Inte kär i min man

Hur gjorde du för att bryta? Jag försöker att låta bli och glömma bort h9onom men det är skitsvårt. Han är jättesugen och det blir som en magnet för mig.. Bara ett litet sms tänker man men sen då har man ju sabbat igen när hjärtat slår dubbel slag. Man känner sig ju lite taskig också mot honom för han "behöver" mig eller vad man ska säga. Hur gör man!?

Innan jag svarar vill jag säga några ord om själva tråden - och den diskussion som utvecklats här över tid..

Ett par gånger har någon kommit in och (försökt) gjort diskussionen till en fråga om moral, rätt eller fel. I stort tycker jag dock att det har varit ett väldigt bra samtal och en god ton.. bättre än i många andra trådar där det mest tycks handla om att definiera "färgerna" svart - eller vitt...
För min del och utifrån mitt perspektiv har det varit både intressant, lärorikt och skönt att få möjlighet att prata med kvinnor som beskriver sina känslor, sina liv, sina relationer och den bild de fått av tillvaron när allting brakar ihop.

Jag har själv inget som helst behov av att driva igenom en slags gemensam "moraldeklaration" som innebär att vi fördömer otrohet.. I den här tråden har jag inte upplevt att någon direkt försökt försvara sina handlingar eller dåliga beslut.
Frågorna har varit nyansera(n)de och strävat efter att förstå sina egna känslor - och partnerns.. Söka goda vägar vidare i livet, antingen ensam eller tillsammans. Kanske är det olika hur man är och fungerar.. Jag har verkligen blivit sviken och bedragen på många sätt men tidigt valt att försöka förstå, förlåta, försonas och gå vidare.. Min tydliga och bestämda uppfattning har varit (från början och under hela resan) att min fru aldrig medvetet velat skada mig, inte vill mig något ont utan - tvärtom - känner stor omtanke, ömhet och (även) en viss kärlek för mig. Denna visshet har hjälpt mig att överleva och må efter omständigheterna väl.
***
I nuläget bor vi i alla fall ännu ihop men jag söker nytt boende, det är svårt att hitta något (som funkar tillräckligt bra) och tiden går. Under tiden har vi en relativt behaglig och harmonisk tillvaro hemma, det funkar jättebra praktiskt och med barnen - men även relationen är mycket god. Vi skrattar och har mycket närhet tillsammans, det finns omtanke och stöd på alla sätt..
Rent konkret så sover vi nu i olika rum (sedan helgen) och håller en viss hälsosam (tror jag) distans för att underlätta separationen som pågår/väntar.
Något som till viss del är lite komplicerat är att vi har lite olika bilder av processen, något vi pratat om och klarar att "förhålla" oss till;
- Hon har ännu svårt att se hur det faktiskt blir att flytta isär, svårt att kunna tänka sig hur det kommer att kännas.. Tillåter sig nog tanken att hon kanske kommer att ångra sig och eventuellt (i så fall) tror/hoppas det kan finnas en väg tillbaka - på sikt.
- Jag har förvisso slutat att vara helt kategorisk (som jag varit tidigare) och utesluter inte längre något här i livet men i grunden är min utgångspunkt helt annorlunda.. Det är nu jag på allvar "separerar" från henne, bryter och skapar nya bilder för min framtid. Min känsla/bild är att jag hinner rätt långt under de månader (gissar på 3-5) som går tills vi är skrivna på olika adresser..
Skillnaden i processen är att hon (kanske) mer låter tiden gå och känslorna landa på olika sätt.. Slappna av och hitta sig själv.. - väldigt klokt, tror jag, utifrån hennes behov att må bra.
I mitt fall handlar det om ett mycket mer aktivt arbete att glömma henne, lyfta fram negativa bilder/sidor och betona de möjligheter som väntar i ett nytt liv för mig, ett annat liv, frihet och nya spännande äventyr..

Om vi har vuxit isär lite de senaste åren är det inget mot vad som kommer att hända de närmaste månaderna, tror jag.
Skulle vara intressant att höra någon berätta om sina erfarenheter runt detta. Kanske tänker/känner/gör jag helt fel.. Kanske blir det tvärtom..? Vem vet.. Just nu känns det rätt i alla fall. Tror det blir bra i alla fall för mig, hoppas även hon hittar det hon söker.

