Inte kär i min man

Mycket diskussioner här, läser och följer.
Jag hoppas att vi som vuxna kan stötta och ge olika synvinklar grundat på olika erfarenheter. Självklart är vi inte här för att stötta och hejja på otrohet.
Mitt liv rullar på, nej fel, det är tuffare än någonsin. Jag står inför en jul som jag skall för första gången fira utan mina barn. Kan knappt andas när jag tänker på det. Min kärlek som jag skilde mig pga, är mitt uppe i sin skillsmässa och jag försöker stötta och finnas där, men det är svårt på avstånd.

min nyfikenhet är stillad, sitter i sammasits fast jag är den "drabbade sambon" 
nu kommer några frågor igen om det är okey????svara på dom du vill svara på..det kanske kan hjälpa mig lite i min process

vad menar du med att du är rädd att "falla tillbaka i gamla spår igen" vara otrogen igen?? 
"hålla dörren öppen" är det för att honom som en plan två om det inte funkade med sambon?? 
tror du att det är ok om jag säger till min sambo att bryta all kontakt eller måste hon bestämma det själv, vill inte utöva nån form av kontrollbehov mot henne.typ kräva att se mail och sms etc.?
är lite villrådig efter som det här är ganska nytt för mig 

 

Jag har brottats (och brottas) med samma frågor som du, tyngdlös, och för min del kom jag till slut (tog rätt lång tid) fram till att jag själv måste ta ställning till vad som är ok för mig - och agera efter detta..
Ägnade ca. ett halvår åt att försöka hoppas, påverka och även försöka manipulera min fru till "rätt" beteende utifrån den bild jag upplevde var rätt och riktig.
I nuläget har jag insett att det finns ett slags "beroendeliknande" tillstånd och jag har inte förtroende nog att påverka henne att bryta sig ur det beroendet. Hon vill inte sluta med sin "drog" utan den är (så att säga) viktigare för henne än mig och familjen. Väl jämförbart med någon som missbrukar droger (även om det givetvis inte är destruktivt för henne på samma sätt - kanske är det både rätt och underbart...).
***
Min slutsats nu är att jag måste acceptera ett tillstånd där hon söker någonting (oklart vad), vill fortsätta med detta och även har tagit beslutet att det är värt att lämna sitt äktenskap.
Utifrån denna situation måste jag ta beslut om hur jag vill/orkar agera.

Tror du är i en liknande situation...
Jag har haft en massa kontrollbehov (och får fortfarande återfall) där jag undrar vad hon håller på med etc. men det blir fel fokus. Det hjälper inte henne till "rätt" val/beteende och det hjälper inte heller mig att uthärda på något bra sätt. Tyvärr..
Gilla läget, acceptera och gå vidare - eller (om man orkar); låt henne hålla på med allt hon behöver, testa andra och leva livet medan du troget väntar, om du orkar och mår bra av det.. (jag klarar inte den vägen, tyvärr, men det finns de som gör..)

Haha , psykobablet biter inte riktigt... jag mår alldeles utmärkt  , jag har bara svårt för folk som beter sig som arslen mot sina nära och sk kära  , alla andra är jag hur trevlig som helst mot,  lite som fantomen , god mot dom goda , tuff mot de tuffa.

Som jag skrivit tidigare så ogillade jag otrohet innan jag själv blev drabbad , och jag ogillar det ännu mer nu såklart , kommer nog ogilla otrohet och alla typer av svek så länge jag lever. Dessutom om du nu ändå har analyserat mina inlägg så lär du ha märk att det är rätt många som ogillar och kriticerar otrohet... så vi är nog rätt många som är "bittra" , måste vara jättejobbigt för dig ?

Men nog sagt , ni kan få har er klubb ifred , ska inte gnälla mer , fortsätter mitt "korståg" någon annanstans.

Ja sambon är rädd att jag ska va otrogen igen. Och jag är rädd för att han ska falla tillbaks i sina gamla spår (vi är båda överrens om, och även terapeuten att det är sambon som är den största orsaken till att vi glidit i isär. Sambon har varit elak, cynisk, sarkastiskt, bara prioriterat sitt eget liv och inte varit det minsta lyhörd itll att han faktiskt har en familj också. Han har aldrig sagt att han älskat mig och om jag klätt upp mig för fest, så påpåkade han dirket nåt negativt på mig. Men oj, varför har du inte sminkat över dina ringar under ögonen. typ). Är rädd att han blir sån igen.... Han jobbar stenhårt på att förändra dessa saker mha terapi och det går framåt...

Ja hålla dörren öppen är nog om det inte funkar med sambon. Men jag räknar inte med att han kommer att stå kvar och vänta på mig... Jag vill ju ge sambon 6-12 månader iaf...

