BF september 2011

Mjo, hos mig så pratade vi om det lite lätt men sen när min mens kom endast var 9:e vecka typ så vi antog nog att det var kört och sa "blir det så blir det".

Å så blev det.. :) Så nu sitter vi hemma, jag överlycklig och han helt förstörd, underbart "/ jag hoppas han vänjer sig vid tanken eller iaf säger vad han vill snart för jag vågar ju inte berätta för någon eller prata med honom om det och samtidigt så är jag superduperjättelycklig i hjärtat så jag vet inte hur jag kommer ta hans beslut.. Å han har ju rätt att säga vad han tycker om något som rör resten av hans liv men frågan är om man måste acceptera det.... Min sambo är 31 o han tycker 35 e lagom liksom.. Jag tycker det är på tok för sent för mig iaf..

Hur ska ni göra nu?

Förstår precis, jag vågar inte heller berätta för nån. Och jag kommer inte vilja berätta något förrän v13 ifall något skulle hända. För då vet jag inte om vi kommer försöka igen och framförallt min mamma skulle bli SÅÅÅÅ glad för ett barnbarn. Så om det händer nåt och vi inte försöker igen kommer hon bli förstörd.
Vi avvaktar lite och tänker på det nu. Smälter det.
För mig känns det givet att det enda man kan komma att ångra är om man inte behåller det. När man väl fått ett litet barn tror jag knappast man ångrar det. Inte våra sambos heller. :)

Jag är glad att jag inte mår jätteilla eller kräks - för jag hatar att kräkas och har inte (med undantag för ett par ungdomsfyllor) inte gjort det sedan jag var typ 7.

Det räcker med den taskiga matsmältning jag fått som gör att maten liksom aldrig försvinner ur kroppen utan liksom fastnar i tarmarna överallt och leder till att magen blir stor som en ballong och alldeles öm när man tar på den. Och snuvan som aldrig tycks försvinna, och det alldeles förlamande tröttheten som gör att jag allra helst skulle sova för natten NU och går omkring bland eleverna i skolan och gäspar...

Men allt det jag beskrivit är jag väldigt glad för att jag känner

...och jag ringde vår barnmorska idag. Vi ska inte på infosamtal förrän 27:e, men det känns så länge så jag ringde för att ställa alla frågor om träning och magvärk och UVI och förkylning och allt jag kunde tänka mig. Det var väldigt skönt

Liten My? Hur har det gått?

Jag fick en spruta efter förlossningen så jag inte skulle stöta bort nästa barn pga olika blodgrupper. Hur man gör efter mf vet jag faktist inte :/

Vad är det för sprutor ni pratar om ??? Jag har fått två misfall innan den här graviditeten och jag har inte fått någpn spruta, har aldrig ens hört talas om nån spruta!!

Ingen ringer

Tror det är om man är RH- och barnet +, så behöver man en spruta. Min mamma fick det efter varje barn då hon är negativ, men vi alla är positiva. Så jag behöver ingen spruta vad jag förstått :)

Jag har gjort en tråd för oss som inte känner av graviditeten, ännu i alla fall.  Häng gärna på så får vi se om symptomen eller tecknen som jag heller vill kalla det, eftersom symptom låter som om man har en sjukdom.

www.familjeliv.se/Forum-2-293/m56679332.html