NP-utredningar

Då har du stöd, bra!

Vet inte hur de gör med så små barn. Mitt barn har precis genomgått en utredning.

Vi fick en bunt papper att fylla i som föräldrar, dottern fick fylla i ett och skolan två. Sen föräldraintrevju och tester och samtal med psykologen för vår dotter. Men då är hon 14 så det ser säkert helt annotrlunda ut för en liten

Jag instämmer med Tigermamma, bra att du redan har stöd!

Jag har precis genomgått en utredning av min 4-åring. Den gick till ungefär på samma sätt som Tigermamma beskrev. Man får papper där man ska svara på frågor, det samma för dagis. Sedan gör de tester med barnpsykolog där de leker med barnet och så sätter de poäng i olika saker. Tex för ögonkontakt, samspel osv. När allt är klart får man en tid för återgivning och då ska inte barnet vara med. Då berättar alla som ´varit med under utredningen vad de kommit fram till och så får man papper på sådant som kan vara bra att veta för framtiden.
Lite senare fick jag komma tillbaka med personalen på dagis så att NP kunde förklara för dem hur lillan fungerar och vad hon kan behöva hjälp med. Detta var frivilligt, men oj så bra! Då fick jag även jag en chans att ställa fler frågor.
Nu går jag på Föräldrastödsenheten där jag får hjälp med tips på saker man kan prova i vardagen. Det här har varit glud värt för oss!    

Har ni fått tid för utredning? Hur känns det? För mig var det mycket blandade känslor när utredningen skulle dra igång och även när man skulle få resultatet. Nu känns det jättebra att veta!

Min son har ju aldrig haft problem i utvecklingen eller ögonkontakt eller så. Han kan leka med andra barn även om han gärna förstör och "jävlas" men det kan ju oxå vara åldern. Även om han alltid varit en liten huligan ;) Men man kan väl ha lättare eller svårare former? Eller är han bara ett extremt jobbigt barn med hang-ups ;) Jag vill bara dra igång det i tid I FALL det är nåt för jag ser hur hans pappa lidit hela livet. Han har inte heller haft problem i utvecklingen och kunnat leka med barn etc men ju äldre han blivit desto mer annorlunda är han. Svårt med samspel med andra, förstår inte sociala koder etc.

Det är en myt att alla barn med AS tycker illa om att leka med andra barn, däremot kan de ha svårt med samspel, dela med sig eller att förstå regler i leken. En del barn blir också väldigt styrande och har svårt att anpassa sig till de andra barnen i leken.
Min dotter leker jättebra med andra barn om det är en lek hon kan eller om någon annan tar befälet och styr leken.
Anledningen till att man sällan fångar upp flickor med AS är att de ofta blir omhändertagna av andra flickor (flickor är mer omhändertagande än pojkar) och då är det ingen som märker att flickorna har dessa problem. Eftersom pojkar inte brukar fungera på samma sätt blir ofta pojkar med AS med "buffliga" och tränger sig på i andra barns lekar, förstör eller blir våldsamma om de inte får bestämma. Detta märks mycket tydligare än flickors problematik.
Jag har en pojk som ska utredas för AS och han är mer som flickor med AS, avvaktande och blir osäker när han inte förstår. 
Din pojk kanske inte "jävlas", han kanske inte förstår samspelet de andra har och blir då frustrerad?! Inte konstigt att man blir ledsen/arg om det är så.
Lite korta tips: Förklara och visa extra tydligt i alla samanhang, och säg högt det ni gör eller ser tillsammans. Tex: "Titta, nu slog jag tre med tärningen, och då går jag alltså ett, två, tre steg". Om han har denna problematik är det inte säkert att han förstår att ni ser och uppfattar samma saker. Att du bekräftar det kan vara skönt och tryggt för honom.
En annan sak, särskilt om ni är bland andra där det kan bli jobbigt, är att undvika "fri lek". Säg hellre: "lägg det här pusslet" eller "bygg tornet". När det blir otydligt vad som förväntas av honom kan det bli jobbigt eftersom han inte vet vad ni vill att han ska göra. Detta kanske också utlöser jobbiga beteenden?!

