Inte kär i min man

Det är en enorm skillnad , det ena (porrfilmerna) är en fantasi som inte innefattar handlingar , risken att de ska leda till en verklig otrohet är obefintlig. Chatt , mail , sms flirt är inte bara en fantasi , det är på riktigt , risken att det ska leda till otrohet är väldigt stor.

Visst är vi våra känslor irrationella , men känslor utan handlingar är ofarliga , du har tyvärr redan tagit steget till handlig.
Det är stor skillnad mellan känslor och handlingar.

Vad tungt det låter, Milk and Coffee. Även om man så gärna vill lappa ihop allt och bara vara lycklig så fungerar det ju inte så enkelt. Är inte hjärtat med så är det inte.
Jag känner igen det där med sexbiten helt. Allt annat går liksom att förlika sig med; umgås, göra saker tillsammans, träffa familj och vänner. Men när det kommer till sex så är det tvärstopp här. Jag kan inte. Nu har vi typ aldrig sex ändå så det orsakar inga problem. Jag vet dock inte om jag vill leva resten av livet utan sex. Jag vill bli kåt igen och det har jag inte tillsammans med min man på flera år. 

Min personliga gräns för otrohet går när man gör något bakom ryggen på sin man/fru som man aldrig skulle kunna göra med deras vetskap utan att de skulle bli ledsna eller sårade. Den gränsen ser ju olika ut i olika förhållanden; vissa är okej med att partnern har sex med andra, medan andra inte gillar att partnern ens har vänner av motsatt kön. 

Min man är okej med att jag surfar porr då och då, vi pratar inte om det eftersom det är privat, men han vet att jag gör det och jag vet att han också gör det då och då. Han skulle däremot inte alls vara bekväm med att jag sitter och skickar ångande mail till en annan man så redan där var jag väl otrogen kan jag säga. Den biten "hände bara" för mig. Jag var inte alls beredd på att vår konversation över mail skulle hamna där så snabbt som den gjorde och bli så intensiv som den gjorde. Där levde jag bara som i ett rus.
Däremot så övervägde jag länge och noga om jag skulle ta steget från nätflirt till riktiga livet innan jag gjorde det. 

Jag känner så igen din fras "det får mig att känna mig som om jag lever igen". Precis så var det för mig. Jag satt nästan andlös och med blossande kinder och väntade vid datorn och tryckte på F5 för att se om jag fått några nya mail. När jag såg hans namn i mailkorgen så började hjärtat rusa och det var som att drabbas av blixten varje gång. Fjortisvarning på det men exakt så var det och det var så häftigt att kunna uppleva det där igen, känna att jag faktiskt kan känna så mycket och känna mig så levande igen. Min flirt har lärt mig enormt mycket om mig själv. Frågan är om jag klarar av att låta bli att känna så mycket i resten av mitt liv.

Oj, en tråd full med inlägg om mig och mina känslor... men inte skriven av mig...

Är gift sedan flera år och vi har varit tillsammans långt innan vi gifte oss. Vi har barn och utåt sett ett stabilt förhållande.

För ungefär en månad sedan tog jag mod till mig och sa som det var... Jag har funderingar på om vi ska fortsätta den här vägen eller gå åt skilda håll. Vi lever tillsammans men ändå inte. Min man är inte heller bra på att uttrycka sina känslor muntligt till mig, däremot ganska bra på att vara nära och ge fysisk kontakt. Vi har ingen romantik även om vårt sexliv varit fantastiskt fint och bra. Om än inte lika intensivt som han önskat...

Flirtar? Jo, sådana finns också några av under några års tid. Ingen fysisk otrohet men ganska tydligt flörtande måste jag väl medge. Jag vill KÄNNA mer i mitt förhållande. Frågan är om jag kan göra det med min man? Vi har bokat tid hos rådgivningen men inte fått någon tid ännu. Vi pratar och min man jobbar för fullt med att visa sina känslor medan jag går och funderar på vad jag vill, vad jag orkar och hur jag ska ta mig ur situationen...

OM jag går, tänk om jag ångrar mig? OM jag är kvar, orkar jag ta ny sats och gå senare om det inte blir bättre? Förmodar att några av er känner igen de tankarna också...

