Inte kär i min man

Vilken situation. :( Jag har varit med om separationsångest när det gäller arbetskamrater som man tycker väldigt mycket om som vän och det har varit hemskt, som att någon dött när man går till jobbet och de är inte är där längre. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara med någon som man ser som sin själsfrände. Kommer ni hålla kontakten efter han flyttat tror du?

På min front är det tungt som fan just nu. Jag har blomstrat i höst, presterat massor och känt mig väldigt glad men nu känns det som ett bakslag efter en duktighetsperiod. Jag känner mig lite trött och har behov av att bli omhändertagen och peppad och då kommer också längtan efter min andre vän krypande. Just nu saknar jag honom så att jag nästan gråter när jag tänker på det. Vet inte om det är just honom jag saknar, eller "bara" en vuxen person som ser mig, uppskattar mig och som jag kan luta mig mot när jag är trött.
Jobbigt är det i alla fall. Vi har setts en gång sedan före sommaren och jag vet inte om eller när vi kommer att ses igen. 

Tänker ofta på er i den här tråden och undrar hur det går för er och hur ni mår.

Osäker - hur länge skall du orka hålla på så? Låter typiskt kvinnligt i mina öron. Finns inte din man där? Eller låter du honom inte finnas? För min egen del har vi min kärleks slutliga seperation runt hörnet nu. Den har varit seg och långdragen av olika anledningar. Sen kan vi börja leva! Andas! Vara tillsammans!

Vad härligt det låter att ni snart kommer att kunna ha ett gemensamt liv på riktigt! 

Min man finns här men ändå inte. Han är inte den känslosamma typen utan väldigt praktiskt lagd och inte alls omhändertagande, annat än om han kan hala fram sin plånbok för att fixa något.
Jag drömmer om en man med stor famn att bara få ligga och vila i. En man som ser mig och lyssnar på mig och intresserar sig för mina känslor och tar dem på allvar. Min man är inte alls bra på de sakerna, tyvärr. 

Osäker, vi kommer hålla kontakten via facebook, vi pratar där varje dag nu och kommer nog hålla kvar i varann så länge vi kan.. ..... vi är lite oroliga att vi ska må dåligt båda två av det hela men tiden får utvisa vad som sker......
Jag hoppas att vi kan hålla vår flirt vid liv där vi kan ge varandra lite krydda i tillvaron på avstånd och även dela våra tankar.
På sätt och vis kan detta bli en väldigt underbar relation mellan oss två där vi kan ge och ta allt vi vill i fantasin och tankarna ute i cybervärlden  

Osäker, Jag förstår din situation och det låter som vi känner oss precis likadana......  jag gråter titt som tätt och skyller på utmattningssyndrom och tycker så synd om min man som inte räcker till.......

Jag känner att för hans och min skull måste jag snart ta tag i vårt förhållande och ta upp frågan huruvida vi ska fortsätta eller inte, det är inte rättvist mot honom, och även han är ju medveten om hur vi kämpar för att hålla liv i något som för tillfället knappt glöder.....

Det är i alla fall en klen tröst att veta att man inte är ensam att känna såhär...... och det kommer bättre tider det vet jag

Vilken situation för er. Lite bitterljuvt ändå att ni kommer att ha kontakt på Facebook. Just det där med "ge och ta allt vi vill i fantasin och tankarna i cybervärlden" känner jag igen... man kan komma långt in i skallen på en människa "bara" genom nätet, mycket mer än IRL, i alla fall om man har lättare för att skriva än att prata.

Berätta gärna hur det går, vi verkar vara i en snarlik situation. Kram till dig!

Ja här har det skrivits lite igen.

Olyckligt kär: var bara lite försiktig med facebook för det är svårt att helt radera chat och liknande (måste göra det på flera ställen), vet ej om din man är duktig på dator men det var lite så min man upptäckte mig. jag raderade som som bara den men där råkade vara en kommentar från en vän i meddelande som gjorde att han blev misstänksam och sedan rullade det på. Allt som skriv finns liksom kvar och är en risk, mer riskfritt att prata i tel för då kan man inte bevisa vad som sagts.

