Jag är rödhårig, och jag älskar det! =)
När jag var liten blev jag "retad" och kallad för "Pippi Långstrump" (riktigt varför förstår jag inte, för mitt hår är inte orange och har heller aldrig varit det), men jag tror jag var för dum för att förstå att de retades med mig, så jag tog aldrig illa upp.
I tonåren var det förstås jobbigt då alla kompisar blev bruna och fina, och där stod jag - likblek och fräknig, men det var fort gjort att jag lärde mig att leva med det
Nu, som vuxen, så är jag faktiskt stolt över att vara rödhårig - för det hör ju inte till vanligheten!
(Att det enbart finns två i hela släkten - på både mamma och pappas sida, som är blåögda och rödhåriga gör ju saken än roligare. Det är jag och mormor. ALLA andra är brun/svarthåriga, brunögda och blir bruna som pepparkakor på somrarna.)
Barn där emot "stör sig" ju på allt som är annorlunda, så det är inte alls otroligt att vi redheads blivit/blir retade till och från.
Snart är vår dotter här, och jag önskar inget annat än att hon får ärva mitt röda hår och de gröna ögonen och lockarna från min sambo
Bortsett från att jag önskar att hon är frisk, så klart.