Ja jag kan inte klaga på att min man inte ger mig uppmärksamhet, han pysslar om mig och vill ha romantiska middagar hela tiden och är allmänt underbar. Varför känner jag då inte mer? Jag kan ju inte lämna en så bra familj för att jag vill känna mig förälskad för att jag vill bli kåt? Det är ju något som lägger sig även med en ny! Jag har väldigt liten familj också så utan min mans familj skulle jag vara mycket ensam och ja jag måste ju tänka på mina små barn de har de så mycket bättre med oss ihopa och min man är ju så snäll så då får jag vackert stå ut för jag har det ju bra i allt förutom sex och visst saknar jag att bli kåt men det är ingen orsak att lämna och göra mina barn så otroligt ledsna, inte när de är så här små jag får stanna tills i alla fall tonåren.

Oj snälla.... Det blir ABSOLUT inte lättare i tonåren!!!!!!! Det är en mycket känslig period i en människas liv då man ska hitta den egna sexualiteten o skaffa egna relationer o hjärtesorger. Att då ha föräldrar som krisar/går isär/träffar nytt kan vara extremt traumatiskt.Tonåringar kan vara vansinnigt fördömande o stenhårda mot en förälskad/nykär förälder. Så att vänta till dess är inte att rekommendera. Mycket enklare när de är små o acepterar vad som sker omkring dem. En tonåring accepterar inte vad som helst utan kan välja bort en förälder som de tycket beter sej "pinsamt", vilket ett mindre barn inte har referensram till att ens föreställa sej.  
Jag vet dock att det är en vanlig föreställning att det blir lättare när barnen är större så att man kan "prata" o "förklara" för dem. Men försök prata om sånt här med en rabiat mensgalen tonårsflicka eller en kille som är konstant kåt dygnet runt. Lycka till!
Det är nog därför så många härdar ut när barnen är små o sen totalhavererar hela familjen någraår senare, när man tror att det ska gå lättare. En fundamelntal vanföreställning bland halvuttråkade småbarnsföräldrar.

En sak till.... vilken börda att lägga på barn att "mamma o pappa fortsatte vara ihop för min skull".  nte för att man eg ville utan för att inte barnen ska bli lessna. Vilken tung börda att bära om man får reda på det, eller senare i livet "listar ut det". Kan ju verka galant o storsint o generöst, men personligen ser jag det som att man lägger en skuld på barnen. "Om det inte vore för dej så...." Och det agerandet kan jag tycka är ett uttryck för den egna fegheten eller oförmågan att göra det man vill göra. En ursäkt för att slippa något obehagligt.....

Fast jag tänkte inte att barnen skulle få reda på det, aldrig att jag skulle skuldbelägga dem.

Jag var själv 14 år när mina föräldrar skillde sig och det funkade hur bra som helst jag förstod dem, speciellt min mamma som var den som ville ifrån och det är väldigt stor skillnad när man är stor nog att förstå än att skäppas mellan två föräldrar när man är 3 och 5 år hur jävla bra är det liksom men jag vet att det är många som rättfärdigar att lämna så snabbt av egoistiska själv att det är bättre för barnen att slitas mellan föräldrarna varannan vecka och olika partners i sina föräldrars liv för att föräldrarna minsann förtjänar att vara lyckliga. jag tror ändå barnen är lyckligare om man har ett stabilt vänskapsförhållande och har ETT hem där föräldrarna prioriterar att vara just föräldrar först, sedan får man lida i det tysta, det är bara jobbigt för en själv ingen kan inbilla mig att det är dåligt för mina barn.

Kan bara önska dej lycka till. Jag har bitit ihop i åratal själv i väntan på att barnen ska bli större. När två var tonåringar o en på väg att bli skilde vi oss utan att kasta skit o blanda in våra skäl. Det har varit fruktansvärt jobbigt för barnen. Speciellt för dottern. Men min historia gäller inte alla.

hej..funderar lite

ni som säger att ni ska vänta tills barnen är äldre...om ni vet att ni ändå skulle vilja lämna, att ni aldrig har sex, kanske aldrig kramas osv, varför vänta? Jag tror det påverkar barnen mycket mer att i flera år växa upp i en familj där mamman och pappan inte visar känslor för varann, då tror man att det är så ett förhållande ska vara när man själv ska ha ett förhållande. Har hela ens barndom varit sån är det ju normalen så att säga. Tänker man så tror jag det i vissa fall kan vara bättre att verkligen lämna när man ändå vet att det är det man skulle vilja.