Me: det är verkligen synd att du blivit så sårad och sviken kanske borde gå och prata med någon psykolog och processa din ilska för jag förstår att ilskan du spyr mot oss är egentligen ilskan mot din fru. Att du inte var tillräcklig för henne att hon insåg att hon inte älskade dig mer något som säkert smärtar henne lika mycket som dig men som hon inte kunde göra något åt och där hon skötte det fel. Det gör ont att bli bortvald men om du mår så dåligt av oss kanske det ÄR bättre att du undviker denna tråd.

Me: det är verkligen synd att du blivit så sårad och sviken kanske borde gå och prata med någon psykolog och processa din ilska för jag förstår att ilskan du spyr mot oss är egentligen ilskan mot din fru. Att du inte var tillräcklig för henne att hon insåg att hon inte älskade dig mer något som säkert smärtar henne lika mycket som dig men som hon inte kunde göra något åt och där hon skötte det fel. Det gör ont att bli bortvald men om du mår så dåligt av oss kanske det ÄR bättre att du undviker denna tråd.

+1. Jag har samma känsla som du M a C.

Me är, helt naturligt, totalt rasande över sin frus svek och när han är inne här och vräker ur sig hat, ilska och förakt mot de otrogna kvinnor som skriver i den här tråden handlar det egentligen inte om oss utan om exfrun.

Men me, eftersom du själv skriver att du lever i ett nytt förhållande, så kanske det vore bra att ta itu med din egen ilska en gång för alla. Det är inte särskilt nyttigt att gå runt och härbärgera sådana känslor i längden utan det är hälsosammare att kunna släppa dem och gå vidare.  Eftersom jag varit i din sits så vet jag vad jag pratar om.
Önskar dig lycka till med det!

Att du inte var tillräcklig för henne att hon insåg att hon inte älskade dig mer något som säkert smärtar henne lika mycket som dig men som hon inte kunde göra något åt och där hon skötte det fel. Det gör ont att bli bortvald men om du mår så dåligt av oss kanske det ÄR bättre att du undviker denna tråd.

Återigen FEL , mitt "hat" eller besvikelse över ert beteende är helt enkelt över ert beteende , era handlingar , det ni gör , mitt ex hamnar i samma kategori helt enkelt för att hon ägnade sig åt samma "aktiviteter" som ni gör.

Så mitt "hat" riktar sig åt era handligar , int er som personer , men eftersom det är ni som utför handlingarna så är det självklart att det är ni som blir träffade.

I mitt nya förhållande så delar vi på den synen över otrohet , även hon har erfarenhet av det , så det är inga som helst problem  , Bara för att jag släppt och kommer över mitt ex sviniga beteende så betyder inte det att jag kommer sluta ogilla själva beteendet. Snarare tvärtom.

Att du själv blivit bedragen och ändå väljer att utsätta någon annan för vad du själv blivit utsatt för är väl knappast något att vara stolt över , ingen plus i kanten direkt  , du om någon borde väl i så fall vetat bättre.

Ang terapi , så är det faktiskt något mitt ex nog skulle behöva mer än jag , hennes nya "förhållande" om man nu kan kalla det så visade sig vara falskt då killen hon bedrog mig för visade sig vara nygift , något jag meddelade hans fru och gav henne mitt ex nummer så att de kunde "prata ut" , mao så blev hon själv lurad på samma sätt som hon lurade mig , lite poetisk rättvisa , något jag skrattar gott åt än idag. Dessutom verkar hon inte alls glad över att jag hittat någon ny när hon själv inte lyckats med det än. Visst kan terapi vara rätt bra ibland , det håller jag med dig om till 100%

Om du jämför mig med en pedofil en du fan sjuk i huvudet!!! Oavsett om din fru gjorde fel i att bedra dig så ska du inte tro att du inte hade någon som helst skuld i att hon mådde dåligt i ert förhållande för it takes two to tango sedan att hon gick till en annan är kanske fel men det innebär inte att du har varit helt oskyldig i ert förhållandes kollaps. Nu är jag helt övertygad om att du behöver psykologisk hjälp för om du inte ser hur hatisk och bitter du är så är det skrämmande. Du ser allt svartvitt och på ett håll vilket nog kommer göra att du kommer ha det svårt i förhållande och i livet framöver du har MYCKET att lära av tex barbapappa som istället för att vara hatiskt förstår sitt eget värde och går ifrån med huvudet högt.

Resten av ditt hat är inte ens lönt att bemöta för jag har redan förklarat men du vägrar lyssna.