Jag ångrar mina barn

Jag tycker du ska sluta skylla på dina barn och istället titta på vad det är som DU GÖR FEL! För det är DITT FEL att det är som det är!

Det första felet du gjort är ju antagligen att du skaffade ett barn till när du redan tyckte det var jobbigt med ett barn... Och det verkar ju inte precis som att ditt första barn var redo att få ett syskon...

"Jag skriker, gapar, svär och tar för hårt i tvååringen"  Ja, det är ju JÄTTEKONSTIGT att din tvååring då "Slåss, sparkas, kastar grejer, tar leksaker, nyps osvosv"
Vet du inte vad FÖREGÅ MED GOTT EXEMPEL ÄR?

Bara så du vet så känner dina barn antagligen av att du ångrar dem! FY!!!!! De har inte bett om att få bli till 

Nej fy! Jag hoppas verkligen du tar dig i kragen. Man blir ju rädd och orolig när föräldrar tänker som du gör om dina barn 
 
Det är ingen dans på rosor att vara förälder, men det vet väl alla! 

Hejsan!

Bara läst din ts. Du kan nog få hjälp hos en psykolog eller få hjälp med olika terapiformer för dig och barnen men då måste du vara villig till att ta hjälpen. Det är synd att du känner så här men jag tror verkligen att det kan bli bättre bara du får rätt hjälp. På FL kan man få råd och tips men du behöver hjälp utav en person som kan detta och kan sköta detta professionellt

Lycka till kära du 

Alla vi föräldrar kan känna så men inte att man ångrar sina barn.
Men bor du ensam ts ?
Du borde ha en paus från barnen och unna dig själv ett tag bara några timmar om du skulle ha möjlighet.

Jag vet hur jobbigt det är jag har själv en trottsig tjej på 6år och en monstertrottig pojk på 3år och en urgullig nyfiken pojk på 9 mån men jag har en sambo som hjälper mig.
Jag har en svärmor som hjälper mig och jag kan alltid lämna hemmet om jag skulle vilja men jag vill inte då jag tar konflikterna och vissar att det är vi eller jag som bestämmer.
Dom har alltid rätt att säga och tycka men det är inte barnen som ska ta över makten.       

Sager bara en sak: DAGIS!!!!! Kan den storre ga pa dagis sa forandras allt. Det far busa av sig och ha kul (kanske inte sa kul med mamma och bebis hemma, da borjar nog vilken 2 -3 aring som helst ga pa vaggarna! Ni behover en paus. Helt normalt, aven om din tvaaring ar kravande. Har en som ar 2.6 och en pa 6 man.....och har kan jag latt saga att det ar dagis som raddar situationen! VARMT REKOMENDERAT!

Kom ihag att allt som du gar igenom just nu kommer snart andras - TILL DET BATTRE! Det kommer inte vara sahar foralltid! Men forsok fa in den aldre pa dagis sa fort som mojligt! 

Varför inte börja på dagis redan nu, om möjligt, för storasyskonet? Ammar du? Tänkte i så fall tipsa om att låta storasyskonet komma och mysa intill dig/er samtidigt för att få känna att han inte "stöts bort".

Jag vet inte hur normalt beteendet hos 2-åringen är. Det är klart att det är tufft att få syskon, men hur ett "normalt" reaktionsmönster ser ut vet jag inte. Kanske handlar det om mer än bara syskonet? Tycker absolut att ni ska söka hjälp - för förhoppningsvis är det en kortare övergående period.

Man ska inte döma andra innan man levt i deras verklighet.

Jag förstår att du har det tufft och mår dåligt. Tala med din BM på BVC och berätta hur du har det. Kanske finns det bra hjälp att få. Samt be pappan ta mer ansvar och ta hjälp av släktingar och vänner.

Hoppas att det ordnar sig!!!

Kolla om stora barnet kan börja på dagis tidigare.
Sen om du tror att du har Borderline så borde du absolut söka hjälp snartast möjligt.
Jag har den diagnosen och vet hur fucked up man kan vara, men jag har medicin mot det nu och den hjälper väldigt bra, jag håller mig på en jämn nivå.

Min kille var otroligt jobbig som liten,aldrig nöjd, kunde inte leka själv, man var tvungen att vara med honom hela tiden, han svor, slogs, kasta grejer och sparkades. Gjorde illa sin syster, klippte henna i örat till och med, med en nagelsax en gång=(, även problem med att sova själv, vi var alltid tvugna att ligga bredvid.  Han har ADHD med betoning på hyperaktivitet, en beteendestörning och vissa drag av autism.

Nu menar jag inte att ditt barn har det, men jag har varit i samma situation och förstår dig!!!

Hoppas bara att det kommer ordna sig för dig och barnen och att du får hjälp.

Många styrkekramar=)