Nu bara spånar jag och utgår från att han har en sådan här problematik, men inget av det jag föreslog är ju skadligt att prova på något barn.         

Vi hade ett ganska omfattande möte med en sjukgymanst och en barnläkare för en första bedömning och efter detta möte kom de fram till att utredning ska göras och nu väntar vi bara på att barnpsykologen som ska hålla i utredningen ska höra av sig. De har sagt att utredningen ska vara klar i god tid innan han börjar förskoleklass (vilket han gör i slutet av sommaren) och jag hoppas att det kommer bli så också.

Det är väldigt blandade känslor. Dels är det såklart väldigt jobbigt att få bekräftat av experterna att det kan finnas fog för utredning. Innan har man liksom tänkt att det kanske bara är så att vi har en ovanligt aktiv och impulsiv liten kille som kanske inte har någon diagnos men det känns mer och mer som att det troligen är något som inte står rätt till. Detta är ju dock något vi misstänkt i många år nu så det kommer inte som någon överraskning och vi är väldigt glada att vi får möjlighet att hjälpa honom på ett så bra sätt som möjligt så mestadels känner jag mig ändå positiv just nu men det kommer säkert komma mycket andra känslor under utredningens gång.

Visst har din flicka Asperger? Eller jag kanske minns fel. Hur gammal är hon?

Ja min tjej har AS och ev. även ADD. Hon är 4½ år gammal. Extremt ovanligt att flickor i den åldern får den diagnosen, men vi hamnade på NP pga hennes migrän så vi hade tur och fick svar så tidigt. Jättebra att kunna hjälpa henne på rätt sätt!
Psykologerna tror inte att hennes AS kommer att märkas alls i framtiden.  

Nä det kan nog vara så att han kanske inte förstår, känns som om han ofta blir frustrerad i leken om han inte får vara med på sitt sätt. Ska ha möte med förskolepersonalen i dag inför morgondagen så får vi se, några idéer om vad jag bör fråga??

Fråga personalen om/hur han ber om hjälp. Ber han om hjälp för att han tror att de kan lösa det bättre eller bara om konkreta saker som "jag når inte boken"? Barn med den här problematiken vänder sig sällan till någon för hjälp, de löser saker på sitt eget sätt. Kopierar han andra? Tex genom att härma eller ta efter saker som andra gör? Sådant gör inte min dotter alls. Hon ser liksom inte vad andra sysslar med.
Fråga också om samspelet med de andra barnen och hur han har det med rutiner och så.  

Pratade med dem och de tyckte inte han var annorlunda mer än att han var extremt envis. Han skriker aldrig där men får utbrott i form av att han kan stå och tjura i tmmar om det skulle vara så.
Han kan leka med de andra barnen men han är väldigt lugn på förskolan medan de har en hel del stökiga barn där så när de slåss och bråkar så väljer han alltid att gå därifrån. Han går heller och sätter sig och pusslar än att bråka. De sa att han hade börjat att nästan känna oro över att någon ska slå honom. Han liksom tittar sig runt för att ingen ska komma med en "hurring".

Han hade inga direkta hang-ups där. Han visar tydligt att han kanske inte gillar ett visst klädesplagg men han gör aldrig nån större affär av det där utan accepterar det de säger åt honom.

När jag analyserar hans beteende så har han JÄMT varit värst med mig samt extremt mammig. Han har aldrig haf nån trygghet med sin pappa av olika anledningar så jag uppfattar det som han tar ut all sin frustration på mig och den han känner sig trygg med.
Han är nog extremt envis men även extremt orolig som person. Kanske därför allt kommer ut hos mig där han känner sig trygg???

Ingen aning, men ska gå till psykologen i morgon och höra vad hon tror.