Inte kär i min man

Vilken konstig man går med på att vara kvar i ett förhållandemed en kvinna som egentligen planerar att lämna honom så fort barnen är stora? Men man kanske inte pratar om det....?

Har barn som är både i tonåren och i lägre åldrar så för mig spelar det ingen roll vad som är bäst... Men att båda åldrarna är dåliga kan jag nog skriva under så för barnens skull så borde inga föräldrar skilja sig. Men samtidigt ser jag också att vi som föräldrar inte blir några bra förebilder vare sig det gäller hur ett förhållande fungerar men också hur glada och välmående vi är påverkar ju hela livsbilden...

Att vara kvar bara för att vänta ut är ingen bra idé tror jag heller, då skulle jag gå om jag vore säker på att mina känslor inte skulle vara något annat än de jag tror de är.

Våra barn är 4 & 7 och jag måste säga att jag är förvånad över hur bra det gått. 6 mån sedan seperationen och visst kan det komma bakslag fram över. Mina föräldrar skilde sig aldrig, borde troligen eftersom jag mäklat fred mellan dem när jag var liten. Jag kan inte minnas att jag sett dem pussas eller kramas, tragiskt!

Vi pussar och kramas och har även sex ca 1 gång/vecka. Vi har mycket kärlek mellan oss men från min sida är det tyvärr bara vänskapligt. Så barnen har definitivt det bättre så här. Jag har ju sagt till min man hur jag känner men han har valt att stanna trotts allt med hoppet om att jag ska känna mer. Hade det varit jag hade jag inte velat vara kvar i det men nu vill han det ändå och allt är ju som jag sagt tidigare jättebra förutom just att bli tänd, för där har jag problem där måste jag fantisera mig bort till annat för att det ens ska funka (det vet han inte förstås) och visst är inte optimalt men man kan inte rycka upp barnen ifrån deras trygga tillvaro bara för mamma inte blir kåt på pappa längre. Jag hatar min situation och jag hatar mig själv.

Milk... Hoppas att maken inte blir bitter sen, för att det inte blev bättre än så här. Likaså du själv. Man lever bara en gång!

Ja det är ju hans fel i så fall jag har ju hört med öppna kort. Vi får se hur det blir i framtiden nu är det en omöjlighet att lämna. Så mycket annat i mitt liv som gör att jag inte skulle palla och vi har trotts allt en bra vänskaplig grund det får räcka för nu, ibland kan jag ändå vara lycklig vissa stunder, det går upp och ner. Jag har i alla fall fått tid till en psykolog själv inte parterapi och det ska bli så skönt att få lätta på trycket och vara helt öppen med någon som inte är connectad med ens liv och som inte får säga något vidare.

*tillbaka på besök*

Länge sen jag var här nu men det gör mig ont att höra din berättelse Milk and Coffee.. Förstår din/er situation ganska väl tror jag utifrån mina egna erfarenheter då jag befinner mig i din mans situation sedan en längre tid.

Efter ett omtumlande och uppslitande halvår, drygt, så känns det lite lugnare här hemma. Vi går stilla mot en separation och ytterst sannolik skilsmässa även om vi ännu är goda vänner och lever relativt harmoniskt sida vid sida. Vi har goda samtal och ställer upp för varandra på olika sätt, får vardagen att funka med allt runt barn, praktiskt.. skrattar en del och har också haft en hel del närhet.
Så sent som igår reflekterade jag (igen) över hur bra vi har det egentligen..  och ändå går vi isär.
Läser om många som har det så mycket värre men som ändå hänger ihop, tror det finns många som upplever sin relation som bra - men som ändå saknar mycket av det vi har till sammans, jag och min fru.

Eftersom jag ännu är mitt i min kris (en lugnare fas iofs) så är det svårt att utvärdera och dra några slutsatser men när jag hör dig, Milk and Coffee, så slås jag av min egen känsla för en tid sedan;
- Jag hade nog önskat att min fru tagit ett större/tydligare ansvar för sina känslor, den dagen hon insåg att de inte skulle gå över.. Visserligen var hon öppen med detta, sa att det nog blir svårt att släppa tankarna/känslorna för den andre. Hon sa även att hon inte ens vill det..
Man kan tycka att det då är upp till mig att bestämma, avgöra, agera - men det är varken lätt eller rättvist tycker jag. Det tog mig ytterligare nån dryg månads lidande att inse detta men det är inte säkert att alla kommer till den insikten alls.
Jag hade alltså önskat att hon själv tog ansvar för sina känslor och lämnade mig mer tydligt. Även om hon inte var helt klar själv med sina känslor och sin vilja för framtiden (tror inte hon är det än) så önskar jag att hon visat mig den respekten - insett att jag aldrig kommer att bli lycklig med henne så länge hon har kontakt med en annan man som hon känner attraktion och längtan för.