Ja min sambo försökte tvinga mig att bryta. Skitjobbigt. För det måste ju komma ifårn att man vill det själv. Så jag bröt, men spelade lite martyr. "jaha, nu ser du att jag brutit, är du nöjd nu". Typ. Och så gick jag hemma och var miserabel för jag saknade den andre så mkt. Men sen sa sambon en kväll att "nej, jag orkar inte kämpa mer nu, du har ju så mkt känslor för den andra, så jag tänker försöka komma över dig nu. Detta plågar mig så fruktansvärt". När han sa så, så blev han helt plötlisgt intressant igen. För så länge jag hade sambon "lindad runt lillfingret" så var det ju lätt för mig att tänka att det inte spelade nån roll vad jag gjorde, sambon skulle ändå alltid älska mig och bara mig.

Men för mig var den andre en person jag visste att det aldrig kunde bli nåt med. Han var mkt yngre, hade inga barn, bodde långt från mig och var ej beredd att flytta. Jag tänkte lite logiskt. Vad kan det bli av detta. Det okmmer ändå ta slut förr el senare pga praktiska orsaker... Därför var ju valet tillslut ändå rätt lätt för mig.

Med han här, menar jag den andre. Räknar inte med att han väntar på mig.

Det stämmer nog med vad barbappa säger. Han beskriver mkt bra. Du får känna efter vad DU vill och vad DU kan stå ut med.

Det där med att kontrollera, tvinga henne t saker, be om att få läsa hennes sms, etc, tror jag inte ett dugg på. Det kommer bara göra att hon tycker illa om dig.

För mig var det som sagt när jag märkte att sambon kanske inte okmmer att finnas kvar/vilja ha tillbaks mig om ett halvår-år som blev avgörande. När jag märkte att han tänkte gå vidare utan mig... Och att han verkligen menade det... Då hade han försökt, kämpat, gjort allt för mig, stått ut med allt i flera månader först....

har tänkt att man borde träffas igen för att känna efter om det verkligen är rätt att bryta. Men en inre röst säger mig att det inte blir lättare. Lurar jag mig själv när jag tänker så? känns lite som du skriver ... bara en gång till... fast jag vet innerst längst in att det aldrig kan bli vi ändå till slut. Varför kan jag inte basra släppa taget och glömma ?

Det beror ju hellt på vad du käner för din partner. Det är ju ER det handlar om. Finns det den minsta chans att ni kan fortsätta ihpo (hade ni barn? Har missat), så tycker jag du ska bryta med den andre HELT. Iaf tills vidare.... Hörs man inte o ses inte så är det lättare att glömma. Eller glömma gör man väl egentligen aldrig, men iaf att man kommer över den värsta förälskelsen. Är helt säker på att jag kommer att känna lika för "den andre" om vi skulle höras om ett halvår. därför kan vi ite höras alls. Inte så länge jag tror att jag och sambon har en chans.

Man måste välja helt enkelt. Hade barnen ej varit inblandade hos oss hade jag gått för längesen tror jag. Men om det nu tar slut mellan mig och sambon så vill jag kunna se tillbaka om tio år och tänka att jag iaf gjorde ALLT för att rädda detta.

Tror överlag att folk "ger upp" för lätt. Har äldre kollegor som säger det iaf...

Men känns det HELT fel med den man lever med och man går och mår dåligt, så är det ju inte värt det. För då går det ju ut över barnen cokså.

Jag har följt bla barbapappas inlägg och tyckt att det gett mig otroligt mycket att läsa hur det upplevs från andra sidan. Min exmake var inte lika bra på att uttrycka sina känslor och tankar. Om ett par skall överleva och ta sig igenom känslomässig otrohet, måste viljan såklart finnas hos båda. Och en bra grund från början, med massor av kommunikation, respekt och tillit. Tror jag! Att efter 15 år i mitt fall, känna något för en annan, efter knackliga småbarnsår osv, är väl inte omänskligt direkt. Man ser helt plötsligt allt man saknar. Sen är frågan hur man hanterar det. Jag vågade inte öppna mig för min man, när han kom på sms och mail, började hans projekt "jag kan ändra mig" osv. Medans jag fullföljde mitt projekt att lämna. Jag vill själv aldrig behöva gå och lägga mig bredvid någon som tänker på en annan. Den känslan var stark för mig. Oavsett hur det skulle bli med den nya kärleken, ville jag lämna. Någon måste tillslut vara stark nog att ta ett beslut. Två parter som surrar runt i osäkerhet är tortyr för båda.

Det har du rätt i.