När det gäller mig så är det upp och ner. Min man försöker verkligen, han är verkligen en underbar man som förtjänar någon som åtrår honom. Jag har mer dåligt samvete nu när jag är trogen än när jag var otrogen för när jag var otrogen så var jag distanserad från honom och tänkte nog att jag skulle bli utslängd när han fick reda på det istället ville han kämpa och jag fick jobba på att komma tillbaka. Vi har det roligt ihop med vänner, familj och barn men jag drar mig för sex för det är så svårt att bli tänd vill inte ligga med honom men måste.
Nu är det ett år sedan jag förlorade min älskade. Jag saknar honom enormt och undrar om han saknar mig med eller om han har gått vidare.
Hatar mig själv för att jag inte kan känna mer för min underbare man.

Osäker... Jag skulle gärna vilja höra mer om hur du har det också, det vore väldigt skönt att kunna prata och dela tankar med någon i samma sits som förstår och inte dömer.... Det är ju inte riktigt något man tar upp vid fikabordet eller ens de närmaste vännerna Säg till i så fall :) cybervänner är också guld värt :) Kram

Åh... Känner igen det, dock hann vi ju inte vara otrogna fullt ut så att säga, men är det ju mentalt på sätt och vis hela tiden..... Ibland önskar jag att min man gjorde ett rejält snedsteg, dels för att jag unnar honom att oxå känna mer och dels för att känna om jag blir svartsjuk.... Kanske det skulle ge nytt liv åt oss eller bekräfta att det faktiskt är över och vi förhoppningsvis kan förbli vänner med ett starkt band då vi har tre gemensamma barn.... När det gäller min hemliga kärlek så snurrar det bara för mig, kan ju inget göra än att se tiden an.... Och njuta av att veta att han finns på ett sätt för mig Och tack för varningen på fb, min man är varken insatt eller själv på Facebook men det gäller att tänka sig för.... Vi mailar lite också.... Ifall vi vill skicka nån bild eller nåt.... :) Kram

Om vi skulle stanna upp för ett ögonblick och fundera på ifall alla dessa "snedsteg" hade kunnat ske ifall vi inte hade all den teknik och dess möjligheter som vi har idag.

Fransmännen anses som de som lever för att flirta och har gjort det till en konstform. Men vad är att flirta? Någon har försökt beskriva detta såhär:

De är två personer som visar intresse för varandra, men de går inte ut och säger det. I själva verket anses det ofta att det är framfusigt att säga det rakt ut. Istället så går man runt det hela som en katt kring het gröt - man skämtar, ger komplimanger och med hjälp av fysiska signaler visar sina egentliga avsikter.

I grunden är att flirta helt enkelt ett sätt för två personer att nära interagera med varandra utan att löpa linan fullt ut. Men när du kommer in bakom avsikten till flirten och den exakta innebörden till den, så blir det mycket mer komplicerat. Flirten behöver inte vara romantiskt eller sexuell - ibland är det bara vänliga skämt utan några andra avsikter. Ibland kan även den ena person ha romantiska avsikter medans den andra bara har sexuella, eller inte ens inser att man någon flirtar med en.

Flirt kan vara ett par ögon och en blick man möter på bussen i affären som lovar något. Eller "det där" som kan uppstå mellan två personer fast det inte behöver leda till något mer. Många anser att en flirt skall stanna där. Att det är just kicken och bekräftelsen som är det som flirten handlar om - just i det ögonblicket - men att det sedan inte bör leda till något mer. Och det är kanske här problemet ligger.

Den som säger att han inte mår bra av en flirt, en liite längre blick från någon man möter på gatan, drar nog mycket på sanningen. För en oskyldig flirt får oss att må bra, stärker vår självkänsla och boostar vårt självförtroende. Vi mår bra av det mao. Och så länge som den är oskyldig så kan ingen ha någon kritik mot den. Det är först när vi väger in andra saker i flirten, när vi vill gå längre och när vi söker något i den samtidigt som vi fortfarande lever i ett (icke öppet) förhållande som det kan bli problem.

