Inte kär i min man

Antar att man borde vara glad för att tråden länge höll en god ton och var väldigt givande för människor som försökte förstå denna svåra relationsproblematik ur flera perspektiv. Det har gett mig mycket på många sätt att få lyssna på kvinnor som öppet berättar om sin svåra situation och under lång tid förkom väldigt lite av den bitterhet och fördömande som brukar kväva varenda tråd i ämnet. Jag vet av erfarenhet att det finns många, många fler nyanser och intressanta perspektiv än frågan om rätt eller fel, ond och god, fin och ful, svart eller vitt. Det är tragiskt att ni (några) bittra, bedragna och känslomässigt förlamade av självömkan känner en slags tvångstankar att flyta omkring här på forum i jakt på varje svag människa som öppnar sig och blottar sin mänskliga svaghet. Ni läser inte ens trådarna längre utan skjuter reflexmässigt och försöker lösa era egna historiska tillkortakommanden genom att ge er på människor ni inte ens känner, än mindre deras känslor eller relationer. Relationer och förutsättningar som så totalt kan skilja sig ifrån er egen resa. Det mest tragiska är att ni inte inser att ni inte hjälper någon, varken dem ni anser er nödda att moraliskt avrätta, övriga läsare eller er själva. Ni kväver bara samtalet, tystar människor som vill öppna sig och ger mer och mer näring åt mörkret som aldrig släpper taget i ert innersta. Nu är inte jag på sidan som bedrog men OM jag vore det hade dessa bittra vendettor snarare gett mig en bekräftelse på att det var rätt att vara otrogen. Jag skulle aldrig kunnat tro att människor som inte kan se bortom sin egen bitterhet någonsin har varit mottagliga och öppna för att faktiskt prata om problemen i relationen. Jag vet att den här tråden hjälpte många att inse hur mycket deras otrohet skadade, inte för att de blev moraliskt fördömda och hånade utan via ett öppet samtal, byggt på förståelse och försoning snarare än bitterhet och förenklade moralkakor. Det är med lite sorg jag ser hur ännu en riktigt bra tråd dödas av några bittra människor som inte orkat resa sig ur dyn och göra något vettigt av sina liv efter att de blivit bedragna. Tack för ordet alla gamla vänner här. Jag antar att denna tråd snart kommer tystna igen eftersom samtalet dog.

Nej, den behöver inte dö - det finns så många som behöver dela med sig av sina historier.
Jag hittade denna tråd igår och kände nån slags befrielse...att det som händer mig är helt mänskligt, det finns så många andra i samma sits.

Vi har haft många många problem under flera år jag och min man. Förra året höll det på att braka helt åt helvete men vi har pratat och pratat om och om igen och nu kan jag ibland känna att vi kanske kan hitta varann igen. 

Det jag har svårt att komma över är att JAG inte gjorde nåt TIDIGARE! Jag skulle ha bitit ifrån för länge sedan, sagt att vi ska ta en paus och GJORT det också! Men jag trodde inte på mig själv, antog att det var helt normalt det jag upplevde och att jag inte kunde hitta nån bättre man. Jag var så rädd att bli ensam. 

Förra året kom en annan man in i mitt liv, han var den som fick mig att inse att saker inte stod rätt till. Varför jag inte lämnade min man är en gåta, även om jag nu inser att jag inte skulle ha lämnat för att fortsätta mitt liv med den andre karln. Jag skulle ha gjort det för MIN EGEN SKULL!

Men som sagt, många samtal har jag och min man haft och kanske har vi en framtid tillsammans trots all, jag vet inte än. Han vet vad jag känner - att jag inte älskar honom som jag en gång gjorde pga vad vi varit med om.           

Tik Tak, vart i mitt inlägg står det att jag bedrog min man?