Inte kär i min man

Jag är glad om jag kan bidra till förståelse men för mig har det nog mest funkat som en slags terapi, att få skriva av sig.. Det kanske framgår också om man följt utvecklingen och ser att det böljat fram och tillbaka - så som det ju gör när man befinner sig i kris.
I ärlighetens namn ska väl kanske också nämnas att det blir en väldigt subjektiv och starkt vinklad bild som framträder så jag skriver här i forum.. Främst beror det på att man (jag) är i ett speciellt sinnestillstånd då jag sätter mig vid datorn, då jag känner behov att dela med mig av tankar och känslor här.
Vid dessa tillfällen så är tanken kanske relativt klar, jag har haft en förmåga att nyansera och vara öppen, generös och förstående..
Det är ganska många som hört av sig till mig privat med uppmuntrande och smickrande ord - och jag har fått en del nya vänner som jag är evigt tacksam för.
**
När allt kommer omkring är jag dock en vanlig enkel man som kämpar för överlevnad, mentalt och själsligen.. Min fallenhet för att skriva har nog inte alltid varit gynnsam för vårt förhållande då min fru blivit utsatt för så ofantligt många brev/mail och även samtal.. Under perioder har hon varit fullständigt dränkt i alla mina tankar, känslor, sorg, oro och ångest...
I mina mörka stunder har jag också burit mig illa åt, varit mer eller mindre kontrollerande och provocerat henne på sätt som jag inte är stolt över. Jag har snoka i hennes dator, telefon och kollat mailen, historiken och även haft koll på hennes olika chatt-alias för att försöka kontrollera vad hon har för sig...
***
för mig själv var det nog bra, viktigt och avgörande att tidigt hitta en försoning med det jag utsatts för - men jag hade (med facit i hand) behövt dra gränsen tydligt tidigare.. Hon har nog inte haft en riktigt ärlig chans att förstå riktigt hur dåligt jag har mått - och mår - inte bara av att bli känslomässigt övergiven utan också av att stå vid sidan och se henne fortsätta en relation med en annan.

Så här i efterhand vill jag gärna tänka mig att hon hade lyckats kapa/pausa helt och hållet om hon verkligen insett hur dåligt det fått mig att må - ända in i märgen av självkänslan. Jag vill inte tro att hon verkligen förstått hur dåligt jag mår av detta - men ändå valt att fortsätta..
**
Om det är något man skulle kunna bidra med (i form av förståelse) - i alla fall utifrån min erfarenhet så är det nog just den detaljen.. Till er kvinnor;
- Om ni verkligen hamnar (eller befinner er) i den situationen så är det en milsvid skillnad mellan att känna känslor för någon annan och att på något sätt agera utifrån dessa.. Ibland i våra samtal har det tyckts mig som att hon inte riktigt förstod detta.. Ung; men om man ändå tänker på en annan - nästan hela tiden - är det inte detta som är problemet, i grunden..!? Är det inte det som till slut kommer att få vår relation att dö?

Ja, visst är det så - men det är ändå en astronomisk skillnad i att fortsätta med kontakten samtidigt som man bor ihop och håller på att avsluta ett äktenskap, en långvarig relation där det ännu finns mängder med ouppklarade känslor och minnen. Barn etc.

- Är det en enda sak som jag skulle vilja råda er till, om ni verkligen vill hitta en positiv väg ut så är det detta;
Visst, ta beslutet om separation/skilsmässa och kör det fullt ut - men kapa relationen med er nya kärlek under hela den här processen.. Kapa helt.. Du kanske tror att det inte spelar så stor roll med ett sms här och där, ett mail då och då.. chatta lite.. ett samtal, någon liten träff..
Man försvarar detta (inför sig själv och partnern) med; "vi har ju inte gjort något.."...

