Förmodligen finns det många fler än mig som är evinnerligt trötta på bb-väntan. Och jag vet att det startats trådar i detta ämne förut men jag kände att det nog behövs en till... Så välkomna hit, alla ni som liksom jag snart funderar på att gräva ner er någonstans och (nästan) ge upp det här med barn. Eller iallafall håller på att bli lite galna på kuppen. Här kan vi stötta varandra eller bara ösa ur oss all frustration.
Hej
Min väntan var ju otroligt kort i gämförelse med många andra eter som vi valde att adoptera ett barn med SN men även jag tyckte att det var alldeles för lite info på hemsidan.
Kanske är det så att inte AC kommer att förstå att de bör lägga ut mer info uppdateringar på webben även om de bara skriver att läget är oförändrat eller att de har kontakt med landet och gör allt de kan men att ännu har inga BB kommit på en tid. Jag tror att många tänker att de blir sura om man ringer men kanske är det inte fören MÅNGA börjar RINGA OFTA som de förstår att webben underlättar arbetsbördan även för dem....
. *bitter*
Tänk, detta har varit en ständigt återkommande kritik som AC har fått genom åren, och trots det blir det ingen bättring. Jag har varit medlem sen 1984, och samma visa år efter år ... Kanske är det så att AC verkligen inte förstår hur sårbar man är när man väntar och väntar. Och ändå borde de ha blivit uppringda hur många gånger som helst av oroliga väntande genom årens lopp. Konstigt att poletten inte faller ner nån gång.
Jag kan förstå att det kunde vara besvärligt att skicka ut månadsbrev på 80-talet när det inte fanns något Internet. AC har ju så många sökande och det är en hel del jobb att stoppa papper i kuvert, posta osv. Idag borde det varken vara kostsamt eller besvärligt att ge fortlöpande information. Även minsta lilla detalj är av intresse för den som väntar.
Det är över 20 år sedan vi genomled vår mardrömsväntan med handlingarna i landet i 14 månader innan bb äntligen kom. Vi hade fått info om att det hade gått jättesnabbt för tidigare sökande att få bb så vi väntade oss det med vändande post i princip, Vi hade ju adopterat ett barn tidigare och den gången hade allt gått snabbt och smidigt. Vi hade ingen anledning att tro att det skulle ta lång tid andra gången.
Det är BS att påstå att allt är glömt när man får barnet i sina armar. Jag har ännu inte glömt hur det kändes! Vi trodde vi hade blivit bortglömda. Vi trodde att vår ansökan hade slarvats bort. Vi undrade vad vi hade gjort för FEL. Var inte våra bilder tillräckligt bra? Var det något i vår utredning som inte var tillräckligt bra? Var det något annat i vår ansökan som vi inte hade lyckats med så bra? Varför hade inte AC upptäckt det i så fall? Vi ältade, analyserade, grubblade, plågades, våndades ... Till slut kom i alla fall bb. Vi blev uppringda en januarikväll och fick veta att det fanns en knappt månadsgammal flicka som väntade på oss 
. Lycka! Men jag har INTE glömt hur det kändes att vänta.
Stå på er och fortsätt kräva av AC att de blir bättre på att hålla kontakten med de som väntar.
Jag håller med Indras dotter det borde verkligen vara ENKELT för AC att bara lägga ut några rader på Webben. Det jag menar är att alla som väntar kanske skulle ringa minst en gång i veckan och säga typ: Jag hittar inget nytt på webben så jag ringer istället. Har du hört något från XX? Har det kommit några mer BB?. Det är ju MÅNGA som väntar, en hel del finns ju även här på FL så det borde bli ganska många samtal.... För som Indras dotter säger har de ju fått kritik på vanligt vis i ganska många år nu och det tycks ju inte hjälpa.
Håller med Indras dotter! Väntan var inte alls bortglömd för oss heller! Jag mår fortfarande lite illa när jag tänker på hur jag väntande och längtande samt bristen på informationen. Jag trodde också att vår ansökan slarvades bort eller hamnade bakom något skrivbord på andra sidan jordkloten osv. Stressen om jag sprang in på toan och råkade glömma telefonen eller var tvungen att ha den på tystläge ...
Det vore hur enkelt som helst för en organisation att ha en blogg för varje land. Den kunde uppdateras minst veckovis utan särskilt mycket ansträngning och det vore miljövänligare än ett brev! Skulle spara tid då det vore färre förtvivlande föräldrar-to-be som var tvungen att ringa.
Jag fyller år idag och de senaste veckorna har familjen gång på gång frågat vad jag önskar mig och jag kan inte komma på någonting. Hela önskeplatsen i mitt hjärta är fyllt av önskan att vi ska få vårt efterlängtade barn snart.