Det är nu inte så att jag dömer henne, inte alls. Förstår hennes dilemma fullt ut, hur svårt det varit för henne att släppa taget om en lycklig och harmonisk, stabil familjesituation - samt även relationen med mig. Hon känner ju fortfarande kärlek för mig, det vet jag..
Men jag säger det som vägledning till andra som går i samma tankar - om ni bryr er om er själva och er partner så är det bästa ni kan göra; visa mod och våga satsa på en häst fullt ut..

Nu tycker jag det är imponerande av er som lyckas kapa relationen med den ni förälskat er i, för vissa har ju detta visat sig funka och man klarar över tid att hitta tillbaka i sin relation hemma.. Min fru klarade aldrig att släppa kontakten med den andre, trots att hon gjorde vissa försök. I ett sånt läge är det bäst att inse slaget förlorat tror jag.

Nåja, det var bara lite kort uppdatering.
Hoppas nu det går bra för er alla!

"Det har varit från och till mellan mig och min man, vi har små barn så jag tänkte att det går över. Mer och mer började jag känna intresse för min manliga omgivning men det stannade vid flörtande men så helt plötsligt kom en man in i mitt liv som jag visserligen kännt sedan tidigare men som hänförde mig så till den milda grad att jag tror inte jag upplevt något sådant tidigare"

Hej, Jag kopierade inledningen av trådstarten och kanske du kan förklara för mig?

Hur menar du när du skriver att det har varit till och ifrån mellan dig och din man?...menar du känslorna för varandra eller respekten, något annat? Hur började detta i så fall?...är kanske lite rädd för att hamna där själv. Du skriver att du började känna mer och mer intresse för din manliga omgivning...vad var det som fick dig att göra det? Saknar du något hos din man eller var det sättet din man har som inte gillas?

Jag har inte läst alla inlägg...så det kan ju vara så att redan svarat på dessa grejerna, men om du har tid är jag tacksam om du svarar. Annars hoppas jag att du hittar en väg som känns bra för dig.

Vill du inte ta det i tråden går det bra att inboxa om du vill.

jonte02: Tryck på knappen som visar alla mina inlägg där kan du läsa hela händelseförloppet. Men lite kortfattat hade vi nog hamnat i småbarnsträsket där vi båda var för trötta för att orka ha ett förhållande sedan träffades vi när vi var väldigt unga väntade länge med att skaffa barn när jag tänker efter var vi nog mest vänner redan då, men jag reflekterade inte levde i ekorrhjulet sedan kom jag i en livkris tror jag kände att jag längtade efter kärlek, förälskelse och så kom denna man in i mitt liv och fick mig att känna något som varit dött så länge eller som jag kanske t o m aldrig kännt och det var väl då jag insåg vad som var fel och jag kastade mig handlöst in i det för jag kunde inte stoppa mig själv med tanken på att det inte fanns någon återvändo, nu visade det sig att min man reagerade annorlunda än vad jag trott, han ville kämpa och jag bröt helt med den andre ja och han med mig då han också var gift och ville ha kvar sitt äktenskap. Min man kämpar så och är så snäll och vi har himla kul och jag önskade så att jag kunde känna mer. Jag kan nog klara av att leva vänskapligt rätt många år till men det är som ni säger inte helt rätt mot min man men jag är i en situation som jag inte vill ta upp här av rädsla för att min man läser här och förstår att det är jag som gör att jag vill inte vara ensam och jag vill fortfarande kämpa och har ett litet hopp om att kanske känna mer, det går upp och ner.

Barbapappa01: så smärtsamt att läsa om dig för du har många likheter med min man och genom dig så läser jag hur mycket jag sårar men jag lämnade i alla fall min förälskelse och satsar till 100% sedan att inte känslorna är där helt är inget jag kan göra något åt men jag vill ändå försöka, trycker du det är fel?!