God doesn´t make mistakes

Du måste förstå att dessa test, eller aborter inte har något med din dotter att göra. Du måste som förälder hjälpa henne att klara av livet, precis som alla andra föräldrar.

Sen är det svårare när man har funktionshinder. Jag inser att du inte förstår det, eftersom du tydligen inte har några själv. Men det kan verkligen vara ett rent helvete.

Ja precis... det går att testa för. Därför görs tester och selektiva aborter som följd..

Mycket enkelt sagt nu... så säger dom här testerna att "Hanna" inte duger som hon är. Det finns möjlighet att ta bort "sådana som hon" trots att hon inte har en sjukdom. Trots att hon kan få ett ypperligt liv.. Sen behöver ju inte DS människor ha en utvecklingsstörning.. Det finns dom dom har helt normal IQ.  Dom förstår.. Dom vet att deras "sort" finns på listan över tester som kan göras för att kunna väljas bort.

Här värderas "Hanna" på ett annat sätt än dom sk normala.. 

Jag skulle aldrig får göra ett test .. tvärtom. "jag behåller om den har DS men inte om den är normal" 

Vad kommer härnäst.. är det ok i framtiden att testa för dövhet.. Lockigt hår.. för det finns säkert dom som inte vill ha det på sina barn.. osv osv...

Det är människor vi talar om här.. Tänkande ..Älskande.. Kännande människor..

Visst förstår jag det mera än väl.. Man behöver inte själv ha funktionshinder för att kunna förstå.

Livet är svårare för att samhället gör det svårare för vissa funktionshinder. Det är det man måste ändra på. Attityderna.. tänket... Folk är rädda för det som dom inte vet så mycket om.. Rädsla skapar fördomar.. Rädsla skapar tester.. osv..

Tänker man: funktionshinder = Problem.. svårigheter.m m.... ja, då blir det mesta svårt.
Tänker man: funktionshinder = Berikande olikheter.. Lika värde.. m m.. Ja, då blir det lättare.

TS och de allra flesta föräldrar till DS-barn och liknande reagerar på ett fullt naturligt sätt. Det är förjävla jobbigt att få reda på att det är fel på ens barn och då måste man hitta ett sätt att hantera det på. Vad gör man? Jo, man vänder det hemska till något positivt, man intalar sig själv att barnet är så speciellt och underbart och att det måste vara en gåva från ovan, att barnet är finare än andra barn. Jag hade nog också gjort det om mitt barn föddes med ett svårt funktionshinder; man gör vad man måste för att överleva liksom.

Sen gör ju det social sitt också - det är nog det mest tabubelagda som finns att vara annat än överklycklig för sina barn. Det ser man ju här på FL till exempel - skriver du att du inte älskar ditt barn så är du genast en hemsk mamma. Det gäller inte bara för föräldrar till barn med lagom antal kromosomer utan för DS-föräldrar också, naturligtvis. Innerst inne känner man kanske helt andra känslor än kärlek och glädje. Besvikelse är vad jag hade känt. Och ilska. Varför just jag?

Kort sagt: DS-föräldrar brer på med superlativ om sina barn eftersom de känner att de måste, både för att fortsätta lura sig själva och för att lura omgivningen.

Med det sagt är det inte konstigt att TS reagerar som hon gör i den här diskussionen. För övrigt är det rätt löjligt att känna sig kränkt över att en människa väljer att genomgå ett medicinskt test. Det handlar inte om någon annan än en själv i det läget, det borde väl vara solklart.

Nej, det beror inte helt och hållet på det. Attityderna kunde vara bättre, det håller jag med om. Men det är inte enbart det.

Att leva med funktionshinder är inte trevligt alla gånger. Det känns inte som du varken vill eller kan förstå det. Det finns mängder med svårigheter man kan råka ut för som inte har något med samhällets syn på en. Som är jävligt svåra att leva med och hantera. Som skapar ett stort lidande för en själv.

Varför klarar du inte av att förstå det?

TS och de allra flesta föräldrar till DS-barn och liknande reagerar på ett fullt naturligt sätt. Det är förjävla jobbigt att få reda på att det är fel på ens barn och då måste man hitta ett sätt att hantera det på. Vad gör man? Jo, man vänder det hemska till något positivt, man intalar sig själv att barnet är så speciellt och underbart och att det måste vara en gåva från ovan, att barnet är finare än andra barn. Jag hade nog också gjort det om mitt barn föddes med ett svårt funktionshinder; man gör vad man måste för att överleva liksom.

Sen gör ju det social sitt också - det är nog det mest tabubelagda som finns att vara annat än överklycklig för sina barn. Det ser man ju här på FL till exempel - skriver du att du inte älskar ditt barn så är du genast en hemsk mamma. Det gäller inte bara för föräldrar till barn med lagom antal kromosomer utan för DS-föräldrar också, naturligtvis. Innerst inne känner man kanske helt andra känslor än kärlek och glädje. Besvikelse är vad jag hade känt. Och ilska. Varför just jag?

Kort sagt: DS-föräldrar brer på med superlativ om sina barn eftersom de känner att de måste, både för att fortsätta lura sig själva och för att lura omgivningen.

Med det sagt är det inte konstigt att TS reagerar som hon gör i den här diskussionen. För övrigt är det rätt löjligt att känna sig kränkt över att en människa väljer att genomgå ett medicinskt test. Det handlar inte om någon annan än en själv i det läget, det borde väl vara solklart.

Är det bara ds som är det absoluta bästa som kan hända ett barn? Eller är ds det absolut bästa som kunde hända dig? Du har nu chansen att skriva en bok, att sitta på nätet och skriva och lägga ut bilder. Du får uppmärksamhet.

Det låter, sådär.