Inte kär i min man

Efter att ha hängt har i ett drygt halvår nu så har jag förstått att det tar lång tid att bryta upp ordentligt från en djup och nära relation.. Längre än jag på förhand hade trott. Har också förstått (via andras erfarenheter) att det finns alla möjligheter att hitta tillbaka - om man verkligen kämpar och vill - även efter ganska lång tid..
Kanske är det så att man till slut helt enkelt känner när det är klart, när det är slutåkt...? Jag själv har inget svar på det.
För mig var det alldeles nyss jag kom fram till, i alla fall, att jag inte kan fortsätta leva utifrån de förutsättningar som rått en längre tid nu. Att leva i en relation där man inte är nummer ett, inte älskad fullt ut - och ständigt/regelbundet blir undanskuffad är såpass tärande på självkänslan och det var här jag fick nog, för min egen del. Det är säkert olika.
Jag tröttnade alltså inte på henne (det har jag nog inte gjort än, riktigt) men på mig själv och det självförakt jag utvecklat då jag hela tiden fortsatt att hoppas trots att hon så tydligt misslyckats med att skapa förutsättningar för oss och en gemensam framtid.

Har sagt många gånger till henne att jag hade kunnat tänka mig ett enormt tålamod (kan alltså förstå Milk and Coffees man) även om hon inte känner att alla känslorna fanns på plats. Jag både hoppades och trodde att vi verkligen hade möjligheter att hitta tillbaka - men då hade det behövts finnas en (verklig) vilja och beslutsamhet att kämpa. Eftsom denna vilja aldrig fanns, eller var tillräckligt stark, så blev det dock en akademisk fråga..
Tidsfaktorn blir dock en kombination av olika faktorer; med full satsning och kämpaglöd kanske man orkar länge - i alla fall så länge tillvaron är relativt harmonisk och fungerande.. Finns inte viljan att kämpa så är det rimligt (och klokast) att ge upp snarast möjligt..

Jag håller helt med Anonym (me)
Denna tråden är bara till för er otrogna för att ge varandra minde skuldkänsla. Ni förstår inte själva hur mycket fel ni gör. Det är klart att ni tycker att alla verkar tycka som ni och det beror ju på att ni är inne på samma forum där alla är egocentriska. Ni kanske skulle försöka vara öppna med era åsikter inför alla era vänner och familj så ska ni snart märka vad folk tycker om er.

Milk:
Du säger att du är 100% ärlig men då får du förklar vad du menar med
"jag är i en situation som jag inte vill ta upp här av rädsla för att min man läser här och förstår att det är jag som gör att jag vill inte vara ensam"
Hur falskt låter inte det???

Barbapappa01:
Hur har det gått för dig? Är du fortfarande tillsammans med din fru eller har du gått vidare? Det kanske du redan har skrivit men jag har inte läst hela tråden

Du är en klok man barbarapappa01, där har ni något att lära er av, ni andra bittra arga män

En sista gång säger jag att vi vet att det inte är ok att vara otrogna samtidigt är det många faktorer som ändå ledde oss till det och det är något vi lever med nu världen är inte svart och vit och jag är ledsen för er skull att ni inte har förmågan att förlåta och gå vidare. Det finns så himla många som lever år ut och år in i vänskapligt äktenskap där de inte går över gränsen som vi gjort men de känner innerst inne samma som vi förutom att de blir bittra av att tänka att blev det inte bättre än så här?! Så många jag läser om här på FL där kvinnorna inte vill ha sex men allt annat är bra det är inte för att de blivit osexuella det är för att de inte tänder på sin man, tragiskt är det men ett faktum. Så var det lika mycket förr men då hade kvinnan en annan position och härdade ut hela livet. Som mitt äktenskap såg ut när jag träffade den andre så såg jag det som dödsdömt så hade jag inte kunnat leva resten av livet då hade jag blivit en bitter gammal kärring, den andre öppnade upp mig för livet och jag insåg hur det var att leva, jag vet att det är fel och ett svek och jäkligt taskigt mot min man men hade det inte varit för affären hade vi inte haft det så bra som vi ändå har idag. Han har ändrat sig så mycket och även jag, sedan att jag fortsätter kämpa med min känslor är en annan sak det har ju inte gått så lång tid men jag vill verkligen ge det en ärligt chans sen kommer jag inte gå år ut och år in och hålla fast vid honom han förtjänar mer men jag hoppas det finns en chans att hitta tillbaka men tills dess är detta ett bra forum att ventilera med folk som känner som jag så nu är jag trött på moralkakor från bittra lämnade och arga män, irriterar jag er så mycket sluta läsa här då!

