TS, jag vill börja med att säga att smärtan innan krystskedet (den som inte kunde lindras) var jobbig, men inte oöverkommlig.Varje värk kom jag närmare att få träffa min dotter och den tanken höll mig ovanför ytan. När sen krystvärkarna satte in, så blev jag faktiskt imponerad över att min kropp visste precis vad som skulle göras och kunde bara flyta med, under instruktionen av tre fantastiska barnmorskor och undersköterskor.
Det tog tid, men man inser inte hur tiden gått förrän efteråt. EDA:n var jobbig att få, för jag öppnade mig väldigt fort (8 sista cm på 2½h) och jag fick den egentligen för sent för att ha nytta av den. Jag kommer dock att ta den igen. Den och all annan sorts smärtlindring jag kan få, utom sterila kvaddlar som gjorde mer ont än mina egna värkar
Det var fantastiskt att föda. Faktiskt. Det hade jag inte väntat mig att jag skulle tycka innan jag gjorde det. Det svåra kom när man kom hem med sitt knyte och med nöd och näppe kunde skilja upp från ner och fram från bak. Jag skulle rekommendera vilken förstföderska som helst att lita på personalen under förlossningen och läsa på om barnets första månad istället, för när man inte får sova, barnet skriker och kräker om vartannat (Japp, vi fick ett kolikbarn) och amningen får en att gråta av smärta, då vill man veta vad man ska göra för att lösa problemen. Annars går man sönder i själen.