Jag ångrar mina barn

Usch vilka onödiga och otrevliga påhopp man kan få på FL. Skönt dock att se att de finns de som kommer med tröstande ord och konkreta tips.
Alla som har barn har nog konstaterat att det faktiskt är jobbigt och svårt att vara förälder. Ibland till och med för-jävla-as-skit-jobbigt. Men alla älskar vi våra barn.

Har själv 2 barn, en på 2,5 år och en på 2 månader.
Jag har turen att storebror är jättefin mot lillebror. Han vill hålla, krama och pussa, lånar ut sina leksaker och vill att bebisen ska vara med och leka. Han har inte visat någon som helst svartsjuka och inga tjuvnyp. Det har visserligen bara gått 2 månader sedan lillebror kom men vi målar inte fan på väggen utan hoppas och tror att det ska fortsätta vara som det är från storebrors sida.
Så till er som tror att det alltid blir problem när syskonet föds har jag nu glädjen att meddela att det inte alltid blir så.

Min stora pojk kan vara trotsig, stänga av öronen och gnälla en hel del och vissa dagar blir man tokig på detta beteende.
För övrigt så har han under sitt liv sovit en hel natt i runda slängar cirka 20 nätter. Inte särskilt många alltså. Den lille sover inte några långa pass men det är väl för att han är så liten. Så sömnbrist lider jag definitivt av.
Trötthet ter sig vara småbarnsföräldrars allmäntillstånd, inget konstigt, men ack så jobbigt. När storebror var mindre blev sömnbristen så jobbig att min man och jag fick ta varannan natt då vi tog honom. Då visste man att man skulle få sova lite nästa natt.

Det tipsas om att släppa allt annat som hemmet och bara ta hand om barnen. Själv mår jag avsevärt mycket sämre och blir jättestressad och deprimerad om det är stökigt och smutsigt hemma. Tyvärr har jag inget recept för hur det ska skötas enkelt...

Storebror går på dagis 15 timmar per vecka och jag önskar verkligen att han fick gå mer. Han vill leka, han behöver leka!
Visst skulle det ge mig avlastning men det är framförallt för hans skull.
Där har jag ett tips efter att ha sett en väninna halvt stressa ihjäl sig för att hinna lämna barnet på dagis i tid. Min man lämnar på morgonen och jag hämtar. På så via har jag en tid att passa istället för två. Rekommenderas varmt!

Trots då att det fungerar fantastiskt mellan syskonen så känns det som jag håller på att gå sönder emellanåt och jag förstår dig TS som inte orkar mer och mår så dåligt. Jag kan också ha förståelse för att man i stundens hetta funderar över om man skulle ha skaffat barn. Jag hoppas att du får den hjälp och den avlastning du behöver och att du snart kan se ljusare på framtiden.

Styrkekramar från en trött, sönderstressad och halv-deppig men ändå lycklig småbarnsmor.

Åh vad jag känner igen mig! Jag minns fortfarande trotsåldern med fasa! Jag var helt slut och blev totalt deprimerad! Det var en fruktansvärd tid.

Men nu är hon 4 år och vi har det underbart. Så det blir oftast bättre!  

TS, strunta i skam och skuld nu och sök hjälp.
Barnen är så unga ännu och som din situation ser ut nu så är det inte hållbart.

Du behöver stöd och barnen behöver hjälp i sin utveckling.

Stor kram och lycka till!  

Mitt råd blir:

Var utomhus så mycket som möjligt. När bebisen sover, se till att du lägger ned all uppmärksamhet på storabarnet ute!

Om ni är inne och bebisen ligger på golvet MÅSTE du vara med hela tiden. Skit i disk och tvätt, bara var med barnen och förekom alla situationer där storbarnet kan göra illa. Hushållsarbetet får du göra när båda föräldrarna är hemma eller när barnen sover.
Försök att aktivera det stora barnet med saker så mycket det går; Fylla tvättmaskinen, diskmaskinen osv.

Men ha då alltid bebisen nära i sele eller babysitter så att ingenting kan hända.

Jag har 23 månader mellan mina barn. Nu är de 2 och 4 och allting är som en Walk in the park (den största delen av tiden.) Det blir bättre.

     

           

Detta löser ju inte i närheten alla dina problem ts, men kanske en del irritation vid sovdags på dagen. Måste verkligen din 2-åring sova? Då min dotter var 18 mån var min son 2 mån. Det var ett rent helvete att få dottern att somna på dagarna för hon ville att jag skulle sova med henne samtidigt som jag skulle hålla koll på sonen ute i vagnen. Så jag tog bort sovstunden. Hon var inte tillräckligt trött helt enkelt. Istället lade hon självmant till en timmes nattsömn och blev mycket gladare. Många tyckte jag var tokig och gjorde fel då "alla" småbarn behöver sömn på dagarna. Men hon gjorde det tydligen inte. Det hjälpte min irritation på dagarna massor.