Inte kär i min man

Nu är det inte min sak att tycka, det måste man ju få känna själv. I princip kan jag bara utgå ifrån min egen situation och mina egna erfarenheter - som ju skiljer sig lite från dina/era...

Om jag hade fått önska en enda sak vore det att hon verkligen hade ansträngt sig hårdare för att försöka bryta kontakten med sin vän. Jag vet att hon själv tycker att hon kämpade och försökte men uppehållen varade inte särskilt länge, nån vecka som mest mellan kontakterna (och nya lögner till mig). Inte en enda gång kom hon heller till mig och sa/erkände att hon misslyckats, att hon halkat tillbaka - utan det fick (tvingades) jag varje gång ta reda på själv och "dra" ur henne..
Min bild är att hon egentligen aldrig gjorde sina försök utifrån sina egna önskemål, hon ville egentligen aldrig bryta kontakten utan det blev mer efter påtryckningar från mig. Hon hade däför ingen direkt plan/strategi för att bryta relationen utan det kan mest liknas vid att hon försökte "hålla andan"... Dvs. inget annat som ersatte behovet, ingen annan att prata med (istället), inga kontakter med kurator/psykolog etc. Bara "försöka låta bli"...

Kanske bäst jag lägger till att detta är MIN bild av det som hände, hon själv har troligen en delvis annan upplevelse. Vi har lite olika bild/tolkning av vad som är kärlek/förälskelse, behov/beroende av bekräftelse.. Var och en får själv avgöra hur man upplever sin egen relation - givetvis - men ur min kunskap/erfarenhet och synvikel så är en förälskelse fullt jämförbar med vilket "beroende" som helst och därmed även de "verktyg"/metoder som krävs för att ta sig ur och bli "fri" från beroendet...
När hon säger till mig att hon "skulle kunna sluta - men bara inte vill" så hör jag vilken alkis som helst säga exakt samma sak om sitt beroende.. Inga jämförelser i övrigt..   (hennes "beroende" kan mycket väl visa sig vara det bästa/viktigaste som hänt henne.. under lång tid var hon ju "beroende" av mig på samma sätt och då klagade jag minsann inte... )

I princip önskar jag att hon hade älskat mig tillräckligt och värderat det vi har tillräckligt högt för att orka bryta - på det sätt du lyckades med M.a.C.. Tycker det var starkt och modigt gjort, att våga bryta en så viktig relation och kämpa för det du hade/har hemma.

Att du fortsätter nu har jag egentligen inga synpunkter på eftersom det beror på hur du bedömer dina känslor och en möjlig utveckling.. Om din prognos är att det aldrig kommer att bli bättre så är jag tveksam (utifrån vad jag vet)... Även om din man själv säger att han inte vill "slippa" dig så är han troligen inte i stånd att förstå vad som är bäst för honom själv ur ett livsperspektiv.. OM det verkligen är så att han ska "tvingas" leva resten av sitt liv med en kvinna som inte känner någon särskild passion eller längtan till honom..

För min del så skulle jag inte vilja att hon stannade hos mig om hon inte älskade mig fullt ut, inte i längden. Däremot skulle jag nog kunna ge det ganska mycket tid åt att försöka, testa och se vad som hände - förutsatt (givetvis) att det var helhjärtat och att hon lyckats avsluta sin andra relation...

Sen blir frågan alltid hur lång tid man ska ge det.. När är det kört? För sent?
Har hört/läst om folk som hittar tillbaka efter två år eller mer.. och då får en riktigt rejäl passion.. och som aldrig trodde det skulle vara möjligt.

I vårt fall hemma så har vi hela tiden känt en stark attraktion till varandra och även stor närhet, något som jag upplever lite märkligt och svårt att få ihop med att man samtidigt inte känner så stark "förälskelse"... men jag har slutat att spekulera i detta och försöker nu arbeta med mig själv istället, acceptera hennes beslut och gå vidare.

Jag blir bara så förbannad när jag läser denna tråden.

Jag har själv levt i din mans situation Milk and Coffee och det du har gjort mot honom är det värsta man kan göra mot nogon. Det låter här på tråden att det är ok att vara otrogen och det bara äklar mig. Jag kan lova dig att din man går och tänker på det varje dag och mår egentligen skit. Du säger att det är upp till honom att stanna kvar men är du helt ärlig mot honom? Du vill inte vara ensam så du spelar ett spel mot honom, är det rätt? Ena stunden skriver du hur fantastisk/omtänksam han är och hur bra han är mot era barn. Jag kan säga dig att sådana män faller inte från himlen.

Jag blev också bedragen av min fd fru då vi bestämde oss att försöka ett tag till men det klarade jag inte av till slut. Hon gick sen tillbaka till sin älskare och levde ihop ett år typ och nu är hon ensam och jag kan säga dig det att det inte är lätt för henna att hitta nogon bra man längre då det ofta kommer fram att hon har varit ortogen.

Jag tycker mest synd om våra barn när det är hennes vecka och hon har det tufft ensam.
Det är inte meningen att jag ska hacka på dig utan jag tycker bara att du ska vara glad för det du har.