Historiskt sett har det varit svårt att gå längre i en flirt. Våra möten har varit begränsade till fysiska träffar (nån på gatan, på krogen, på arbetet osv) där man sedan har skiljts åt och möjligheten till att ta upp flirten igen har varit begränsad utan att medvetet har gett den andre en kontaktväg (med undantag för arbetet då). Men idag har vi så många möjligheter att flirta på nya sätt än vad vi hade för 10 år sedan. Vilket kan bli lockande för många.

Tekniken idag gör att vi kan starta själva flirten via nätet eller mobilen. Vi har Facebook, SMS, mail, chatt, MSN, forum osv. Förut hade via bara snigelpost och ångtelefon vilket gjorde att den impulsiva flirten var svår. Detsamma ifall man ville ta upp den och gå lite längre. Vi kan idag även söka upp personer vi vill flirta med direkt från hemmets lugna vrå eller från mobilen vart som helst vi befinner oss - och starta en flirt eller mer när som helst på dygnet. Och just dessa möjligheter kan bli för lockande för de som kanske är lite kluvna över vad de egentligen vill med en flirt.

Jag tror att det är ganska enkelt att dras in i något som man från början inte (medvetet) hade tänkt skulle leda så långt. Och så hittar man sig själv i ett flirtande med en annan (gammalt ex, jobbarkompis osv) som plötsligt börjar utveckla sig till något helt annat. När den spänningen finns där och blir djupare så kan det bli som "en drog" som bara smakar mer. Man kan inte sluta att messa/maila/chatta och man väntar otåligt på svar. Allt för att det sporrar det som man saknar. Kalla det spänning i vardagen, kalla det flykt. Den finns där. Och teoretiskt så är det inga problem att snabbt gå från en flirt till något mycket mer allvarligt bara på en kort tid. Tekniken möjliggör detta och då använder vi det ifall vi känner behovet.

Vuxna klagar ofta på den yngre generationen att de hela tiden söker blixtsnabb bekräftelse. De vill synas och höras. Det är Instant Gratification som gäller. De är inte intresserade av att bygga upp något under lång tid och att sedan (kanske) får skörda frukterna av det. De vill ha det här och nu! De har ingen lust att vänta. Därför kastar de sig in i dokusåpor och talangtävlingar eller slåss om att bli den mest beundrade bloggaren. Sanningen är dock att det är vi som har skapat denna värld och på senare år så har en del kritik riktats mot denna. Vi hyllar skönhet, karriär och pengar framför allt annat. Att det är vi som förser den yngre generationen med dessa verktyg men att vi samtidigt kritiserar dem för att de använder dem och lever efter dessa värderingar.

Men vi kanske borde fundera ett tag vad all denna teknik i kombination med dessa värderingar gör med oss själva. Det är inte omöjligt att vi är mycket värre en den yngre generationen. Skillnaden är att vi gör det i det fördolda. Och att denna möjlighet med att kommunicera med vem som helst, var som helst, när som helst kommer att leda till en "bakfylla" där vi inte har förstått att vissa saker kan få jobbiga påföljder ifall vi inte tänker till. För det är ju så att alla har rätt att känna och tänka precis som man vill. Men man måste INTE leva ut dessa impulser.  

