Inte kär i min man

Jag håller med. Om barbapappa tycker att det är ok så får du gärna berätta om dina upplevelser. Jag kan absolut förstå att det inte är lätt för dig heller.

Jag tror, ärligt talat, att ni kvinnor (flera av er) är besatta av tanken på ett "fint och vackert" avslut på ett sätt som inte hjälper varken er eller den ni avslutar med.

Långt innan den här historien för mig träffade i samband med en utbildning jag en otroligt vis man (zen-buddist/guru, psykoterapeut mm. mm) som tog mig ur samma villfarelse. Någon i gruppen ställde frågan om just den typen av avslut.
Han menade (övertygande) att det alltid finns en underliggande "utsträckt hand" i ett sånt avslut, ett sätt att lämna en dörr öppen, försöka få en försäkran och - ytterst - ett sätt att förlänga relationen trots att den fysiska/reella kontakten upphör.
Ett riktigt rejält och fungerande avslut (i en sån situation) gör man - för sig själv, med sig själv. Kanske på ett symboliskt sätt men utan att ta kontakt.

På många sätt tycker jag detta rimmar helt rätt, egentligen. Fundera på följande; vad är det egentligen du förväntar dig då du kontaktar din förälskelse "en sista gång" för att berätta hur fint ni haft det, hur mycket du skulle vilja ha honom/henne - men hur  jobbigt det nu blir att avsluta. (etc.)...? Vad vill du med detta? Vad förväntar du dig att detta ska ge?
OM du verkligen menar allvar med att du inte öppnar dörren - och (undermedvetet) hoppas på någon form av svar - så kan du lika gärna skriva exakt samma brev, ord för ord. och sedan aldrig skicka det. Bränna det i brasan.

Reflektera lite över detta, alla ni som tror det är så "viktigt" med ett fint, romantiskt "hollywood-avslut"...
Jag tycker det är mycket tänkvärt och bland det klokaste jag hört i sammanhanget...

Jo den snubben verkar ju konsekvent in i det sista, dvs han ger med ena handen och tar med den andra, både gentemot sin fru och gentemot dig. Värdigt? Ja möjligen en skumraskhistoria.

Oj, oj. Här blir jag avslöjad för den obotliga romantiker jag är!  Så självklart vill jag ha ett fint och vackert avslut.
Vilket ju är helt bisarrt egentligen när det handlar om att avsluta otrohetsaffärer. Jag inser det.

Barbapappa01 och Anonym (mamma): ja, ni har helt klart en viktig poäng. Dax att skingra de rosa molnen för gott.

Kanske är det så att man måste vara brutal när man ska bryta något som är svårt att bryta. Typ "rycka bort plåstret snabbt." Tänkvärt. Absolut. Jag tar det med mig.

Tack MammaMu!

Jag förstår helt att man gärna vill ha ett "snyggt" avslut. Alla som är otrogna är inte hemska människor som inte kan bete sig normalt. Om det ändå vore så enkelt och livet vore så svart-vitt.
Har man delat så starka känslor att man varit beredd att lämna sitt eget liv för personen så är väl det minsta man kan förvänta sig att h*n ger något slags erkännande för tiden man tillbringat ihop.

Vill också hälsa dig välkommen! Vill egentligen inte börja "bråka" med dig direkt men måste ändå fråga:
- Varför skulle man behöva något särskilt "erkännande"...?
Räcker det inte med att man vet själv vad man känner?

Ett "erkännande" som du efterfrågar/talar om handlar faktiskt bara om att förlänga relationen (i det egna medvetandet). Om du vet vad du upplevt (lycka) och vet vad du vill (avsluta), vad finns det mer att göra tillsammans...? Fundera ett par varv runt detta så blir det tydligt att det här "erkännandet" egentligen (längst inne) handlar om att streta emot uppbrottet..
- Gör upp med dig själv och gå vidare, låt den andre göra det samma och återgå sedan till era egna "riktiga" liv.

Tack Barbapappa! Min åsikt är nog inte så filosofisk eller märkvärdig som i dina resonemang, utan att det är trevligt med snygga avslut, oavsett om det är med en vän, en arbetsgivare eller en älskare. Just nu har jag för övrigt inga planer på att göra ett uppbrott med min vän, bara för att förtydliga var i processen jag befinner mig.

Ok

Barbapappa- har ni pratat något eller har du funderat på att uppvakta henne när ni nu finns på vars ett håll? Fast egentligen kan jag inte förstå, allt det du säger att ni har, hade jag gett min högra arm för! Nu har jag bott tre nätter i min första egna lägenhet, kändes vuxet att vara 35 år och betala sin egna hyra  nu kommer dock nästa stora prövning för mig, vänta tålmodigt på min kärlek som är på väg men i lite lugnare tempo.

Vi har inte delat på oss än utan planerar lite just nu. Det är inte så att vi inte klarar att vistas under samma tak utan handlar mer om ett bra upplägg utifrån jobb, barnen etc.

Någon uppvaktning kommer det dock inte att bli tal om utan så lite kontakt som möjligt. Jag har inget intresse av att uppvakta henne och hon har definitivt inget intresse av att bli uppvaktad av mig just nu. Vi behöver distans båda två för att fundera över oss själva, vilka vi är och vad vi vill med våra (egna) liv.
Detta kommer ta mer än några veckor men vi får helt enkelt ta en bit i taget. Jag är just nu mer fokuserad på att hitta en bra strategi och  bra målbilder för att förändra mig själv och utveckla min tillvaro. Inser att det har blivit lite slentrian inte bara här hemma utan även (i högsta grad) för mig själv.
Jag har tidigare skrivit mycket (komedi, sångtexter och teater) men det var ett tag sedna. Nu har det bubblat upp en filmidé som jag verkligen är sugen på att utveckla. Dessutom gillar jag att spela golf men har inte gjort det sedan förra årtusendet.. Jag hinner kanske inte göra så mycket på kort tid men jag tänker börja, och planera. Detta blir pusselbitar i mitt nya liv oavsett om det blir tillsammans med henne eller inte.

Vad hon har för planer har jag ingen aning om men jag antar att hon hittar på något också.