hmmm: du innan du dömer och tror att jag ändå har en annan och så, då berättar jag vi har ett sjukt barn som behöver oss båda men det har du egentligen fan inte något med att göra!!!! Jag är i detta forum för att kunna prata med likasinnade och jag vill inte min man ska läsa här för trotts att han vet hur jag känner så skulle det såra att läsa det på pränt och det är onödigt sedan döljer jag inget men det finns väl ingen anledning att slänga det i ansiktet på honom!! Irriterar du dig så mycket på mig tycker jag du ska gå ifrån detta forum!!!

Jag förstår att det inte är lätt att ta hand om ett sjukt barn men om du är kvar med din man pga att det är lättare att ta hand om barnet är ju inte det riktigt ärligt mot din man heller. Det kan ni ju göra även om ni är sepererade om ni nu är så goda vänner.

Forumet är till för alla och om du bara vill få råd från personer med samma åsikt som du så är du ute och cyklar. Man måste kunna se det från olika sidor om man ska kunna gå vidare.

Tror faktiskt inte du förstår hur det är skulle vi skeppa ett sjukt barn mellan oss varannan vecka bara för att jag inte har attraktion till min man helt ärligt?! Jag har väldigt starka känslor för honom och vi har många bra grejer ihopa och vårt äktenskap har ändrats till det bättre och jag HAR helt brutit med mitt förra snedsteg och jag vill se om vi kan hitta tillbaka min man är inte lika fördömande som du han har förmågan att förlåta det har faktiskt inte gått så lång tid och jag vill se om det finns en chans att hitta tillbaka gör vi inte det så får vi gå skilda vägar men nu är det fokus på vårt barn för det är barnen som trotts allt är viktigast.

Lycka till!! Du verkar ha en bra man isåfall, ta vara på honom då.

Innan jag svarar vill jag säga några ord om själva tråden - och den diskussion som utvecklats här över tid..

Ett par gånger har någon kommit in och (försökt) gjort diskussionen till en fråga om moral, rätt eller fel. I stort tycker jag dock att det har varit ett väldigt bra samtal och en god ton.. bättre än i många andra trådar där det mest tycks handla om att definiera "färgerna" svart - eller vitt...
För min del och utifrån mitt perspektiv har det varit både intressant, lärorikt och skönt att få möjlighet att prata med kvinnor som beskriver sina känslor, sina liv, sina relationer och den bild de fått av tillvaron när allting brakar ihop.

Jag har själv inget som helst behov av att driva igenom en slags gemensam "moraldeklaration" som innebär att vi fördömer otrohet.. I den här tråden har jag inte upplevt att någon direkt försökt försvara sina handlingar eller dåliga beslut.
Frågorna har varit nyansera(n)de och strävat efter att förstå sina egna känslor - och partnerns.. Söka goda vägar vidare i livet, antingen ensam eller tillsammans. Kanske är det olika hur man är och fungerar.. Jag har verkligen blivit sviken och bedragen på många sätt men tidigt valt att försöka förstå, förlåta, försonas och gå vidare.. Min tydliga och bestämda uppfattning har varit (från början och under hela resan) att min fru aldrig medvetet velat skada mig, inte vill mig något ont utan - tvärtom - känner stor omtanke, ömhet och (även) en viss kärlek för mig. Denna visshet har hjälpt mig att överleva och må efter omständigheterna väl.
***
I nuläget bor vi i alla fall ännu ihop men jag söker nytt boende, det är svårt att hitta något (som funkar tillräckligt bra) och tiden går. Under tiden har vi en relativt behaglig och harmonisk tillvaro hemma, det funkar jättebra praktiskt och med barnen - men även relationen är mycket god. Vi skrattar och har mycket närhet tillsammans, det finns omtanke och stöd på alla sätt..
Rent konkret så sover vi nu i olika rum (sedan helgen) och håller en viss hälsosam (tror jag) distans för att underlätta separationen som pågår/väntar.
Något som till viss del är lite komplicerat är att vi har lite olika bilder av processen, något vi pratat om och klarar att "förhålla" oss till;
- Hon har ännu svårt att se hur det faktiskt blir att flytta isär, svårt att kunna tänka sig hur det kommer att kännas.. Tillåter sig nog tanken att hon kanske kommer att ångra sig och eventuellt (i så fall) tror/hoppas det kan finnas en väg tillbaka - på sikt.
- Jag har förvisso slutat att vara helt kategorisk (som jag varit tidigare) och utesluter inte längre något här i livet men i grunden är min utgångspunkt helt annorlunda.. Det är nu jag på allvar "separerar" från henne, bryter och skapar nya bilder för min framtid. Min känsla/bild är att jag hinner rätt långt under de månader (gissar på 3-5) som går tills vi är skrivna på olika adresser..
Skillnaden i processen är att hon (kanske) mer låter tiden gå och känslorna landa på olika sätt.. Slappna av och hitta sig själv.. - väldigt klokt, tror jag, utifrån hennes behov att må bra.
I mitt fall handlar det om ett mycket mer aktivt arbete att glömma henne, lyfta fram negativa bilder/sidor och betona de möjligheter som väntar i ett nytt liv för mig, ett annat liv, frihet och nya spännande äventyr..