Nu blev det en lätt filosofisk vinkling på TS. Men de flesta otroheter/affärer/kärlekskonflikter börjar ofta med att en kontakt går över i en flirt men att den sedan utvecklas till något mycket mer som sedan är svår att backa tillbaka ifrån. Och just tekniken vi har idag medger att vi har möjligheter till detta. Något som generationen innan oss inte hade en chans till. Jag vill inte skylla på tekniken eller förbjuda den. Det enda jag menar är att det kan finnas orsaker vi kanske inte tänker på varför folk från början lyckas snärja in sig i något de inte trodde de skulle fastna i. Att man sedan väljer att göra det samt vad påföljderna kan och blir har jag redan skrivit ett antal inlägg om.

de Robespierre...... så sant som det är skrivet .....

jag tillhör inte den yngre generationen och jag skulle inte vilja veta vad mina barn skulle tycka om dom kände till hur jag tänker och känner...... och tyvärr så är nog vår generation lite låst och lever i en roll som vi tror förväntas av oss vilket ibland kan leda till frustration och felaktiga beslut..... men det vi måste lära oss är just att vi själva är ansvariga för att vi går in i rollen, ingen har satt oss där mer än vi själva.

Vi människor är väldigt komplexa... vi har enligt mig en rationell och irrationell del i vår hjärna..... jag har själv snärjt in mig (tack vare den nya tekniken) helt irrationellt i en flirt som jag inte vet hur jag ska ta mig ur..... eller rättelse..... jag vet hur jag tar mig ur den (det har min rationella hjärndel redan konstaterat):

Jag slutar och tar bort kontakten i telefon och datorn....  så enkelt var det gjort....... men det gör jag inte......

alltså kan jag inte skylla på att jag inte vet, då handlar det om att jag inte vill..... samtidigt som jag vill......

haha.... snacka om att det är konflikter mellan de små cellerna där uppe, för tillfället vinner de med förälskelsen och den kemiska reaktion som uppstår då.......

hittade detta utdrag på psykologguiden:
.............................

Förälskelsens biologi

Förälskelsen är styrd av känslor inte förnuft; det sker genom att kemiska ämnen frigörs som har en stark påverkan på oss. Signalämnen som är förknippat med känslor av lycka och njutning strömmar till, bland annat dopamin och fenyletylamin. Kortisol och adrenalin ger energi, oxytocin befrämjar nära förbindelser och testosteron stimulerar sexlusten hos både kvinnor och män.

Förälskelsefasen varar ofta några veckor eller månader, men knappast längre än ett och ett halvt år – kroppen säger ifrån, det tar så mycket energi.

................................

Tilläggas ska att jag är gift och därav dilemmat med att jag inte borde flirta......... och som många i denna tråd kan jag inte hitta tillbaka till mina känslor för min man..... vilket givetvis inte blir lättare av att jag flirtar....... dock flirtar jag inte hej vilt, utan har bara snubblat över en förälskelse som inte allt skulle bli och som heller inte kan bli....

Och det får mig att må så underbart lyckligt och så extremt olycklig och jag undrar ofta varför jag tillåter mig själv att plåga mig, för det är en plåga större delen av tiden, då jag lever för de små ömhetsbetygelser jag får ibland i ett meddelande.....

jag antar att det får mig att känna att jag lever..... hellre känna något än inget alls.....

jag har gjort några inlägg som anonym (olyckligt kär) i denna tråd......

Men det jag vill få fram är att vi är nog extremt många som kämpar med våra känslor och oavsett ny teknik eller inte så har nog människor i alla tider upplevt samma sak.

En fördel med tekniken är nog att om man nu faller hårt så sker mycket kontakt på det mentala planet och en ren otrohetsaffär kanske undvikas..... sedan kan man ju diskutera var gränsen för otrohet går och det finns nog lika många åsikter som människor........

Sedan tror jag i mitt fall att vi är två som verkligen har hittat varandra och i denna fas är vi förvirrade och upplever en stark förälskelse och jag hoppas på sikt när det har lagt sig lite att vi ändå kommer ha en speciell vänskap, för vissa människor känner man att man hör ihop med på något sätt och detta kommer förhoppningsvis finnas kvar på något sätt.........

Fantiserar gör väl de flesta om andra ibland, är det att vara otrogen? Se en porrfilm och bli tänd av den eller få ett sexigt meddelande som du blir upphetsad av..... viss skillnad kanske.... men inte jättestor...eller ??

Vad tycker ni andra?