Jag ångrar mina barn

Det låter som att din stora son är ett barn som behöver mycket uppmärksamhet. Och han fick syskon som väldigt ung. Förskola tror jag är en utmärkt idé. Finns det möjlighet att skola in ännu tidigare än i början av nästa år? Och skulle man kunna få någon form av dispens så han kunde vara längre dagar än 3h/dag om det skulle gynna honom/er?

Har du ingen som kan ta den äldsta nån dag eller nån natt eller så bara för att få lite avlastning?

Jag har en son på 8 mån och en dotter på 5 år, hon har varit hemma med mig sen sista maj och senaste 2 mån så har det bara varit bråk. Har fått avlastning tack vare svärmor och det har gett en lite mer energi. Hur är hon inne på andra veckan på skolans 5 års verksamhet där hon går 15 h, tis, ons tors så det har blivit betydligt bättre. Men det märks på henne att hon helst skulle vilja ha alla uppmärksamhet här hemma och att nån av oss föräldrar bara leker med henne hela tiden men jag tycker inte det är bra att sysselsätta henne hela tiden så hon får tjura bäst hon vill när jag säger åt henne att roa sig sj....

Jag har en remiss från BVC till psykologen, hon skulle ringa upp med en tid till mig så jag hoppas det går fort... Var på BVC i förra veckan så det borde inte dröja så länge.

Ja, pappan finns med i bilden och gör så mycket han kan. Jag har en del egentid, försöker träna för att hålla mig stark men lyckats skada mig... Så nu inte ens det. Att gå ut och gå är inte heller möjligt.
Sova får jag dock inte göra så mycket, men jag lägger mig alltid tidigt så det är inte så farligt. Det verkar som att lillan slutat äta på nätterna nu (håll tummarna!) så jag är bara uppe nån gång och ploppar i nappen.

Abort tänker jag inte ens kommentera. Jag vill vara tydlig: jag ÄLSKAR mina barn och skulle göra vad som helst för dom. Jag skrev i vredesmod då jag just badat lillan med hysteriskt skrikande bebis, vilt plaskande, halkande storebror och ett badrum dränkt i vatten och skum som följd. Sånt ger mig panik        

Hej TS jag är i samma sits som dig när det gäller barnen inte det andra du skrev altså om dig som person. Min son (2 år) sparkar, biter, nyps ja allt som finns gör han mot sina små syskon (dom är 6 månader) sonen går på dagis 15 timmar/vecka han stor trivs just nu är jag ensam med barnen från morgonen till runt 6 på kvällen ibland längre om ca 2 veckor kommer jag vara själv på veckorna helt.

Jag försöker prata lugnt med sonen och säga att sånt beteende accepterar inte mamma. Fortsätter han så får han sitta i soffan eller liknande. Aldrig rummet då jag anser att rummet ska vara en trygghet och inget straff. Jag är noga med att säga duktig pojke vid minsta lilla som han gör bra och sen klappar vi båda händerna och är flera här så klappar vi alla händerna.

Man får väl ha dem 30 timmar i veckan på förskolan nu för tiden?

TS det låter som att du har det skitjobbigt rent ut sagt. Som någon skrev ovan, finns det möjlighet att stora barnet kan börja förskolan lite tidigare? Ni kanske har möjlighet att få dispens, vad vet jag. Får du nån hjälp med dina problem som du beskriver i ts?

Men hur kan man fråga så? Alla tycker inte att abort är ett bra alternativ. Kan vara av många olika skäl och då är det okänsligt att fråga om abort. 

Jag tycker som någon skrev tidigare. Sök hjälp för er skull. Det finns hjälp att få. Tips på hur man kan uppfostra ett barn i trots åldern. Förstår att du är trött för det är man när man har små barn och det är en jobbig period. Men som sagt om det känns som att det är för mycket för dig skall du söka hjälp. Kontakta BVC tex och be där om råd. Lycka till! 

Hur får man in tidigare på förskola då? Här i vår kommun är det 6 månaders kötid så det är nog kört...

Mina föräldrar hjälper oss mycket med den stora, han sover där minst en gång i månaden och vi är där en eller två gånger i veckan på dagtid då min mamma jobbar halvtid oregelbundet så hon är hemma mycket.   

Bara i entstaka kommuner, i vår är det 15.

Bra att du ska prata med en psykolog! Man får inte känna att man är värdelös för att man behöver hjälp av kurator, snarare tror jag att alla skulle behöva gå och prata med en lite då och då. Jag gör det själv. Förhoppningsvis kommer du att lära känna dig själv lite bättre, hitta verktyg i vardagen som hjälper när det är som mest hopplöst och finna lite mer balans i ditt liv.

Och jag måste säga att det är bättre att TS vågar skriva om sina känslor som hon gjorde när hon startade tråden, än att man håller sådana känslor inom sig. Ibland är det bra att våga vara "ärlig". Alltså, självklart ångrar man inte sina barn, men just då kan det kanske kännas så. Precis som en själv kände att man hade lust att slänga in sin unge i väggen under de första månaderna som kantrades av kolik, oro, sömnlöshet, hopplöshet m.m. Men man skulle ju aldrig ta till orda och göra det.