Om vi har vuxit isär lite de senaste åren är det inget mot vad som kommer att hända de närmaste månaderna, tror jag.
Skulle vara intressant att höra någon berätta om sina erfarenheter runt detta. Kanske tänker/känner/gör jag helt fel.. Kanske blir det tvärtom..? Vem vet.. Just nu känns det rätt i alla fall. Tror det blir bra i alla fall för mig, hoppas även hon hittar det hon söker.

Vi sitter i precis samma sits hemma. Exakt som du beskriver. Fast jag är i samma position som din fru (el sambon, minns ej vad du sa) Jag ville känna efter, va ensam, kanske dejta den "nya" och märka att gräset inte är grönare. Och se om mina känslor för sambon fanns kvar. Och på sikt kanske det kunde bli vi igen.

Men min man sa att han är inte beredd att ge mig den tiden på det sättet. I samma ögonblick som jag skulle flytta ut, skulle han själv börja sin process att försöka gå vidare. Han var inte beredd att stå och vänta med öppna armar och jobba med sig själv hos terapeut och allt, medan jag levde loppan på annat håll. Det vore för smärtsamt tyckte han att vänta på att nån KANSKE kommer tillbaks. Och då isåfall försöka läka såret med otrohet coh tillit.

Det har verkligen förändrats till det bättre hemma. Sambon har blivit en helt annan person, så som han egentligen vill. Jag med. Vi har bättre dialog och bättre kommunikation. Och när jag insåg att jag kan förlora allt detta för en liten flirt (som ändå inte kommer leda till nåt pga vissa praktiska anledningar), så kände jag att det inte var värt det längre. Det kan fortfarande bli så att vi lämnar varandra, men just nu har vi bestämt oss för att ge det ett till, sista, försök. Vi är med varandra för att båda vill. >Och det känns underbart. Detta med otroheten (som jag berättade om) och att han mer el mindre svikit mig (på andra sätt) har liksom skapat lite luft mellan oss. Det vi har nu är mkt starkare på nåt sätt... Och om vi ändå bestämmer oss för att gå isär så kan jag känna mig trygg med att det var rätt beslut och inte ett beslut som var grundat på att jag blev hastigt och lustigt förälskad i någon annan.

Där är vi nu. Har brytit med den andra HELT, sen ett par veckor itllbaks. Saknar honom fortfarande, men mindre för varje dag. Har också en lägenhet, men den har kommit att vara mer än "tillflyktslägenhet". Där man är ibland när man behöver andrum. Lyxigt egentligen...

Ville bara dela min historia. KÄnner igen mig så mkt om det ni skrivit.

Hur gjorde du för att bryta? Jag försöker att låta bli och glömma bort h9onom men det är skitsvårt. Han är jättesugen och det blir som en magnet för mig.. Bara ett litet sms tänker man men sen då har man ju sabbat igen när hjärtat slår dubbel slag. Man känner sig ju lite taskig också mot honom för han "behöver" mig eller vad man ska säga. Hur gör man!?