Jag vet nu (och förstår) att många tycker detta är så svårt.. hur ska jag kunna avsluta mitt äktenskap innan jag vet om den nya verkligen är något för mig, att vi passar ihop långsiktigt, sexuellt, praktiskt etc. Tänk om jag skiljer mig "av misstag" och ångrar mig..!?
Ja, detta är faktiskt priset du får betala - precis detta är det exakta "mått" på den omtänksamhet som du är beredd att visa din partner. Du kan givetvis välja att vara egoistisk och tänka på dig själv.. Min lycka är så oerhört mycket viktigare och då kan det inte hjälpas att jag drar honom/henne genom ett hav av ångest tills jag kommit till ett beslut.
- Väljer man att ändå göra det på detta sätt så tycker jag man i alla fall ska vara medveten om vad kostnaden är, och vem som betalar.
***
I mitt fall så känner jag en delskuld i hela processen och lastar inte frun för allt. Jag borde varit ännu tydligare, ännu tidigare, dragit en gräns och sagt stopp - samt (viktigast) varit konsekvent i detta. Då hade hon kanske haft en möjlighet att verkligen förstå mina känslor. Det tror jag inte hon fick, inte fullt ut.
Efter alla våra år tillsammans tror jag inte hon (i så fall) agerat riktigt som hon valde att göra hela vägen.

Du som läser detta kanske har ett val.
Jag har sagt tidigt och flera gånger till olika personer i min frus situation (ung.);
- Om den nya relationen är såå fantastisk, om det nu verkligen handlar om en tvillingsjäl och det är "meningen" att ni ska leva resten av ert liv tillsammans..

Ska då denna relation inte kunna överleva några månaders total radiotystnad? Uppehåll? Paus?
Om den dör efter detta, var det då verkligen så viktigt att det var värt att vända omkull hela sin tillvaro och livet för en hel familj...?

Barbapappa - håller helt med dig. Jag kände att jag har ändå nio år ihop med min sambo och vi har två barn ihop. Jag m¨åste kunna visa honom den respekten att bryta helt med den nya, för att kunna känna efter var jag egentligen står. Det är helt omöjligt att veta det när man är helt nyförälskad. Den "gamla" har inte en chans gentemot den "nya". Den gamla står för slentrian, vardag och tristess. Den nya för spänning o nyförälskelse. 

 Den gamle är "trots allt" ändå viktigare än den "nya" på många sätt. Vill man separera så ska man ha en så smärtfri separation som möjligt. Man kommer ändå fortsätta ha kontakt med barnens far resten av livet...

Och är den nya rätt, ens själsfrände, så kan den vänta några månader. Annars var den ju uppenbarligen itne rätt.   

Det låter lätt och så men hur vet man vad som är rätt för en? Tänk om man väljer fel. tänk om man ångrar sig sen.

Den tanken har jag brottats med hela tiden... Men man KAN ite ha kakan och äta den. Så är det bara... Jag klarade av att ha kakan och äta den i 3 månader. Sen pallade inte mitt psyke mer. Mådde bra av den nya och mådde även bättre och bättre med den gamla. Tillslut MÅSTE man välja. Såvida inte alla inblandade är med på noterna förstås. 

Det är just detta som är livet. Vi tvingas att ta tusentals beslut varje dag (trots att vi inte är medveten om det). De flesta leder rätt. Men en del blir fel. Där lär vi oss att inte upprepa dem (förhoppningsvis). Detsamma gäller att välja vilken väg man skall ta när det gäller förhållandet. Livet kan ses som orättvist eftersom påföljderna av ett felaktigt beslut här kan bli oerhört stort. Men trots allt måste vi ta ett beslut. Annars riskerar vi att någon annan tar beslutet åt en.

I en ideal drömvärld så finns inga felaktiga beslut. Men nu lever i verkligheten och då måste man inse att ens beslut inte bara påverkar en själv utan andra. Och dessutom tvärtom. Andras beslut påverkar en själv hur mycket vi försöker undvika att "drabbas". Vi kan inte leva i en värld där vi är helt immuna. För det skulle innebära att vi måste leva helt isolerade och ensamma. Det vi måste inse är att saker kan förändras och det snabbt. Att vi inte kan ta saker för givet. Samt att spelbordet kan vändas på kort tid och man kan finna sig själv med en dålig hand.

