Idag är det jag som känner att jag behöver skriva av mig…
Blev så ledsen igår när ni började skriva om förlossning. Det här blir förhoppningsvis mitt första barn och ja, det var ju det man trodde, att man behövde nio månader för att förbereda sig inför förlossningen. Men hittills har all tankekraft gått till att överleva dagen eller bearbeta det som varit. Det är först förra veckan som jag känner mig någorlunda som människa igen….jag kräks inte lika ofta, mitt blodtryck har stabiliserat sig och jag har började äta järntabletter förra veckan som jag tror har gjort mig piggare… Men nu kommer tårarna istället över de fruktansvärda 4 månader som varit…
Det knäppa är att det jobbigaste har varit att ingen förstått. Om man hade haft 4 månader med medlidande av folk runt omkring så hade det varit en sak men de flesta runt omkring har ju sin egen uppfattning om gravida och när de har frågat hur man mått så har man svarat och då har de sagt att de själva mådde så och så illa och att det går över den veckan eller den veckan, eller hur deras fruar mådde men var så starka och jobbade på ändå. Och började man gråta inför någon så sa de typ bara ” Lilla gumman, du har så mycket hormoner i kroppen.” Som att graviditet inte är något riktigt att tycka vara jobbigt och att vara ledsen över. Nej, det kändes alltid som att alla andra hade haft det lika illa och att så skulle det vara.
Med facit i hand så skulle jag aldrig ha låtit min man åka iväg på utlandsjobb i två månader (typ v 10-19), och han hade nog inte velat åka om han vetat hur det blev. Men ”alla” sa ju att det skulle gå över i v 12-13, så han åkte. Om han hade varit hemma så kanske han mer hade sett att det inte varit ett ”normalt” tillstånd som alla andra verkade tro och tagit mig till en läkare och sjukskrivit mig och tagit hand om mig med mat och allt….
Nu börjar jag gråta bara jag tänker på sommaren. Jag vill också börja fundera på förlossningen och tiden efter men det enda jag kan tänka på när jag läser olika saker är ”Max 3 dagars smärta, sedan är det över, vad är problemet? Det är ju inte 4 månaders utdraget lidande och man måste inte jobba och handla och laga mat samtidigt direkt. Man kommer vara på sjukhus med läkare och tillgång till massor droger.” Eller när man läser om tiden efter att man inte ska ha så höga krav på sig själv. ”Ha som mål att komma ur morgonrocken till kl 13” Haha, vissa dagar har jag inte kommit ur morgonrocken alls på helgerna så det låter ju kanon att ta hand om en unge om man orkar ta sig ur morgonrocken till klockan 13! Och den första tiden är man ju två hemma på heltid...som sagt, jag ser inte problemet...det låter bara underbart jämfört med det som varit.
Jag får väl höra med barnmorskan efter allt det här är över om det finns någon att gå och prata med. För om kan komma och prata med någon om förlossningen så borde man väl få prata med någon om resten av graviditeten också? Eller som vanligt känns det som att det bara är jobbiga förlossningshistorier ”som räknas”. Allt som händer under graviditeten är normalt och det får man stå ut med om man vill ha sin bebis. Men som det är nu så kan jag inte tänka mig att bli gravid igen. Jag förstår inte att man kämpade så för att bli gravid, och tänkte att adoption är sista utvägen. Nu känns adoption som ett finfint sätt att skaffa barn!
Jaja, ledsen för långt meddelande….behövde bara skriva av mig!