Lycka till!!

jag tycker du ska lämna din man...

jag tycker att du är självisk som stannar och jag tror faktiskt att era barn mår bättre om du mår bättre, oavsett om ni är goda vänner! faktum är att det ju är bättre att ni spearerar INNAN ni hinner bli ovänner för att du inte pallar att göra slut i birst på kärlek.

det behöver ju, som er situation ser ut idag, inte bli oerhört komplicerat även om det såklart är tufft! om du sätter dig ner med honom och förklarar att du älskar honom som vän men att eran realtions lutar där och att du planerar flytta ut när du hittat något  vettigt boende så får nog han acceptera det.

ge honom en chans att hitta den där kvinnan som älskar hoom som du säger han förtjänar!

Visst är där ett visst mått av egoism, det har alla men jag tycker även att det är egoistiskt att rycka barnen från allt de känner är tryggt till ett liv där de ska ryckas mellan två hem varannan vecka bara för att mamma inte tänder på pappa så mycket längre. Jag kan också tycka att det är jobbigt att han känner så mycket för mig och jag önskar att jag kunde känna mer men jag har suttit med honom och berättat vad jag känner att jag kämpar med mig själv och försöker så mycket jag kan. Vår situation var helt annorlunda när jag träffade den andre. Vi levde separata liv utan sex och gjorde knappt något ihop, jag såg vårt äktenskap som dödsdömt, trodde aldrig han ville kämpa och det var lika mycket hans fel att vi hamnade vid detta vägskäl sedan att jag slängde mig i famnen på någon annan var mitt val och något jag måste leva med resten av livet. Nu kämpar vi båda två jag är helt dedikerad till familjen och har inte pratat med den andre på över ett halvår jag kan inte hjälpa att jag känner saker för honom fortfarande och jag förstår det är hemskt för min man men jag vill veta att jag gjort allt för oss innan jag går ifrån, jag är medveten om att jag inte kan leva så här år ut och år in det är inte rättvist mot någon av oss samtidigt har vi för mycket för att bara gå. Ibland kan jag tycka att folk går alldeles för lättvinnligt, byter varje gång spänningen försvinner vad tror ni det gör mot barnen? Fast här i tråden är det många som kämpat men har gjort rätt i att gå.

Det viktiga är att du är 100% ärlig mot din man och du ska veta att han har bekräftese behov på samma sätt som en kvinna har. Och bara för att han vill fortsätta leva med dig så har han troligtvis en ordentlg hat mot dig också, så var det för mig iallafall. Jag kände att jag inte fick tillräkligt med kärlek hemma och jag fick aldrig hör orden "Jag älskar dig" så då bestämde jag mig för att lämna, jag fick nog. Det har varit jobbigt men nu i efterhand så är det nog min fd som ångrar sig mest. Hur skulle du känna det om han nu skulle träffa en annan och bara skita i dig för det gick inte en dag då jag inte kände att jag ville hämnas men tyvärr kunde jag aldrig göra så mot någon annan människa.

Om han hade velat ha ett öppet förhållande där han kunde få bekräftelse både sexuellt och emotionellt men ändå velat ha kvar familjelivet hade det varit toppen för mig men han är inte sån. Hade han haft sex med någon annan som payback hade det heller inte gjort något det unnar jag honom att få känna en annan kropp mot sin han kan ju ändå vilja dela livet med mig. Jag är inte svartsjuk av mig och jag tror att om jag väljer att lämna någon gång så ska jag aldrig ha förhållande med någon som kräver exklusivitet, Jag skulle nog vara mycket lyckligare om jag kunde leva i ett öppet förhållande. Det är den sexuella exklusiviteten som stör allt kolla bara runt på familjeliv så mycket lyckligare många hade varit om de inte var så jäkla svartsjuka däremot säger jag inte otrohet är ok för lögnerna är FEL men att tillåta varnadra att ha sex med andra hade nog räddat många äktenskap. Vet att detta är en kontroversiell tanke men jag hade verkligen kunnat tänka mig att leva så. Hade min man däremot träffat någon annan och valt att lämna hade jag ju så klart blivit sårad efter allt vi försökt men hade ändå inte kunnat klandra honom jag vet ju att jag innerst inne inte förtjänar att ha honom kvar.
Jag bekräftar min man på många sätt, på alla sätt jag kan men skulle jag säga att jag älskar honom så som man säger till någon man är kär i så hade det ju varit en lögn så det säger jag inte men han vet hur mycket jag uppskattar honom och vi gör mycket för varandra mer kan jag inte göra för då ÄR jag ju inte 100% ärlig.

Du lever i en drömvärld. Du kanske skulle tänkt på det innan du skaffade barn. Öppet förhållande ÄR inte hälsosamt för barnen att växa upp i och om du säger att barnen inte behöver få reda på det så är du inte riktigt frisk, för dem får reda på det till slut.

Om det bara är det sexuella som inte fungerar mellan er så borde ni sätta er ner och berätta för varandra vad ni tänder på och vad ni vill få ut rent sexuellt. Ni har tydligen varit ihopa en längre tid så det är väl klart att man inte tänder på varandra som när man träffar en ny. Det finns många sett att krydda sitt sexliv men jag tror man ofta är för feg för prata öppet om det med sin partner.

Eftersom jag har blivit bedragen tidigare så blir jag bara så jävla förbannad när jag läser om andra som gör likadant. Och speciellt när jag läser att beror på att jag "inte är kär i min man" men han behandlar mig bra.

Hade faktiskt varit kul att läsa din mans version på detta.

ps.
håller helt med dig Anonym (me) ...Egoism