Därför tror jag att man måste lyssna inåt och dessutom tänka med hjärnan i viktiga beslut och inte enbart med hjärtat. För när vi är förälskade så har vi en förmåga att bara se den andre i det ljus och med de positiva egenskaper vi hoppas att den skall ha. Det är ingen bra grund att ta ett beslut på som kan få stor påverkan på ens liv. Trots att det är svårt måste vi försöka att se lite längre. Hur kommer det se ut om 6 månader, ett år osv. Finns det något mer än passion (eftersom den har en förmåga att svalna lite efter ett tag)? Vet jag hur personen är i en vardag? Känner jag till personens alla sidor? Är jag förälskad i personen på riktigt eller har jag bara blivit förälskad i själva förälskelsen (och det ruset)? Är jag verkligen objektiv när jag jämför den jag har nu och den andre? Ger jag mig själv (och den nuvarande partnern) en ärlig chans att komma fram till ett beslut genom att samtidigt låta den andre och förälskelsen "störa" möjligheten till ett ärligt beslut?

Svåra frågor men när vi är förälskade (eller befinner oss i en "flykt") så är det även en form utav rus. Vi behöver inte sova lika mycket, inte heller äta lika mycket. Vi går på moln och vi känner oss höga. Vi vill dessutom bara ha mer eftersom hjärnans belöningscentrum jobbar dubbelskift. Inte den bästa förutsättningen att ta ett snabbt beslut. Att kastas mellan hopp och förtvivlan är också vanligt. Så jag förstår hur svårt det kan vara att ta rätt beslut (trots att den moraliska sidan hos en vet vad man borde göra).
   

de robespiere, bra sagt. jag tror att jag vet vad jag borde göra men jag blundar för att lyssna på den där inre rösten. Den är inte alls lika rolig och jag inbillar mig att jag vill ha mer positivt i mitt liv just nu. Fast det låter säkert dumt, det finns kanske ingen framtid med den andre. Mest oroar jag mig för att det är fel anledningar som gör att jag inte kämpar mer för det jag har. Hur länge måste man bryta med någon för att inte bli så påverkad av förälskelsekänslan?

Hur lång är ett snöre?

Tror inte att man kan ge ett enkelt svar på din fråga om hur länge man måste bryta. Dock är det väl så att du känner att något saknas hemma och den andre fyller detta tomrum  - vad nu detta tomrum består utav. Det kan vara allt från att du just nu är behov utav någon typ av stimulans pga att allt känns "tråkigt". Han blir guldkanten på tillvaron. Men det kan även vara så att han har fått dig att vakna upp och inse att något fattas som du tidigare har valt att negligera. Eller 1000 andra orsaker. Det är just detta som du måste lista ut.

Att dina känslor just nu favoriserar ruset istället för logiken är inget ovanligt tror jag. Om en del bottnar i att du har det allmänt jobbigt eller "tråkigt" så tycker du säkert att du inte behöver ytterligare ett problem på halsen att lösa - trots att du genom att välja ruset låter problemet fortsätta att växa.

För mig har det nu gått tre veckor sen jag bröt med "den andre". Och helt plötsligt känns han väldigt väldigt avlägsen. Tänker på honom varje dag och kan känna att jag skulle vilja ringa honom, bara som vän. Men jag vet att han försöker komma över mig också och därför tänker jag inte göra det. Dessutom skulle jag återigen börja tänka på honom på ett annat sätt igen.

MEN, då visste min hjärna att den nya egentligen inte alls var rätt för mig. Om den nya känns HELT rätt, så vet jag inte hur lång tid det kan ta...

Han känns rätt på ett sätt men jag tror inte vi kan leva tillsammans längre fram av olika anledningar. just nu är det så mycket i mitt liv bara som är tungt och jag vill itne förlora en glädjekälla eller vad jag ska säga. Men det är så förvirrande allting, jag är över era erfarenheter här det hjälper lite också. Även om det känns tråkigt då jag inser mer och mer att jag nog måste bryta kontakten med min vän :(
Eller finns det inget annat sätt?

Rensar bland trådar, ska stänga mitt konto här för gott. Börja leva. Snart ett år sedn senaste uppdateringen här.. För er som minns mig så vill jag bara säga att vi inte lyckades hitta tillbaka men har skiljts som vänner. Relationen är väldigt bra men separerade sen i våras. Skilsmässan klar strax och livet går vidare. Sörjer lite över att det blev som det blev men man får försöka skapa sig ett bra liv ändå.