??

    Man kan mycket riktigt inte mäta sorg och varför skulle man göra det - men att ursäkta lillasystern för att hon inte dök upp är helt omöjligt med mindre än att hon suttit på psyket vid den här tidpunkten.
    Ingenting kan vara värre än att förlora sitt barn. Och att inte komma och vara stöd på begravningen för att man har en tenta av alla världsliga saker!

    Om man nu av något skäl är så knäckt (eller så sjukt rädd för döden) att man inte orkar komma så kan man väl åtminstone vara medmänniska nog att inte skylla på något annat utan att säga som det är?
    Det är liksom inte som att ställa in en dålig dejt för att man "måste tvätta håret".

    Jag tycker systern i det här fallet verkar sakna all empati och såvitt det låter är det detta hon fostrats till. Hu. 
  • Primrose

    Jag tycker, för övrigt, att det var konstigt att dina/era föräldrar inte gjorde allt för att övertala henne att gå på begravningen. De borde ha insett betydelsen av det, även om din syster inte gjorde det.

  • Rockan

    Ja jag hade förlåtit min syster för en sån sak, men då utgår jag från just min syster och vår relation. Jag hade kunnat förlåta henne för i princip allt, i alla fall förr eller senare.

    Jag vill inte leva ett liv där min syster inte är delaktig, men jag kan inte svara för vilket val som är rätt för dig.


  • Anonym

    Men kära nån, ge er nu. Syskonskap medför inte ett automatiskt ansvar för att följa den andres vilja och helt försaka sitt eget liv och framtid. Dessa två tycks inte stå varandra nära eller ens tycka om varandra - varför ska då TS syster riskera sin framtida försörjning för en symbolisk handling som, hur viktig TS än känner att den är, inte kan ändra det ofattbara som ändå hänt? En yngre syster, med andra prioriteringar i livet än familjelivet, kan inte väntas bli "förstörd" vid förlusten av ett syskonbarn hon med största sannolikhet aldrig träffat. Och med den utgångspunkten - är det då särskilt givande att ha med henne vid ceremonin?

    Till TS: Om du nu lyckats "övertala" din syster till att medverka mot vad som uppenbarligen var hennes vilja - skulle det verkligen kännas bra att vid ditt barns jordfästelse ha någon som inte ville vara där och tänkte på annat?

  • Anonym

    Hade för övrigt själv tentamen respektive seminarium på mormors respktive morbrors begravning. Det var inte tal i min familj om att jag skulle åsidosätta min utbildning för symbolisk pliktmedverkan. Men sedan ser inte min familj, som det nämnts här ovan, på utbildning eller bildning som en "världslig sak". Det kanske är en klassfråga.

  • astro
    Anonym skrev 2010-11-08 01:53:39 följande:
    Men kära nån, ge er nu. Syskonskap medför inte ett automatiskt ansvar för att följa den andres vilja och helt försaka sitt eget liv och framtid. Dessa två tycks inte stå varandra nära eller ens tycka om varandra - varför ska då TS syster riskera sin framtida försörjning för en symbolisk handling som, hur viktig TS än känner att den är, inte kan ändra det ofattbara som ändå hänt? En yngre syster, med andra prioriteringar i livet än familjelivet, kan inte väntas bli "förstörd" vid förlusten av ett syskonbarn hon med största sannolikhet aldrig träffat. Och med den utgångspunkten - är det då särskilt givande att ha med henne vid ceremonin?

    Till TS: Om du nu lyckats "övertala" din syster till att medverka mot vad som uppenbarligen var hennes vilja - skulle det verkligen kännas bra att vid ditt barns jordfästelse ha någon som inte ville vara där och tänkte på annat?
    Men det är väl inte lillasysterns sorg över det döda barnet det handlar om?
    Om min syster (som jag aldrig haft nära kontakt med eftersom hon är 29 år äldre än jag) hade förlorat ett barn skulle jag ha gått för hennes sorgs skull, hennes förlust påverkas ju inte av om jag någonsin träffat hennes barn eller ej.
     
  • Anonym
    astro skrev 2010-11-08 01:58:56 följande:
    Men det är väl inte lillasysterns sorg över det döda barnet det handlar om?
    Om min syster (som jag aldrig haft nära kontakt med eftersom hon är 29 år äldre än jag) hade förlorat ett barn skulle jag ha gått för hennes sorgs skull, hennes förlust påverkas ju inte av om jag någonsin träffat hennes barn eller ej.
    Det hedrar dig. Vad jag vänder mig mot är att det på grund av syskonskap skulle uppstå ett slags plikt att sätta den andres prioriteringar i livet (familj) över sina egna (studier) när man uppenbarligen inte är ens särskilt förtjusta i varandra, och att underlåtelse att följa denna plikt medför dramatiska anklagelser. Dessutom, återigen: vid jordfästningen av en nära anhörig/älskad skulle i vart fall inte jag vilja ha en person närvarande som inte alls ville vara där och stod och tänkte på annat istället för att respektera stundens allvar.
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?