Helammar folk inte längre?

Jag tror inte att eventuella svårigheter för vissa pappor att knyta an till sina barn har med flaskmatning eller amning att göra över huvud taget, utan snarare att dessa pappor är för frånvarande eller har andra problem.

Jag vet inte om jag missförstår dig men om jag förstår dig rätt menar du att helamningen skulle kunna göra (och har gjort bland en massa folk du känner) att barnet aldrig nånsin knyter an lika bra till pappan som till mamman? Låter ju helskumt. Anknytning är ju inte något som sker första veckorna i ett barns liv och sen är det klart. Anknytning pågår ju jättelänge.

Jag är nu föräldraledig och helammar vår två veckor gamla bebis. När pappan kommer hem efter jobbet tar han över bebisen (förutom när det ska ätas vilket sker nån gång i timmen max, kanske 5-10 minuter åt gången). Jag skulle vilja påstå att vi båda nu knyter an till barnet. Barnet är nöjt med att vara hos pappa, kan somna på hans bröst osv. Enda gången pappa inte duger är när det gäller mat. Men så fort han ätit färdigt är pappa en helt okej famn. Eftersom jag kommer att vara hemma den första tiden i sonens liv är det möjligt att han till en början kommer att ha en starkare anknytning till mig. Inget jag tänkte på med de andra barnen, men kanske var det så. Men sen ska ju pappan vara hemma i åtminstone ett halvår. Då om inte förr får ju pappan chans att verkligen vara med sonen.

Jag tror att "betydelsen" av att få flaskmata är ett vuxenbehov faktiskt. För barnet stör det inte anknytningen till pappan om man helammar (om pappan i övrigt är närvarande), men det är möjligt att vissa pappor kan känna sig otillräckliga om de inte kan förse sitt barn med mat. Det kan förstås också finnas mammor som känner sig oerhört låsta av att vara den enda som kan ge mat i kanske ett halvår. Men då är det ju också ett vuxenbehov.

När det gäller jämställdhet får någon gärna förklara på vilket sätt amning stör jämställdheten. I de allra flesta familjer är ju en förälder hemma i taget. Någon måste börja vara hemma och med helamning blir det mamman. Men sen är ju pappan hemma, i vårt fall något mindre än mamman men ändå minst sex månader. Är det ur jämställdhetssynpunkt sämre att mamman är hemma först? Blir det bättre jämställdhet om pappan är hemma först? För övrigt kan många helamma och jobba samtidigt om de nu skulle vilja det. I länder där man har kort föräldraledighet är det inte helt ovanligt att mammor pumpar under dagarna på jobbet, tar hem och sen får barnet den mjölken nästa dag. Det är förstås svårare att hålla uppe produktionen med så mycket pumpning och ganska lite amning, men det går om man nu vill det.

Jag har väl aldrig sagt att alla som ammar skapar en dålig anknytning mellan far och barn? Däremot har jag sett flera exempel på familjer där barn pga amningen knutits närmare till mamman det första året och i vissa fall har det lett till problem som tex att mamman måste vara hemma för att barnet ska kunna sova. Man kan säkert under vissa omständigheter skapa lika stark anknytning redan från start trots helamning och man kan naturligtvis tycka att det är ok att barnet knyts närmare till mamman. Vi ville inte ha det så utan tyckte att det var väldigt bra att våra barn har varit lika tätt knutna till båda redan från start.

Vad gäller jämställdheten har jag heller inte sagt att det måste störa jämställdheten att amma. Man kan organisera sina liv på olika sätt och gör olika prioriteringar. För oss (och för många andra jag känner och har stött på) har dock flaskmatning underlättat eller varit en förutsättning för jämställdhet. Vi ville dela lika på föräldraledigheten från start, vi ville båda kunna vara hemma med barnet OCH göra annat, vi har båda haft möjlighet att sticka iväg och tex träna och träffa kompisar, vi har båda kunnat vara den som drar iväg med de stora barnen på museum medan den andra är hemma med bebisen osv. För OSS har flaskmatning skapat möjlighet till ett jämställt föräldraskap.

Och nej, naturligtvis behöver det inte vara ett jämställdhetsproblem att mamman är hemma först men det är ett problem om inte båda har samma möjlighet att välja och planera hur och när de ska förlägga sin föräldraledighet.

Det är väl klart att det primärt är ett vuxenbehov? Det är jämställdhet också. Det gör det inte mindre viktigt.

För oss är det så mycket annat än amningen som styrt hur föräldraledigheten ska tas ut. På våra jobb är det enda som funkar bra en längre ledighet - att båda jobbar halvtid t ex funkar dåligt. Så det enda amningen påverkat är vem som ska börja vara ledig. Både för mig och pappan känns det absurt att avstå amning bara för att han skulle kunna vara hemma nu och att jag skulle börjat jobba direkt efter pappadagarna (barnet är två veckor).

Jag tycker det låter som dina helammande bekanta gör sig lite låsta genom att inte fundera ut kreativa lösningar, samt som att det är viktigare med milimeterlikhet för dig än för mig. Jag är snittad så riktig träning är inte aktuellt första månaderna, barnvagnspromenad i backar funkar bra i början. Men sen går jag ner till gymmet på hörnet efter att ha ammat, och det brukar funka finfint. Jag träffar också kompisar. Har barnet med mig eller ses t ex på kaféet runt hörnet så kan pappan ringa om jag behövs för matning och då försvinner jag i tio minuter. Men det är klart, jag går inte på AW eller konserter just nu men i ärlighetens namn blir det inte så ofta annars heller. Nu under de första veckorna aktar jag mig för att ta med bebisen på museum på grund av infektionsrisk, men sen kommer det säkert att bli mycket av den varan (funkar som värsta öppna förskolan där vi bor). Minstingen i sjal eller bärsele på magen. Känns verkligen inte som nån stor grej att jag får avstå museum nu i några veckor.

Jag tror också du och jag har olika definitioner på ett "jämställt föräldraskap". För mig handlar det inte om huruvida vi kan göra exakt samma saker med barnen eller jobbmässigt den allra första tiden efter förlossningen. Det handlar för mig om att ta samma ansvar och att i ett längre perspektiv göra samma saker. Att sambon de här första veckorna har stuckit iväg med de större barnen medan jag varit hemma känns helt irrelevant i långa loppet.

Och då funkar ju era val bra för er, eller hur? Jag hade inte trivts med att vara så låst och inte min man heller. För oss är det inte en fungerande jämställdhet om inte båda kan vara hemma när barnen är små, ta samma typ av ansvar, dela på leken med de stora barnen etc. Och att kunna ta en fika med sina vänner med bebis med är inte samma sak som att ha möjlighet att få komma iväg själv och ta en kaffe eller en öl eller gå på konsert eller klippa håret eller vad det nu är man vill göra då och då. Det är inte så att vi gör samma saker eller ägnar oss åt millimeterrättvisa men vi vill ha samma möjligheter. Andra löser sin livssituation på andra sätt och det är ok med mig, men vi hade inte kunnat få en fungerande jämställd familjesituation utan flaskmatning.

Gagnar  inte jämställdhet barnen,  tror du?   Tror mig ha läst  att  skilsmässofrekvensen är lägre i jämställda familjer.   I vissa fall kan det väl vara bra för barnens behov att växa upp med två föräldrar  (absolut inte i alla situationer¨ förstås). 

Och det är nog här jag börjar reagera, jag tycker att det ingår att vara låst när man är förälder till viss del. Jag har möjlighet att skita i att amma och resa jorden runt, men jag väljer att inte göra det, för att jag anser att mitt barn är viktigare...