Varför inte donera lite ägg?!

Som sagt, man behöver inte ha en aning om hur det känns och hur man mår att vara ofrivilligt barnlös för att ha rätt till en respekterad insträllning till hurvida man vill donera ägg eller ej. Alla uttalanden om "det är lätt att säga nej när man inte fattar nåt" typ är bara trista... Och ja, det sägs liksom inte bara som respons på "Ni leker Gud, skäms på er!" (som INGEN ens i tråden skrivit om jag inte missat nåt) utan som respons på nekande svar ang äggdonation.

Att någon annan skriver att det personligen för dem känns som att leka Gud att göra si och så tar inte jag, som mer än väl vet vad ofrivillig barnlöshet innebär, det som en kränkning mot mig.

Jag hade gärna donerat men kan av diverse medicinska skäl inte ens donera blod (såvitt jag vet) och har just nu för mycket annat på gång i mitt liv för att orka ta tag i det här. Kanske i framtiden.

Jag hade gärna skänkt bort mina ägg. Hela livmodern och äggstockarna när jag är klar med dem! (om vi leker med tanken att transplantation skulle vara möjligt - så att någon transsexuell kvinna skulle få nöjet att uppleva en graviditet) Gärna också förutsatt att barnen kan söka upp mig senare i livet, men jag hade inte haft några problem med att förbli anonym för dem heller.

Mina genetiska anlag betyder inte att det blir "mina" barn och jag är säker på att de hade hamnat i ett kärleksfullt hem.

Tycker (utan att för den sakens skull attackera någon!! ni har rätt till era känslor!) att det är tråkigt att så många kvinnor känner så här. Jämfört med män är det säkert långt fler män som skulle kunna tänka sig att ge bort spermier, vilket ju inte på något sätt är mindre "deras barn".

Det var inte min mening att såra någon, men jag känner det som om att en annan kvinna skulle bära mitt barn om jag gav henne mina ägg. Vissa jämställer ÄD med att ge blod- låt dem som känner så donera sina ägg då, eller hur? Om jag själv skulle vara ofrivilligt barnlös så skulle jag hellre ta emot ägg än att adoptera just för att få känna hur det är att vara gravid och att det ju iallafall skulle vara min mans biologiska barn. Min undran är litegrann- hur känner kvinnor som fått ett donerat ägg det egentligen. Känns det som ett eget biologiskt barn eller mer som ett adopterat? Kanske konstig fråga men jag undrar verkligen.
Till er som undrar över hur jag kan tänka mig att ta emot ägg men inte ge säger jag bara: Att skaffa barn är och förblir en egoistisk handling, tillvägagångssätten detsamma.

Har förståelse för att många avstår pga att det inte är en helt enkelt (och smärtfri?) process jämfört med att donera sperma, men det jag pratade om var alltså just inställningen "vill inte ge bort mina barn".

Har jag skrivit det på något sätt? Nej, om du läser igen är det skrivit att allas åsikter ska respekteras. Men som sagt lite ödmjukhet kan man ha när man skriver om en sådan känsligt ämne. Ingen skrev ni leker med gud skäms på er precis som du skriver, men jag har rätt att tycka att det är klumpigt och provocerande att skriva att "det finns en mening med att man är barnlös". Eller att skriva att det är bara och slappna av så blir barnlösa plötsligt fertila....

Därmed har alla rätt till sin åsikt angående äggdonation. Absolut. Men det är svårt att kunna säga 100% om man själv skulle kunna tänka sig ta emot ett donerat ägg när man inte står inför det faktum att det är ens sista utväg. Men nej, det betyder inte att andra inte får ha en åsikt!

fast det skulle aldrig blivigt ditt barn. du ser det altsa heldre "ga till spillo"? jag undrar av ren nyfikenhet

Jag syftade inte alls på någon av dina inlägg!

De kvinnor som har fått barn via ÄD som jag har pratat med har aldrig ens funderat på det. Det är ju deras barn, som de har fött precis som vilken kvvinna som helst. Barnet känns aboslut inte som adopterat! De har ju burit den i 9 månader och den har utvecklats i deras livmoder och mage.

Fast jag tror ju faktiskt att det kan vara så att det finns en mening med att man är barnlös. Det är min religiösa övertygelse att det finns en mening med att våra liv ser ut som de gör. DÄRFÖR upplever jag personligen att det vore att leka Gud. Det är tråkigt att du tycker det är klumpigt och provocerande av mig att ha den åsikten. Men jag har den i alla fall. Och jag tyckte den var relevant i frågan om ÄD eller inte ÄD för min del. Däremot skulle jag inte gå in i en random tråd i "svårt att få barn" och börja läxa upp folk om att det inte är meningen att de ska ha barn. DET vore klumpigt och provocerande, tycker jag.

Och så är det två separata frågor igen, dels om man vill donera och dels om man kan tänka sig att ta emot. det ena ger inte tvunget det andra.

Det är väl en filosofisk inställning huruvida det skulle vara mitt barn eller ej. Som jag ser det så är det mina potentiella barn som finns i mina ägg. Och ja, jag ser hellre att de går "till spillo" än att nån annan kvinna får dem. Precis som min mans miljontals spermier som han "slänger bort" när vi, ja du fattar....