Pojke i klänning?!

Kan bara säga stackars barn... Hoppas den där Linus har äldre systrar som han fått låna klänningen av för jag blir mörkrädd om mamman köpt den enbart till honom!
Mycket låter jag mina barn göra som de vill men om min son får försig att börja gå i klänning så säljer jag nog han! Nää, det gör jag nog inte! Men jag hade nog förklarat åt han att det är tjejer som har klänningar och inte killar. Jag drar min gräns där! Däremot så tycker jag det är snyggt med färg på kill-kläder, lila, orange, lime, turkost.. Finns massa snyggt till killar åxå.
Jag hoppas även att pappan i familjen klär sig i klänning, lika ska väl vara lika?!?! Tänkte mest på att jag själv har en son som är 3 år gammal och han idifierar ju sig mycket med sin pappa, de har snopp båda två, likadana tröjor, deras hobby är ju bilar osv. Han ser ju att de är lika, mer lika än vad jag och gossen är.
Kul för mamman att uppfostra ett kön..
Nää, jag har en pojke och jag har en flicka, sen när de blir vuxna kan de själv få välja om de vill vara hen, han, hon, måne, präst, katolik, bi, lebb eller bög. Då struntar jag i det.

En stor kram till dig som vågar se skillnaderna som alltid finns där.., förstår att du känner dig väldigt trygg, stolt å glad över att vara kvinna.

Åh men du. Min man sprang omkring i klänning och kjol när han var liten. Det var ingen som tvingade på honom klänning, han ville ha klänning/kjol och han fick det. Han hade två bröder som inte var "kjolkillar" och pappa bar aldrig kjol.

Han har aldrg varit förvirrad eller otrygg i sig själv. Han är en välmående vuxen människa med utbildning, jobb och familj. Hur har klänning/kjol förstört honom? Varför skulle det ha  varit synd om honom när han var barn? Han hade en mycket bra och kärleksfull barndom.

Det är säkert mycket från person till person. Jag hade en kille som fick gå hos psykolog läääänge flera år för att kunna bearbeta det att han fick ha klänning på sig, även om han ville, men det tog år av terapi för honom att komma över det. Han ville vara som sin syster som hade klänningar men det tog hårt på honom när han såg foton på sig själv när han var liten och han förlät aldrig sin mamma för att hon lät honom ha på sig det.

Snacka om att ha djupa psykiska störningar. Oavsett klänning eller ej, det låter ju inte sunt någonstans att reagera så.

Han har fått problem bara för att han har sett bilder på sig själv i klänning? Ingenting annat har hänt? Det låter rätt osannolikt.

Ja, ibland behövs det inte mycket för att man ska börja må dåligt..
Sen vet jag inte mycket mer om hur han haft det mer men jag vet att han kunde börja hyperventilera på nätterna för han drömde mardrömmar om den där förbannade klänningen! Så något måste det ha med den att göra!

Som sagt. Djupa psykiska problem.

Nej, faktiskt inte men fotona kan ha utlöst problem som legat och pyrt länge. Problemen behöver dock inte alls vara direkt kopplade till att han bar klänning, men vad han har för slags problem vet antagligen bara han och den han får proffessionell hjälp av.

Stackars barn som får vara den han är? Han är väl inte könslös för att han har klänning, jag är säker på att snoppen sitter kvar även under klänningen. Min son har då inte tappat sin när han haft sin klänning.

Och varför kan inte barn få identifiera sig med båda könen? Min son identifierar sig både med mig och sin pappa, med andra kvinnor i vårt umgänge precis som med andra män i vårt umgänge.
Din som kanske nog identifierar sig med dig om du skulle tillåta honom att göra det.

Det handlar inte om att bli könslös, det handlar om att andra saker än könet är viktigare. Personligheten, egenskaper, intressen är viktigare än om vi har snopp eller snippa