Jag ångrar mina barn

TS >> Mina tankar är hos dig och jag hoppas att det reder ut sig för dig.

Allra största styrkekramar till dig. Hoppas du, med eller utan stöd, orkar ta dig igenom detta och att du kan älska dina barn djupt och innerligt. Jag tror att vi alla har en styrka som bor inom oss men ibland tappar vi kontakten med den.

Glöm inte heller bort att älska dig själv. Du är ingen dålig människa.

Önskar dig styrka, kärlek och lycka.

Ja för ts situation är ju normen...
Men kul för dig att du fick den bekräftelse du tydligen behövde till att göra avkall på det bästa som finns som förälder, syskonkärlek och den glädjen som bara kan finnas mellan två syskon som alltid har varandra och har så mycket upplevelser ihop. Även här uppväger fördelarna nackdelarna, precis som i frågan om man ska skaffa barn eller inte. Men det kan ju du aldrig veta, så jag förstår att man kan tänka så. Precis som jag förstår att vissa väljer bort barn helt.

har varit i samma sits och det ÄR skittufft när syskonet kommer, oavsett hur äldre syskonet varit innan (speciellt om det äldre syskonet fortfarande är så litet). det stora lilla barnet är ju bara 2 och fortfarande i stort behov av din guidning i vardagen och det dåliga samvetet hänger över en som ett stort grått moln eftersom tålamodet sällan räcker lika långt som viljan.

då kan det vara bra att tänka att nu ÄR DET SÅHÄR. släpp övriga måsten i hemmet, låt det vara ett kaos om det är det som krävs men kör inte slut på dig själv genom att försöka vara perfekt, var mänsklig istället.
det är bättre både för barnen och dig själv. tala högt om varför du är ledsen, arg eller frustrerad, håll det inte inne och explodera i fel situation.

plock, disk och tvätt kan ni vuxna avverka kvällstid när barnen sover om det är möjligt.
försök finnas i nuet, i kaoset, och tänk bort övriga måsten tills ni hittat eran egen takt.

jag fann lite tröst i att läsa olika barnpsykologiböcker som talade om hur det stora barnet som fått ett litet syskon blir trotsigt och utåtagerande. det är så, bara att rida ut stormen. det är bra att punktmarkera, låt barnet veta när det gör fel men försök förklara tydligt och utan att bli ursinnigt.

vet att det känns svårt att se ljuset i tunneln nu men jag kan nästan garantera att om ett halvår så har ni landat i den nya familjekonstellationen och allt känns väldigt annorlunda.

ta ett djupt andetag, räkna till 10 och glöm alla måsten!

ps. har i efterhand förstått att ajg nog förmodligen även var amningsdeppig... slutade amma minstingen vid 6 månader och då lättade molnet nästan direkt. kanske nåt att fundera på... hormonerna gör ju väldigt mycket.

Det låter som min son i den åldern. Han ville inte heller sova själv. Nu somnar han själv sedan ca 2 månader tillbaka. Vad gjorde vi? Ingenting. Vi satte på pippi på cd-bok varje kväll och en kväll sa han: mamma det är natten nu. Jag vill sova och så gick han inte och somnade själv. 

Kanske värt att testa om ni inte gjort det?

Sedan har du någon avlastning så att du får vara utan barn? Jag höll på att gå in i väggen när yngsta var ca 5-6 månader. Jag håll på att få ett riktigt psykbryt. Jag hade inte varit ensam sedan lillkillen föddes och jag mådde skit. Så jag började få lite mer egentid och det blev bättre för mitt humör kan jag lova När yngsta var 10 månader åkte jag och hälsade på en kompis i London i 5 dagar. Det var så jäkla skönt  

ps 2. se till att du också får komma hemifrån minst en gång i veckan för att träna, bowla, fika, whatever! nåt vuxet behöver ALLA.

kanske kan du hitta nåt lugnande i mina tidigare inlägg på min blogg där jag varit precis lika brutalt ärlig som du är idag www.frusaarnak.blogspot.com

men snälla nån... en dålig förälder hade inte ens skrivit såhär. tycker henne känslor är fullständigt normala,
det är bara att hon spyr ut sanningen lite mer än vad andra brukar göra.

Det är en svår sits du sitter i och svår att komma ur. Se för 17 till att skydda dig nu så du inte blir gravid igen. Sitter nästan själv i samma sits. Räddningen för mig blev att börja jobba igen och ha 2 åringen och 1 åringen på dagis heltid. Gap och skrik när man kommer hem men bara ett par timmar innan läggdax.
Ha stora på dagis så mycket du får.  Börja jobba eller plugga heltid så att du får ha båda på dagis heltid från o med att minsta är ett år så kan du börja räkna ner dagarna nu och ha nåt att se fram emot.
Skrik inte för mycket och ta inte för hårt i barnen även om det är svårt att kontrollera sig. Du kommer ångra dig och barnen får "fel" uppväxt och blir ännumer otrygga och jobbiga då..
Stå ut ett litet tag till men bryt för 17 mönstret, så här kan ni inte ha det. 

Vad synd att du ska behöva känna som du känner TS.

Har du sökt hjälp?
Min mamma Lider utav Borderline och hon är inte rolig när hon mår som sämst!!  

Jag skulle utan tvekan kontakta en öppenpsykiatrisk mottagning, där kan du få hjälp och stöd!!! Lycka till...